Dag 63; Sista heldagen

Solen sken starkt redan när jag klev ur tältet. Den sista tältnatten var avklarad och det var dags för frukost. Egentligen skulle inte frukosten vara framdukad än, men några ur matlaget jag är med i hade redan vaknat och ställt fram allt. Det var en skön morgon. Temperaturen steg och vi dokumenterade när tältet revs för sista gången. Det är mycket som är sista gången nu. Allt från måltider till åka buss.

Vi lämnade Hot Water Beach klockan nio. Fyra timmar effektiv restid blev med stopp ungefär sex. Vi åkte i princip rakt österut och stannade utefter vägen för att återigen titta på landskapet som nu vandrat förbi utanför fönstret i nära på fyra veckor. Det har varit allt annat än enformigt. Vi stannade vid Aucklands Flygplats och släppte en ur gruppen. Han skulle fortsätta på egen hand i Oceanien och inte komma tillbaka förrän i maj till Sverige. Efter ett snabbt hejdå fortsatte vi övriga till Boendet i Auckland som låg ungefär fyrtio minuter bort. Jucy Hotel var vårt mål dit vi anlände strax innan tre på eftermiddagen. Detta gav oss iallafall en liten stund i landets största stad. Nära på en och en halv miljon människor bor här. Efter att ha städat oss in på rummen och börjat plocka lite för att få med allt i resväskan hem var vi tre som gav oss ut på äventyr. Egentligen rörde vi oss inte över ett allt för stort geografiskt område, men vi såg de största shoppinggatorna innan vi så småningom var framme vid Sky Tower. Detta är södra halvklotets högsta fristående byggnad med sina 328 meter. Etthundranittiotvå av dessa meter upp fanns två aktiviteter att göra. Dels kunde man hoppa ner, dels kunde man välja att promenera ett varv runt tornet på en plattform. Vi var två som bestämde oss för det sistnämnda. Vi hann precis med på den sista turen för dagen. När väl alla fickor var tömda och värdesaker inlåsta utrustades vi med en vindoverall och en jacka. Vi spändes sedan in i en sele som så småningom skulle fästas i tornet. Efter en, enligt gällande rutin i landet, god säkerhetskontroll av oss och utrustningen åkte vi upp till femtiotredje våningen. Vår guide gick före och visade oss ut på en plattform med höga staket runt om. Där tittade vi först på en som hade valt att hoppa från byggnaden. Först kastar man sig ut och sedan faller man. Det är en lina som bromsar vilket gör att hastigheten ”bara” blir ungefär åttiofem kilometer i timmen. När vi stod där blev jag mer och mer taggad på att hoppa också. Tankegången gick enligt ”Jag kommer kanske aldrig hit igen, ska jag åka hem utan att ha gjort en sådan sak som att hoppa från halvklotets högsta byggnad?”

Vi spändes fast i en räls som gick ovanför oss. När alla fästen och säkerhetslinor hade dubbelkollats ännu en gång gick vi ut på plattformen som gick runt. Där fanns inga staket, ingenting att hålla sig i, bara en gångväg som var etthundratjugo centimeter bred. Vi var fyra plus guide som gick. Vi såg ut över hela Auckland. Sikten var god och vi såg sju mil bort. Vulkaniska öar stack upp ur vattnet och vi såg nästan vårt Boende. Guiden pekade och pratade samtidigt som vi följde efter. Naturligtvis ville han leka med oss och höjden. Vi fick luta oss ut över kanten, först med ryggen mot och sedan framlänges på utsidan av gångvägen. Det pirrade lite när jag såg de små bilarna nästan tvåhundra meter nedanför mig. Jag har hoppat från flygplan och höga höjder nu under resan. Kanske har jag blivit mer orädd/dum men jag litar också på utrustningen. Om min säkerhetssele kollas två gånger så är det en bra bit på vägen att den faktiskt håller när den behövs. Vi fortsatte runt och gjorde lite småstopp på vägen. Det var bara 120 meter att gå så vi hade ingen brådska. Det blåste rejält när vi kom mot andra sidan tornet. Ungefär en halvtimme efter uppträde var vi klara att gå in igen. Vi togs loss från linor och säkerhetsutrustning, tittade på en till hoppare och tog oss sedan ner till kunddisken igen. Jag var nu helt på det klara att även jag skulle hoppa utmed tornets sida. Tyvärr var det för lite tid just idag. Så bra att vi hade någon timme kvar att spendera imorgon. Tillbaka på Boendet fanns en knapp timme innan det var dags för avslutningsmiddag. Vår reseledare hade bokat bord på en restaurang som ännu bara benämndes med Okänd Restaurang. Jag duschade snabbt, mycket tack vare att det bara fanns en dusch men många som ville använda den. Iklädd skjortan, som hittills använts sparsamt men vid speciella tillfällen, stod jag och övriga ur gruppen redo i receptionen klockan nitton. Vi visades till Restaurang Little India bara några hundra meter från vårt boende. Jag har vad jag kan minnas bara ätit på indisk restaurang max fem gånger i modern tid. Jag studerade därför menyn noggrant innan jag beställde Butter Chicken. Det lät som ett säkert val, kyckling och nötter med ris till. Jag valde smakstyrka Mild men här slutade likheterna med det Jag som varit tidigare. Istället för att gå på något jag ätit innan, Naan-bröd, gick jag på en variant med ost inbakat. Mycket utanför den värld jag normalt lever i. Spänningen var olidlig tills maten dukades fram. Kycklingen var god men brödet smakade tyvärr inte som jag hoppats på. Inte illa men det var ingen höjdare egentligen. Men nu vet jag det.

Kvällen var trevlig. Visst låg det lite ånger över att imorgon skulle allt ta slut och alla skulle flyga vidare till sina respektive liv. Vi pratade om minnen från resan och bara allmänt, sådant som man kan göra med människor man känt i en eller till och med två månader. När väl middagen var avslutad delades vi upp i två grupper. I stort kan man säga att gamlingarna hamnade för sig och den yngre generationen gick vidare för att dansa och festa loss, en sista kväll i Auckland. Jag räknade mig här till den yngre generationen och studsade glatt med ner till havet. Vi hamnade på Danny-Doolans. Det bjöds på livemusik som för ovanlighetens skull var riktigt bra. Dels var det röj och bra låtar men nu kunde de två sjunga och spela väldigt bra. Och sedan ljudet, det lät bra utan att skräna eller skorra. Inget vi är vana vid. De höll låda och vi festade på tills klockan slagit ny dag och vi vandrade hem genom natten. Jag kände att detta var en bra avslutning. Det kändes som om jag bort det mesta, eller iallafall det mesta av vad jag ville ha gjort när jag varit borta. Det fanns visserligen inte något val nu, flyget gick om drygt tolv timmar och sedan var allt över. Tillbaka på Boendet packade jag ner allt som skulle till Sverige i resväskan och slängde det jag inte skulle ha hem. De sköna skorna, som varit mitt sällskap under två år åkte i papperskorgen. Tyvärr var de allt för slitna för att släpa hem. Jag åker i de grova kängorna istället. Kanske ett taktiskt bra val också, det kan vara mycket snö och oplogat hemma. Innan jag lade ner för kvällen bloggade jag lite och funderade över vad jag varit med om egentligen. Tankarna snurrade ett tag innan det var dags för sista natten på södra halvklotet.

Dag 62; Turister i varmvatten

Jag frös när jag klev ur tältet och satte mig till frukost. Natten hade varit riktigt sval och det var gott att få på sig en varm tröja. Efter ett ganska snabbt nedpack var vi på rull.

Vi hade inte så många stopp inplanerade idag. Egentligen bara ett längre innan vi skulle vara framme. Vi parken efter någon timmes färd genom ett backigt landskap på en parkering i närheten av Cathedral Cove. Innan vi vandrade till grottan serverades lunch. Jag var i matlaget och hjälpte till allt jag kunde. Sedan började vandringen. Nästan fyrtio minuter från parkeringen får man gå för att komma till Cathedral Cove. Genom lummiga skogar och öppna ängar går den stig som tar oss ner till havet. Vi var nu åter på östkusten för sista natten i tält. Cathedral Cove är en jättestor gång mellan två stränder. Gången går genom berget och det var mäktigt att stå inne i ett enormt tomrum som mängder av vatten under mängder av år har skrapat ur. Stranden var mjuk och nästan vykortslik på båda sidors av gången. Vi stod kvar en stund och bara tittade på vad lite vatten faktiskt kan göra. Det blev så påtagligt på något sätt. Vandringen tillbaka gick snabbt. Jag gick på och höll ett bra tempo tillbaka till bussen.

Turen sedan var inte lång. Vi tog oss ungefär en mil till Hot Water Beach. På campingen slog vi tält för sista gången denna resa innan vi var många som gick ner till stranden. Det är en strand mot havet där varmt vatten tränger upp genom sanden på vissa ställen. Det mängder av turister då gör är att under lågvatten gräva små pooler i sanden. Poolerna fylls med varmvatten och så sitter man där och har det bra. Vattnet är upp till sextiofyra grader varmt så det gäller att inte vara direkt i varmvattnet. Svalare havsvatten blandar sig bra. Det var svårt att hitta en plats. Mängder av andra människor hade samlats och förvandlade en del av stranden till något som liknade en arkeologiskt utgrävning. Överallt låg människor, vissa hade hittat en lagom tempererad källa och byggt sin pool där. Andra försökte förgäves. Vi hittade dels ett ställe i sanden att gräva ner fötterna i, dels oerhört varmt vatten som bubblade upp ur sanden. Där gick det inte ens att stå. Tiden gick och vi vandrade tillbaka till camp.

Såhär i slutet av resan är det mycket som blir för sista gången. Till detta sällade sig middagen som lagades av oss. Imorgon är det restaurang som gäller. Det blev väldigt gott. Nachochips och till detta köttfärs med sås och bönor, riven ost och sallad. Jag tror jag tog mer mat fyra gånger innan jag var nöjd. Mörkret möttes under det att vi satt i bussen och pratade och hade trevligt. Strax efter elva gav jag upp. Nu stundade den sista tältnatten, iallafall denna vinter.

Dag 61; Blandar gammalt och nytt

Det blev en lagom lugn start på dagen. Jag hade kvällen innan packat lite av det jag skulle ha med mig. Efter att jag gått upp och ätit frukost och lagt i det sista i ryggsäcken var vi fyra som gick iväg mot busstationen. Regnet hängde i luften.

Idag skulle bli en väldigt intensiv dag. De tre aktiviteter jag kikat på igår skulle sedan på kvällen läggas ihop med en fjärde, en kulturkväll i maorisk tappning. Vi fyra hoppade på bussen och åkte ut till stället där man uppfann Zorb. Det allra första fröet till resan föddes just ur tanken att åka till Nya Zeeland och prova zorbing. Det går helt enkelt ut på att man klättrar in i en stor ”badboll”, en Zorb, och rullar ner för en gräsbeklädd backe. i bollen finns en boll till och det är i den man är och åker. Utrymmet mellan bollarna, den inre och yttre, är luftfyllt. Framme så skrev vi in oss och gjorde oss klara. Vi skulle åka två och två i en variant där man fyller en del av utrymmet där ”passageraren” åker med vatten. Vi fick reda på att vi skulle åka mer än en gång. De bjöd oss på en extra tur som skulle gå nedför en annan bana. Iförd badkläder och en svart t-tröja kröp jag in som nummer två i zorben högst upp på kullen. Vattnet var varmt och ljudbilden inne i bollen var nästan som när man pratar med en blöt tröja över huvudet. Det gavs en rumslig efterklang och det kändes instängt. Ingången förseglades. Sikten ut var begränsad, vi såg ungefär vad som fanns på andra sidan plastbollen men bäst det som var närmast zorben. Så rullades vi iväg. Det var en spännande upplevelse. Banan var rak och det guppade något. Det var som att åka en vattenrutschbana nästan. Vi gled i vattnet och snurrade inte runt, men huvudet var ibland neråt backen, ibland upp mot toppen. Det var omskakande och faktiskt så stämmer beskrivningen ”en blandning mellan vattenrutschbana och bergochdalbana väldigt bra överens med verkligheten. Den mjuka men blöta åkturen slutade där backen planade ut och i och med att vi krälade oss ut ur handbollen hade jag nått målet: Jag hade zorbat. Den andra åkturen var i en bana som zick-zackade sig ner. Även den vattenfylld, även den väldigt rolig. Här fick vi åka ensamma varför det fanns utrymme att fara runt mer. Det var precis vad som hände när bollen bytte riktning. Även denna resa avslutades på flackmark och jag tog mig ut. Det var definitivt en annorlunda upplevelse, det var kul, och ska man göra det ska man göra det där det uppfanns i mitten av nittiotalet.

Jag snabbade mig in och bytte till torra kläder. Jag skulle vidare till nästa aktivitet och min skjuts hade redan kommit. Jag kördes ut i landsbygdsmiljö till Offroad NZ. Jag skulle köra bil i terräng. Jag lämnade ifrån mig väska och en kasse med blöta badkläder som stuvades undan medan jag fick ett par bilnycklar. Vi var inte så många som skulle ut och köra nu när det precis börjat regna märkbart. Det var jag och ett par som åkte i en bil. Det roliga och det jag såg fram emot var att få köra själv. Det har inte skett på nior veckor, om vi räknar bort fyrhjulingsturen. Bilen var en Suzuki Jimmy, automatväxlad och med en radio inbyggd. Med oss ut i banan fanns en instruktör som över radion gav oss instruktner om hur och vart vi skulle köra. Han gick bredvid oss i regnet som tilltog. Jag körde med rutan nere, både för känslan och för att då och då kunna sticka ut huvudet och titta när jag tog mig över något. Det kändes inte alls konstigt att hoppa in på höger sida av bilen. Det var att lägga i växeln med vänster hand som kändes lite avigt. Att manövrera bort fordonet in i skogen var heller inga problem men jag gissar på att det sitter djupt i ryggen med högertrafik. I en rondell eller stor korsning skulle det nog krävas lite mer tanke även om det känns helt naturligt med det sätt som trafiken flyter.

Turen gick över stock och sten. Ner i vattendiken och upp igen. Vid ett par tillfällen stannade vi och gick ut och tittade på hindret som skulle komma. ett hinder var en väldigt brant nedförsbacke. Det lutade åttio grader som mest. Det var bara att hänga på bromsen och glida ner. Det var kul att köra. Lite utmaning eftersom jag inte kört i terräng förut. Helt annat än att ta sig fram med Volvon. Det tog ungefär en timme att ta sig runt banan. Det regnade hela tiden. Väl tillbaka fanns det ännu en grej att göra. På en så kallad Adrenalintur med en förare som kunde köra i terräng skulle jag åka med runt en bana i runda slängar tio minuter. Jag fick på mig skyddskläder och vi åkte iväg. Det var en mer extrem bana än den jag åkt tidigare idag. Vi åkte med slagsida, ungefär fyrtiofem grader. Det kändes kan jag säga. Han tog mig över stenar, upp för backar, över gupp, sladdandes runt stenar. Det var spännande att få även denna typ av körning, som jag endast sett på Jeepträffen under Bessemerfesten i Hofors tidigare.

Jag fick skjuts även tillbaka. Detta var definitiv som äventyrsparken Agroventure. Här fanns ett antal utmaningar att testa på. Det fanns bungy, jetbåt, swinggung och vindmaskin samt Sweeb vilket var det jag skulle prova. Vad är då Sweeb? Det är som en cykel som går på räls. I en korg under hänger man och trampar. Det fanns en bana som var två hinder meter lång. Det togs tid på hur lång tid det tog och sedan fanns chansen att vinna lite pengar om man slog rekordet. Jag satte mig i och började trampa. Oj så jag trampade. För allt vad jag var värd pressade jag pedalerna runt och kom ganska snabbt upp i fart. Jag gjorde ett snabbt växelbyte och ökade farten ytterligare. Sedan kom det svåra, att hålla farten tre varv. Det var riktigt segt mot slutet och det brann i benen när jag tog de sista stegen över mållinjen. Det tog fyra hundra meter att stanna, jag frihjulade två varv innan de fångade in mig och bromsade ner farten till noll. Jag steg ur och kollade på klockan. 1.00,2. Precis över en minut och jag fick ett erkännande från personalen på plats att detta var en riktigt bra tid för att vara första gången. Rekordet var ungefär fem-sex sekunder snabbare. Benen var svaga när jag stapplade tillbaka till det skåp där jag låst in väskan, men det var det värt.

Regnet var nu kraftigt och jag letade mig bort till en busstation för att åka tillbaka till camp. Ungefär en kvart tillbringade jag i det våta innan bussen kom. Jag var fortfarande väldigt blöt när jag steg in på McDonald’s för att få i mig lite lunch. Jag stannade där tills jag var relativt torr. Väl på camp bytte jag om och duschade snabbt. Det stundade kulturshow i form av mat och underhållning i en Maori-by. Bussen kom och hämtade upp oss. På vägen ut lärde vi oss lite ord och utsåg även en i gruppen till hövding. Han skulle hålla koll på oss under kvällen. Bussarna i detta land måste vara av särdeles klen sort. Även den bussen vi åkte i nu, i likhet med den vi hade första dagarna på resan, förlorade strömmen och självdog i en uppförsbacke. Det löstes snabbt när en annan buss m och hämtade upp oss, de sista 38 passagerarna till showen. Väl framme skulle vi mötas med en ritual och vi skulle meddela att vi kom i enbart fredliga syften. Totalt fem krigare mötte upp med dans och stridsrop. En av fyra utsedda hövdingar lämnade ett fredstecken som accepterades. Vi leddes i och med detta in i byn. Där fick vi titta på flera stugor och prata lite med människorna vars kultur vi nu hade stigit in i. De pratade om utsmyckning av husen och visade på oss lekar för att träna krigare. Efter en snabb titt på det som skulle bli vår mat sattes vi ned i en församlingssal. Med sång och dans fick vi följa med på en tur in i Maoriernas värld, de första som kom till Nya Zeeland ungefär sex hundra år innan engelsmännen. Vi slussades in i matsalen där det serverades en väldigt god buffé med allt från flera sorters potatis till kött. Efterrätt var både kladdkaka och Pavlova, som jag provat tidigare. Denna var dock godare. Det bjöds på mer sång innan det var dags att åter klättra ombord på bussarna. Busschauffören höll låda medan han tog oss ner till stan. Jag tycker att detta är ett fantastiskt sätt som urbefolkningen hittat för att dels tjäna pengar, dels sprida sin kultur och se till att den finns kvar. Även motsättningar byggs bort med lite mer vetskap om vad det handlar om. Andemeningen med tillställningen var minst lika mycket som maten att budskapet gick fram. Budskapet att ”detta är vi, vi bjuder in oss för att ni ska förstå oss”. Det var en mycket bra kväll.

Men ännu var den inte slut. Fem ur gruppen hoppade av på stan och skulle nu göra Rotorua osäkert. Vi hittade först en enklare pub med livemusik. Vid midnatt drog vi vidare till en nattklubb där jag dansade för fulla muggar. Det var längesedan och även om det känns väldigt obekvämt att vara i en sådan situation så var det kul och jag var upprymd när vi vid tretiden gick den dryga kvarten tillbaka till camp. Det var väldigt kallt och jag drog mig båda sovsäckarna innan jag släckte lampan.

Dag 60; Mot nya höjder

Dagen började tidigt. Vi var tre som skulle iväg på äventyr lite tidigare än de andra. Frukost ordnades lite snabbt i morgonkylan innan vi blev upphämtade.

Vi åkte ut till Rock ‘n Ropes, en höghöjdsbana strax utanför Taupo. Vi skulle klättra och klänga tiotalet meter upp i luften. En instruktör körde bilen och visade sedan på oss säkerhetsutrustningen, sele och hjälm. Vi gick ut i banan och började klättra. Första utmaningen bestod i att klättra upp och sedan hålla i en lina och gå på den andra mellan två pålar. Det var ganska enkelt trots allt. Jag höll kroppen lurad framåt och kunde med ganska liten kraftansträngning ta mig de drygt sju metrarna till andra sidan, röra pålen och sedan vandra tillbaka till mitten. Där sänktes vi ner till marken igen. Alla gick igenom övningen och eftersom jag var sist ut så fick jag börja på nästa. Det var mer av en gå-på-lina-variant med ett rep på varje sida av en lina i mitten. En hand på varje rep och en stadig fot på linan under. Det var ändå en ganska stadig promenad jag bjöd på, trots att vi fick vandra in till mitten igen baklänges innan vi firades ned. Till nästa övning hade vi inget att hålla oss i. Det var en väldigt svajig bro vi skulle korsa. Två parallella linor med plankor mellan utgjorde faktiskt allt i denna dryga halvmetern breda överfart. Jag försöker intala mig själv att jag har bra balans. Detta var verkligen övningen för att bevisa. Det gick relativt bra. Ett par gånger svajade bron till och jag fick ta ett bredare steg och stanna till lite. Jag återfick kontrollen och vandrade till pålen, in i mitten och hoppade ner. Ännu var det ingen av oss som ramlat av.

Fjärde övningen var lik den tredje. Här fanns det heller inget att hålla sig i. Nu var även bron borta och ersatt med en stock, kanske trettio centimeter i diameter. Den skulle vi gå på, över till andra sidan och sedan baklänges tillbaka. Jag intalade medvetandet att det var ingen skillnad om stocken låg på marken eller åtta meter upp i luften, den var lika lätt att gå på ändå. Jag klättrade upp och kände på fotfästet på stocken. De grova kängorna bevisade återigen sitt värde när de uppvisade en friktion mot underlaget som med råge väl motsvarade den förhoppning jag hade. Jag har märkt på att jag gillar mer attityd på var jag går än på en punkt långt borta när jag balanserar. Majoriteten av de jag nämnt detta för menar på att det är fel. När jag nu stod där på stocken var blicken någon halvmeter framför fötterna. Jag hade ryggen mot pålen av klättrat upp för. Det var inget att hålla på så jag började gå. Jag förvånades över hur bra det gick. En fot framför den andra hela tiden. Jag kikade ner bredvid stocken. Det var en bit ner till den träflisfyllda sandlådan som utgjorde underlaget i det område där alla banor fanns. Med armarna utsträckta tog jag mig relativt stabilt över till andra pålen och slog till den med handen, halva uppgiften klar. Jag började sätta en fot bakom den andra och tog mig, i ett mycket långsammare tempo, bakåt in mot mitten. Där vände jag mig och stod sidledes mot stocken innan jag lutade mig bakåt och firades ner. Det blev lite mer utmaning i varje övning och när vi nu var framme vid den näst sista skulle vi kasta oss ut i luften. Jag klättrade upp på en påle, ställde mig på den plant avsågade toppen. Det var precis så mycket utrymme för att mina båda fötter skulle få plats när jag höll dem ihop. Hela pålen svajade och jag fick parera med min tyngdpunkt. Någon meter ut i luften hängde en horisontell pinne, kanske en meter bred. Uppgiften var att hoppa och hänga sig fast i denna. Mitt fokus låg på att fånga och jag släppte inte blicken från pinnen när jag böjde knäna och hoppade. Jag fångade och gjorde tre chin-ups innan jag släppte taget och firades ner.

Sista banan var ett swing. Fastsatt i en lina som i sin tur var fäst i två pålar skulle jag gunga när jag väl hoppat från plattformen placerad femton meter upp i luften. Återigen trotsade jag hundratusentals år av evolution som byggt in i oss att det inte är bra att hoppa och falla långt. Jag känner mig ändå trygg, dels i utrustning och personal. Dels i mig själv. Jag håller mig ganska lugn.

Vi blev upphämtade av resten av gruppen med bussen. De hade startat lite senare och hade plockat ihop camp utan oss. Vi styrde direkt till nästa delmål. Ett område kallat Craters of the Moon bjöd mig och två till, en ny tre-konstellation, på ett geo-termiskt aktivt område. Med ånga som kom upp nästan överallt ur marken var det ett annorlunda landskap. All denna värme som finns under oss, en svårfångad tanke. Området är egentligen ett människans verk. Man byggde en kraftstation i närheten och sänkte därmed grundvattennivån vilket gjorde att det vatten som var kvar kokade lättare och ångan letade sig upp till ytan. Stora hål i marken och all ånga som steg tillsammans med svaveldoften fångade min fascination för området. Vi var där i ungefär en timme innan vi åter hämtades med bussen. Den var tom denna gång. Vi skulle nu, likt de andra redan, bli avsläppta i stan för att spendera någon timme antingen centralt eller på stranden. Mitt första mål var mat. En mycket god trettio centimeter lång smörgås på Subway stillade hungern. Jag gled sedan runt på stan största delen av tiden. Jag handlade ulltröjor och bara hängde på stan.

Vid femtontiden lämnade vi Taupo och styrde mot Rotorua. Där skulle vi tillbringa två nätter. På vägen stannade vi vid Huka Falls. Ett magnifikt vattenfall där grönvitt vatten forsade genom en ungefär femton meter bred kanal. det var mycket vatten som strömmade fram och det gröpte hela tiden sakta men säkert bort berget under. En informationsskylt ad oss återkomma om ett par hundra år, då kanske det sista fallet hade krupit längre upp i kanalen. Vi hittade även en bubblande lerpöl på vägen. Värmen från underjorden hade här med vattnets hjälp löstupp jord som med ånga fick lervällingen att bubbla. Det var ganska annorlunda att se. Att det kunde koka i lera på marken. Svavellukten var stark och påtaglig.

Väl i Rotorua stannade vi vid turistbyrån. Vi bokade oss på lite aktiviteter inför morgondagen. Jag bokade in två och tittade ut en tredje som jag också ville få in i schemat. När vi kom till camp var klockan närmare sex och vi lagade mat. Det var en måltid där vi alla lade lite pengar och lagade gemensamt. Gott, som det mesta vi fått på resan. Jag spenderade lite tid i tv-rummet innan det var dags att avsluta för natten. De dubbla sovsäckarna behövdes verkligen.

Dag 59; Vulkaniskt aktiv

Imorse var jag en av de första uppe. Anledningen var att jag och min tältkamrat tillsammans med sex till skulle ut och vandra. Tongariro Alpine Crossing väntade. Topp tio vad gäller dagsvandringar i världen faktiskt. Snabbt ordnades med frukost och det sista av det som skulle bli dagens lunch. Klockan närmade sig avfärd och vi gjorde en väldigt snabbt nedpack av tältet. Bussen som skulle ta oss de knappa fyrtio minutrarna till vandringens början plockade upp oss och vi var iväg.

Jag hade packat ner mer än vad jag trodde jag skulle behöva i ryggsäcken: Tre liter vatten, extra t-tröja, shorts att byta byxorna mot, regnkläder, mat, solglasögon, en reservdels utifall jag skulle tappa min hatt samt min jacka. Vår reseledare hade sagt att vi skulle rusta för temperaturer mellan tre och trettio grader. Morgonen var sval, jag hade jeans och flanellskjorta på mig. Bussen stannade utefter vägen och vi fick ännu en chans att fota berg. Efter någon kilometer vidare på en grusvägen var vi framme. Jag blir imponerad av hur uppstyrt allt är. Vi fick ett dokument med hur vandringen skulle gå till, en karta där det var utmärkt toaletter och dricksvatten efter vägen. Vi följde den tydligt markerade leden. Redan efter någon kilometer började vi hamna i smågrupper. Jag föll in i de som gick sist. Erfarenheten från vandringen i Valley of the Winds var att när jag tar mycket kort tar det lång tid att gå.

Landskapet var hårt och kargt. Vegetationen var begränsad och vägen var kantad av små lustigt formade stenar. De var inte kantiga eller runda, de var som bubbliga bollar. Lavastens rike tornade upp sig framför oss. Vildmarken förändrades ganska snabbt runt oss. Stora stenar formades efter den väl upptrampade stigen. Varje dag vandrar upp till femhundra personer den vandring som vi precis påbörjat. Det tog ungefär en timme att komma till den första stationen. Där fanns en variant av en toalett och dåden varningsskylt; Skulle man gå vidare måste man vara medveten om att det är en rejäl stigning, en rejäl nedförsbacke, kanske snabba väderförändringar och tretton kilometer till målet. Vi var alla laddade till tusen varför vi fortsatte efter en kortare paus. Det vägen här som jag bytte till kortbyxor istället för jeansen. Efteråt konstaterat ett bra val. Stigningen var brutal. inte lika brant som St. Mary’s Peak, här fortsatte backen, i som det kändes, en evighet. Vi hittade ett väldigt bra tempo och vandrade om flertalet andra som dels gick långsamt, dels hade stannat helt för att vila. Det tog ungefär en timmes aktiv vandring innan det planade ut. Vi hade nått en krater som platt hälsade oss välkomna. Den väldigt stora ytan skulle vi korsa innan det återigen väntade en stigning. känslan som kom över mig var ganska plötslig. Här stod jag i ett enormt geologiskt fenomen i ett område som på sina ställen fortfarande var aktivt. Nästa uppför var inte lika länge men istället brantare. Det tog oss upp på andra sidan så vi såg andra sidan. Denna kant var högre än det vi gått på tidigare vilket gjorde att vi kunde sikta nästan alla väderstreck fritt. Vägen fortsatte ännu en bra bit uppåt och det från Sagan om Ringen kända Mount Doom skymde inte panoramat, det medverkade storslaget med sina nästan 2300 meter över havet. Vi fortsatte uppåt och underlaget hade nu märkbart förändrats från fast till löst grus med lätta vulkaniska stenar. Det blev svårare att gå när marken gav efter lite i varje steg. En platå senare såg vi nästa krater breda ut sig. Nu var det bara ett par hundra meter kvar innan vi var på turens högsta punkt. Det var inget att hålla på utan vi lade drygt tio minuter på att nå upp.

Här växte landskapet ytterligare. Vi såg ner över ett antal smaragdgröna sjöar. Det är allt svavel som färgar vattnet. Det var också svavlet som låg bakom den starka lukt som var vårt följe. 1886 meter över havet stod jag och tittade ut över ett landskap som var format av jordens inre krafter. Lava hade skapat formationer som inte var mjuka. Nästan varenda linje var formad som om allt kokat och sedan vara stelnat, något som är allt för långt från verkligheten egentligen. Långt nedanför oss såg vi den stora Lake Taupo som bildats av just ett stort vulkanutbrott för ungefär två tusen år sedan. Tåget med turister sträckte sig både framför och bakom oss. Det var en fantastisk dag att vandra. Lite varmt kanske, om jag måste nämna något. Det var mest i början det hade märkts. Här uppe på höjden var en sval vind ständigt närvarande. Sikten var väldigt god och vi såg minst sexton mil bort i fjärran.

Sedan började den långa vandringen nedåt. Nästan trettonhundra meter skulle vi ta oss ner innan vi var vid målet. Den första biten var väldi brant. Detta tillsammans med lösbrutet gjorde att det var en liten utmaning att ta sig fram. Jag försökte använda ”små steg-metoden”. Med korta och många steg tog jag ner för sluttningen. Lösgruset rullade längs fötterna och en hel del sten kom in i skon. Kängorna var trogna fortfarande och lämnade ett stabilt avtryck mot underlaget. Jag kunde lite på utrustningen. De gröna sjöarna var verkligen gröna kunde jag konstatera när vi tagit oss ner för den första branten och det planade ut tillfälligt. Skorna tömdes på småsten och vi fortsatte. I ett svagt ögonblick hade jag trott att när man var högst upp kan man bara gå neråt – fel. Det var ännu någon stigning kvar. Vi stannade för lunch vid den blåa sjön. Pastasallad och smörgås tillsammans med resorbblandat vatten var ett välkommet energitillskott. ganska snart efter återstartad vandring började det verka utförslöpet. Här var naturen helt annorlunda. Från ett kargt och stenigt landskap i början så var här vegetationen kort men intensiv. Vyerna var storslagna och mjuka böljande linjer skapade en ramp ner mot dalgången. Jag fick se prov på en serpentinväg som jag aldrig tidigare kunna föreställa mig. Det var inte långt att ta sig fågelvägen, men med all brantutjämnande promenad så tog det, återigen, en evighet. Efter att à passerat ännu en pausstuga med toaletter var vi snabbt nere i lummig skog igen. Skyddade från solen av alla träd tog vi oss de sista kilometrarna till målet där resten av gruppen väntade. Drygt nitton kilometer och sex timmar senare satt vi i bussen och hade klarat färden över vulkanerna. En fantastisk vandring. Lagom jobbig och med en storslagen inramning.

Inatt skulle vi sova i Taupo, staden som ligger precis bredvid sjön med samma namn. Dit hade vi knappt två timmars färd. Vår reseledare berättade precis innan vi nu åkte att det passade bra att ta alla som skulle hoppa bungy jump till att göra det nu när vi kom till Taupo. Jag var en av dessa. Det kom som en överraskning och jag gissar att det var lite av syftet. Nu hade vi ungefär två timmar på oss att hispa till medvetandet istället för, som orginaltanken var, ända tills imorgon. Det kanske låter överdrivet men jag kände ingen större dödsångest inför detta. Jag har haft i medvetande ända sedan jag bokade resan att jag skulle hoppa, varför jag har kunnat visualisera att jag tar steget ut och faller. Jag fick anledning att återgå till de tankarna när vi kämpade oss fram genom Nordöns trafik.

Det var fyrtiosju meter ner till vattnet. En plattform var byggd ut över floden som rann nedanför. Uppe fanns, som alltid, en plats där de som inte hoppade kunde se de som faktiskt kastade sig med huvudet före ner mot det våta. Jag visste att jag skulle hoppa själv. En tjej i gruppen frågade mig om jag kunde hjälpa henne att hoppa. Hon var osäker om hon skulle kunna ta steget om hon stod på plattformskanten själv. Om vi hoppade tandem var det lite mer som att hoppa fallskärm. Den du hoppar med tar steget och du själv följer efter. För att vara så mycket gentleman som jag kunde togs beslutet att jag skulle hoppa två gånger. En gång själv, sedan med henne. Jag vägdes in och jag konstaterade återigen min matchvikt. Den har endast marginellt förändrats på resan. Jag fick en biljett och gav mig ut på plattformen. Med tömda fickor togs jag emot. Jag fick ta på mig en säkerhetssele och vägdes igen. Framför mig stod en annan ur gruppen. Han tvekade tre gånger. Den fjärde gången föll han framåt och genomförde hoppet. Allt som behövdes var ”aktiv övertalning”. Jag steg fram och fick sätta mig ner på en bänk i den kur som var längst ut på plattformen. Runt mina fötter spändes fästet för linan. Det är väldigt vanligt att alla ens aktiviter som är relativt sett geografiskt statiska förevigas med stilla och rörlig bild. Så även detta hopp. Tyvärr var tekniken på dålig humör just idag. Jag fick sitta och vänta på att de startade om datorn som skötte inspelningen. Det blev ett par minuter som jag ägnade åt att prata med de två som sedermera spände fast mig i gummisnöret. Vi pratade om vad jag gjorde annars och jag tipsade om hur vi gjorde repriser under riktig tv-inspelning. Jag tror inte de lade EVS på minnet bär vi tillslut fick klartecken och jag gick fram till kanten. Jag stod där. Det var fyrtiosju meter ner till vattnet. Man hade frågat mig om jag ville doppas idag. Eftersom jag säkert skulle ångra mig om jag inte löpte linan ut så bad jag om att doppas ner till midjan ungefär. Fötterna satt spända i en gummiband som var avmätt mot min vikt. Allt som fanns att hålla sig i var ett räcke på vänster sida. Jag tittade ner och såg det klargöra vattnet. Jag lyfte blicken och såg några fåglar lyfta från andra sidan floden. en av de två som spänt fast mig bad mig titta upp i en kamera och le. Sedan räknade han till tre. Redan på två förflyttade jag vikten framåt. Jag motstod reflexen av flytta fram ett ben eftersom jag visste att det inte var någon idé, det fanns inget att ställa foten på och hindra fallet. Jag föll framlänges och plötsligt hade fötterna ingen kontakt med plattformen längre. Det var verkligen som när man vaknar i en dröm precis i ett fall. Skillnaden var uppenbar, här fanns inget att vakna ur. Min fart ökade medan jag riktade in kroppen med huvudet före. Tiden gick fort och jag såg vattnet komma närmare. Med hakan mot bröstkorgen spände jag armarna ovanför huvudet och hann vänta i ett ögonblick. Linan hade redan börjat bromsa fallet på ett väldigt mjukt sätt och när jag väl bröt vattenytan var det bara kraft nog kvar att doppa mig till midjan, precis som jag bett om. Badet var dock över på ett ögonblick och färdriktningen ändrades till uppåtgående. Jag omfamnade situationen och utbrast ”Cow-a-bungaa” med så mycket Turtles-känsla som jag kunde uppbringa. Jagstudsade flera gånger men den initials känslan var över. Nu var allt kontrollerat och jag fylldes av glädje. Det var väl dels adrenalinet som talade, dels var det insikten att jag faktiskt gjort det, jag hade hoppat bungy. Jag hade kastat mig ut, eller ja, fallit mer utav. Nu hängde jag med fötterna i vädret och väntade på att studsarna skulle avta och att de i båten under skulle få tag på mig. Jag tror jag log hela vägen in till stranden. Någon sorts dumt smil över vad jag åstadkommit. Jag kunde hålla på alla känsloutbrott och vill hävda att jag var ganska städad när jag studsade i land. Trots vandringen för bara någon timme sedan var det med pigga steg som jag sprang upp för trapporna tillbaka mot plattformen, redo för mitt andra hopp. Det var en bit att springa och tillslut satte konditionen stopp för tempot. Jag växlade ner till promenadtakt och möttes av grattisrop och tjut från de andra i gruppen. Det var ganska många som hoppade, eller provade på den stora gunga som också var ett alternativ.

Jag hämtade ut en ny biljett och mötte upp med min tandempartner. Enligt samma rutin som tidigare fick vi nu en sele, vägas och slutligen spännas fast vid gummibandet igen. Hon var riktigt nervös och menade på att vi inte skulle hoppa. Jag och en av de som spänt fast oss lyssnade så mycket på det egentligen. När vi båda var i position och hade vinkat in i kameran förflyttade jag återigen tyngdpunkten och föll. Hon insåg snabbt att det inte gick att stå kvar varför hon gjorde samma sak. För andra gången på kort tid störtade jag med huvudet före ner mot vattnet. Denna gången ville vi bara nudda ytan. Vi måste ha haft en sämre linje denna gången för det kändes hårdare när linan, eller linorna om vi ska vara korrekta, började bromsa vår fart. Vi nådde aldrig vattnets utan studsade upp igen. Denna gången tittade jag ner, eller upp, mot fötterna och såg linorna när vi vände och föll nedåt igen. Hennes rädsla hade nu avtagit och övergått i en glädje eller lättnad. Ganska snabbt hade alla studsar tagit slut och vi fångades upp av båten. För mig kändes andra gången ungefär som den första. Jag var mer beredd på vad som skulle ske men det var fortfarande härligt.

Efter att ha köpt ut det mesta man kunde i medieväg och även fått en t-tröja som berättar vad jag gjort åkte vi vidare till camp. Kvällen började sänka sig när matlaget stuvade till en fantastisk middag. Pannbiffar med potatis och sås. Jag tog flera gånger innan jag gav upp. Vi var tre som delade på en maskin tvätt, kanske den sista på resan innan natten gjort ett sådant intåg att det var dags att krypa till kojs. Fortfarande lite stolt över vad jag gjort, att jag gjort det utan att tveka, somnade jag ganska snabbt.

Dag 58; Transportdag

Det blev nästan en sovmorgon idag. Vi skulle åka först vid nio så jag var på benen först vid halv åtta. Det var gott med frukost. Flingor och mjölk. Till detta smörgås med ost. När vi hade kommit en bit in i australienresan köpte jag brustabletter för att fylla på depåerna med vitamin och mineraler. Des var slut nu. Visst kan jag köpa nya, men det är inte så många dagar kvar innan jag åter står i Sverige igen. Medräknat idag är det åtta dagar innan jag står på Arlandas golv igen. Med lite tur kommer planet med sista hoppet från London landa vid 14:10. Men där är vi inte än. Det finns fortfarande saker kvar att göra. Jag har inte hoppat bungy än, till exempel. Vi rev tältet, packade ner vårt boende snyggt och prydligt och förberett för ett snabbt uppställ vid nästa camp. Idag skulle vi ta oss genom den tråkigaste delen av Nya Zeeland.

Strax innan nio rullade vi. Det fanns ett stopp planerat bara några mil bort. Southward Car Museum. Där fanns två stora salar fyllda med gamla bilar; Från förra sekelskiftet till åttiotalet. Vi tittade på en gansterbil, använd av Al Capones närmaste. Bombskyddat golv och nästan tre centimeter tjocka glasrutor gjorde bilen brutal. Framrutan gick att öppna i underkant och tillät att man kikade ut med revolvern. Rutorna var fulla av märken från kulor eller stenskott, svårt att avgöra. Vi vandrade runt bland stora och små bilar. Allt från Rolls-Roys till Messerschmidt. Där fanns bilar i koppar och bilar i plast, muskelbilar och elbilar. tyvärr såg jag inget svenskt. Det fanns även en avdelning med tvåhjulingar, jag kollade där endast snabbt och kort.

I det lilla samhället Bulls är jag ganska övertygad att det bor någon med en stor skopa humor. Vi stannade en liten stund för att plocka upp vår reseledares far som skall föröka med oss i några dagar. Vi fick några minuter att gå runt i byn. På nästan varenda byggnad satt det en skylt med en lustig förklaring till verksamheten som bedrevs. På bankkontoret stod det Bank-a-bull. På bilverkstaden stod det Repair-a-bull. Det roligaste var nog ändå polisstationen som var omnämnd Const-a-bull. Mycket roligt. På turistbyrån, Inform-a-bull, fanns flertalet teckningar med en rolig tjur-text till.

Landskapet som vi nu åkte i var ganska olikt det som vi haft i slutet av Sydön. Från regnskog är det nu gräs som kantar vägen. Det ger ett mycket mer öppet landskap med bara böljande kullar. Mitt ute i detta öde landskap stannade vi för att titta på berg, inte vilket berg som helst. Framför oss låg Mount Ngauruhoe, även känt som Mount Doom från Sagan om Ringen-filmerna. Sauron hade inte kommit tillbaka. Strax bredvid ligger Mount Ruapehu. Vår reseledare berättade om sin filmkarriär. I den tredje Ringen-filmen är det en scen där Aragon rider och håller ett Braveheart-tal inför flertalet Rohans. Vår guide var en av de Rohans som stod bakom. En av de tre hundra som sedan tiodubblades digitalt. Han berättade att det var väldigt kallt att stå där vid foten av Mount Ruapehu. Precis när kameran gled förbi vred han på sitt spjut. Jag får helt enkelt köra ett maraton med Sagan om Ringen när jag kommer hem. Se om jag känner igen mig.

När klockan var närmare halv fem anlände vi till camp i Turangi. Vi har redan kommit ungefär till mitten av Nordön. Tälten sattes upp. Tyvärr tänkte vi fel vilket gjorde att jag och min tältpartner inte var först klara. Vi får jobba på detta. Platsen som valdes var precis under ett stort träd. Förhoppningsvis ger det lite skugga även imorgon bitti. Matlaget gjorde klart en pastasallad med ost. Det var såser och pesto till – väldigt gott helt enkelt. Till efterrätt hade vår reseledare ordnat med glass, blåbär och chokladsås. Om möjligt ännu godare. Det var en bra uppladdning inför imorgon. Då ska vi ut och vandra. Jag laddade det jag kunde i elektronikväg innan det var dags att krypa ner. Med två sovsäckar bara för säkerhets skull.

Dag 57; Snabbvisit i Huvudstad

Vi började röra på oss strax efter sju. Vid åtta var vi två som var frukostfärdiga samtidigt. Vi gick till den närbelägna Restaurang McDonald’s där jag beställde en Big Kiwi Breakfast. Den innehöll ingen frukt men väl äggröra, bröd med smör och sylt samt två korvar och något som liknade en potatisplätt. Till detta drack jag apelsinjuice, eller ”OJ” som hon benämnde drycken. Jag beställde en yoghurt med frukt och müsli för att runda av det hela. Allt smakade fantastiskt utom korvarna, som slag faktiskt lämnade kvar. Frukosten tjänade ändå sitt syfte och jag var mätt och redo att möta storstaden.

Vi var fyra som satte av mot Parlamentsbyggnaderna. Klockan tio skulle en rundvandring starta. Vi var där ungefär tjugo minuter innan och det var nog bra. Det var en säkerhetskontroll för att komma in i byggnaden. Fem vakter stod och kontrollerade väska och mig när jag gick igenom metallbågen. Nästa station var att lämna ifrån sig väska, kamera och telefon. Allt lades i en vit plastback och i utbyte fick jag en nummerbricka. Jag memorerade nummer trettiofem utfall jag skulle förlora brickan. Vi satte oss ner framförde en videopresentation om renoveringen som genomförts för sjutton år sedan. Denna rullade innan klockan slagit tio och turen börjat. En form av pausunderhållning kan man säga. När tiden var inne dök en dam upp och presenterade sig. Hon berättade Att turen skulle ta ungefär en timme och lite om var vi skulle gå.

Vi började i den nyaste av de tre byggnaderna, Bikupan. Där satt regeringen och vi kom bara in i en större mingelsal. Nästa byggnad innehöll både flertalet möteslokaler, en konstutställning och salen där de 121 stolarna fanns. Vår guide berättade om motsvarande riksdagen och hur valsystemet fungerar. Hur många stolar de olika partierna, åtta partier totalt, hade. Vi fick veta att det var talmannen som gav tillstånd för oss att komma in och titta, jag kikade närmare på den klisterlapp att sätta på tröjan jag erhållit vid ankomst. Visst stod där att talmannen var den som beslutade om vårt tillträde. Hon berättade om kopplingen till Storbritannien och hur drottningen formellt var den högsta även här på andra sidan jorden. Mycket av denna information fick mig taggad att åka över engelska kanalen bär jag kommer hem och se hur det faktiskt fungerar där. Ungefär nu hade turen tagit en timme och det kom därför en fråga om vi ville avbryta eller följa med till biblioteket. Fem minuter senare stod i princip hela gruppen i den sista byggnaden, biblioteket. Det var den äldsta byggnaden och även fast den nyligen var renoverad hade man jobbat enligt originalritningar och följt färgschemat. Huset byggdes vid förra sekelskiftet och användes idag aktivt fortfarande. Vi tog oss tillbaka till där vi började och hämtade ut väskan.

Det finns en kabelvagn som drar passagerare uppför och nedför en kulle. Vi styrde raskt dit och betalade in oss vid dalstationen. Resan upp var kortare än jag föreställt mig, bara någon minut att komma upp. I övrigt liknade den ganska mycket det jag åkte i Saltzburg, men det kanske är svårt att få variation på en rälsburen farkost som dras av en vajer. Väl uppe slogs vi av utsikten när man såg de centrala delarna av Wellington tillsammans med hamnen och havet bakom. Vi såg en pågående cricketmatch men brydde oss inte om att följa spelet. Istället vandrade vi mot kabelvagnsmuseet som låg bara någon meter bort. Där fick vi lite bakgrund till de banor som fram till sjuttiotalet varit ett populärt transportsätt för vanligt folk. Den anan som öppnade efter och som vi åkte på var mer för turister. Botaniska ädgården blev sedan målet. Även målet för dagen intogs på en liten restaurang mitt i grönskan. Jag åt crêpes, men det såg precis ut som pannkaka med drottningsylt. Jag fick även med en liten skål med yoghurt. Konstig kombination men det gick ner det med.

Vi vandrade genom kyrkogården förbi parlamentet till järnvägsstationen, precis bredvid vårt boende – Down Town Backpackers. Byggnaden var stor utanpå men verkade förvånandsvärt liten inne. En våning och utanför låg nio spår. Efter att ha kollat läget med de andra som hängde på boendet var det bud på att slå ihjäl den sista timmen innan avfärd. Jag och en till gav oss iväg mot hamnen. Där var en festival, ett par band spelade och sjöng. De sjöng hellre än bra kan man väl säga. Mycket folk var i rörelse och det var Wellington Day man firade. Vi gled genom folkmassorna tills det var dags att vända tillbaka. Vi mötte upp vår reseledare som hade en ny buss med sig. Ny är väl egentligen att ta i, det var en annan buss. Med ett yttermått som var lite mindre än vårt förra fordon så får alla sitta lite trängre, men alternativet var den buss som gick sönder – ett sämre alternativ även om den nu fungerade som den skulle. Turen vi åkte med bussen var inte lång, efter kanske en halvtimme var vi framme vid Paraparaumu. Det var en ganska enkel camping men mycket utrymme för tälten. Det beställdes mat, Fish and Chips, som avnjöts på stranden vara några hundra meter från camp. Solen började så sakteliga gå ner och vi tände en brasa. Det fanns mycket driver att elda med och det var gott att ha en värmekälla när det friskade i från havet. Vi satt där ett par timmar, ända tills solens strålar nästan var för svaga för att nå över horisonten. Tillbaka på camp fortsatte vi med gemenskapen tills det blev dags att stänga för dagen. Jag satt uppe och ordnade med bloggen lite innan jag också kröp ner i sovsäcken igen.

Dag 56; Nu byter vi ö

Vi var tio som delade på ett rum inatt. Det gjorde att när väl ett par av oss börjar vakna av oss så kommer de andra igång. Inget dåligt med det. Alla var tysta och störde så lite som möjligt. Alla skulle upp och äta frukost. Precis efter åtta lättade vi från Boendet. Båten var bara några minuter bort men det var logistiskt smidigt att åka buss bort. Släpvagnen skulle över till Nordön, inte bussen. Överfarten började ungefär som vilken inrikesflygens som helst. Vi checkade in vårt bagage såg väskorna åka iväg på ett band och försvinna. Med lite tur skulle de med samma båt som vi. Det fanns lite tid att slå ihjäl innan båten avgick. Terminalen var enkel, men det fanns en schysst övervåning med möjlighet både till fika och internet. Jag passade på att blogga lite och prata med den på resan som har åkt mest av oss alla detta är hans sextonde resa med rosa bussarna. Det finns inget som slår hans rutin. Det var spännande att höra på berättelser från Västafrika, Sydamerika och Europa.

Båten ankom och så småningom var det dags att gå ombord. Det var nästan exakt som en gotlandsfärja. Det skulle ta ungefär tre timmar att komma till andra sidan. Den stora salongen var fylld med sittplatser och ett lekrum. Längre föröver fanns en kiosk, kan man säga. Det var iallafall mer kiosk än en restaurang även om det gick att få varm mat. Det fanns en liten filmsal och en avdelning sär man fick betala extra för att sitta. En liten summa för att få barnfritt, bekvämare stolar och gratis internet samt förfriskningar. allra längst fram fanns en bar och sedan fanns et naturligtvis väldigt mycket yta utomhus. Det var bra väder när vi åkte. Jag stod ute och tittade när vi åkte i ett landskap med regnskogsbeklädda berg som slutade rakt ner i vattnet. Större delen av resan var på öppet hav. Jag satt inne i salongen.

När vi kom till Wellington regnade det. Det regnade när vi klev av båten och hämtade väskan, som levererades på ett rulllband enligt flygplatsmodell. Vädret förändrades inte heller när vi åkte skyttel-buss till Boendet, Down Town Backpackers. Det lättade först när vi gled in på McDonald’s för att få i oss en sen lunch. Klockan hade hunnit bli tre på eftermiddagen och det var dags att uppleva huvudstaden. Siktet ställdes på Nationalmuseum Te Papa. För det första var det en stor kåk. Sex våningar med utställningar om allt som rörde Landet och urbefolkningen. Sedan blev jag imponerad av utställningarna i sig. Den om hur jorden var uppbyggd som på ett smidigt sätt gled över att visa Nya Zeeland och varför det är jordbävningar just här. vi tittade på en stor utställning om Maorierna och fick ännu lite ner inblick i den kulturen. Det fanns även en utställning med modern konst. Jag måste erkänna här och nu, jag förstår inte modern konst överlag. Jag må vara obildad eller bara dum men när det hänger tre ursköljda skurmedelsflaskor på rad med hål urborrat för att att köra ett lysrör genom, där förstår jag inte det geniala och originella. Tyvärr. Jag hittade ändå en ”installation” som jag kunde uppskatta. Det var en tv som visade en färgbalk och spelade ton i ett par hörlurar som hängde bredvid. Jag lyssnade och tittade en stund. Behovet var stillat.

Vi fyra som vandrat runt i museet bröts upp och jag stannade för att åka två simulatorturer. Den ena tog oss under vatten, ner till en underhavsvulkan. Det rörde sig lite i stolen där man satt och en röst berättade hela tiden vad vi såg och hörde. Den var spännande. Det fanns även en tur som skulle vara vildare. Här spändes man fast i ett sätt med sex stolar som alla rörde sig. Med bältet på startade åkturen med en vy ur förstapersonsperspektiv. Vi sprang, körde bil, hoppade från hus, flög, simmade med delfiner, slogs mot engelsmän och många upplevelser liknande. Det var en upplevelse men jag tyckte att det skakade för mycket. Jag har provat ett antal liknande produktioner, i Stockholm, Kista bland annat. Det är lätt att det blir bara att man sitter och skakar. På vägen tillbaka till boendet rekade jag väg och mat för en eventuell biokväll senare.

Vi blev fyra som gick iväg. Först köpa biljetter till Tintins äventyr i 3D. Sedan äta mat på Hog’s Breath. Det blev en pasta med ost som smakade bra. Inte fantastiskt men bra. Vi tilldelades glasögon och satte oss ner i stolarna. Jag tyckte direkt att det såg grötigt ut, att allt flöt lite trögare och ihop. Det kan vara jag som inbillar mig men jag tror att det var en digitalbio, det vill säga ingen riktig film utan filmen ligger lagrad på disk och spelas upp i en projektor du kan ha hemma i taket, modell dyrare. Mycket dyrare. Filmen var inte så bra som jag hoppats. Visst fanns där äventyr och humor men svar inte lika bra som till exempel Mission: Impossible som jag nyligen sett två gånger. Det var ingen dålig film, inte alls och jag kände helt klar igen mig i hur det såg ut och spelades upp från seriealbumen.

Vi tog oss tillbaka när bion var slut. Klockan var då kring elva. Det var egentligen bara att gå direkt i säng och börja tänka på morgondagen. Då har vi en halvdag till att se resten av Wellington.

Dag 55; Smakrikt

Idag vaknade jag av klockan och inte av tuppen. Vi hade inte lång bit att åka men desto mer att se. Efter frukost packade vi oss klara och styrde från camp. Vi hade en och en halv timme till vårt första stopp. Vi styrde över väldiga berg och slingriga vägar och var så småningom framme i Nelson.

Lördagsmarknaden i Nelson var i full gång. Vi skulle totalt ha fyra timmar i staden och marknaden blev ett naturligt första stopp. Det var även ett perfekt tillfälle att delas upp i smågrupper baserat på vad man stannar vid på marknader. Det var full aktivitet på parkeringen där massor av försäljarbås var uppställda. Man kunde köpa i princip allt, från tröjor och honung och massage och godis till krukor och frukt och småbåtar och brända mandlar. Jag köpte inget men det var intressant att bara känna stämningen. Klockan var strax efter tio när jag och en till bröt ut från all gatuförsäljning och började uppleva Nelson. Vi hittade ett museum som verkade intressant. Det var intressant men litet. Det finns bara etthundrafemtio år av historia att ställa ut. Det intressanta låg i hur mycket som har hänt sedan man för första gången landsteg. Vart än man går och allrahelst på flygplatsen när vi kom till landet, är kontrollen hård på vad vi kan ta in i landet, lortiga skor måste tvättas. Man har insett att bra många av de djur som engelsmännen tog med sig, hjortar, en typ av vessla, kaniner, har alla inverkat negativt på den ursprungliga naturen och till och med helt tryckt undan lokala arter djur och växter. Vi såg på hur man roade sig i början av nittonhundra-talet och hur Nelson såg ut i början. På övervåningen fanns en utställning om vattnets betydelse för livet och vilka hot dom fanns. Utställningen handlade om ett företags forskning men kändes tyvärr vila lite för mycket på pr istället för forskning.

Sedan var det dags för den stora vandringen. Vi var nu två som satte av mot Nya Zeelands geografiska mittpunkt. Vi tog oss över vatten och in i en park, sedan började stigningen. Vi skulle högt upp på en kulle. Jag är dock lite skeptiskt till att detta verkligen var den geografiska mittpunkten. Hur höga är oddsen på att punkten ligger precis på en kulle med bra utsikt över hela området och bara tjugo minuters uppförsbacke från stan? Jag har tagit gps-positionen och kommer undersöka vidare när jag kommer hem. Vi tog iallafall mod till oss och följde stigen uppåt, konstant uppåt. Väl där uppe bredde ett stort panorama ut sig. Vi såg havet och hamnen, vi såg bergen och husen. Vädret var återigen solklart och lite varmare än lagom. Det gick fortare att gå nedåt. Lunch ordnades i restaurangform på Burger King. Tyvärr missade jag att beställa ost på min Dubbel-Whopper – dagens miss.

Bara en liten bit utanför Nelson bredde vingårdarna ut sig. Långa raka rader med vindruvor så långt ögat kunde nå. Vi stannade på vinprovning. En del smakade, andra inklusive mig själv, valde att avstå och istället titta på den ganska magnifika byggnad som vi befann oss i. Mer delaktig var jag i nästa stopp – en chokladfabrik. En liten ljus kåk välkomnade oss. Vi bjöds på sockerfylld provsmakning och fick kika in i köket. Det var ungefär som den gång jag var i Gränna och tittade polkagristillverkning; Bakom en glasruta jobbar ett lag med att göra godis och det är det. Mitt bland kilometervis med vinrankor låg en mysig butik med egen tillverkning. Men många turister hade hittat dit.

Nästa stopp var den lilla byn Picton. Dess existensberättigande ligger i att härifrån avgår båtarna som landar på Nordön. Dit ska vi imorgon. För första gången på väldigt länge var det bokat boende i något annat än tält. En gammal dam som pratade långsam och stötvis engelska hälsade oss välkomna till Picton Lodge. Det var ett mysigt boende, högt i tak och enkla men funktionella rum. För att stilla hungern gav vi oss ut i kvällssolen för att söka restaurang. Vi hittade en som serverade fläskschnitzel vilket jag beställde utan att egentligen överväga de andra alternativen. Det var en festival i stan, en lokal variant på Vattenfestivalen med ett fyrverkeri på kvällen. Vi lyssnade på musikundervisningen och jag hade en Nära-Musikal-upplevelse. Jag noterade direkt när vi kom att det stod en hel hög med unga människor framför scenen och oorganiserat rörde sig. Plötsligt föll alla in i samma dans och hade resten av musikstycket under kollektiv koreografi. Det var häftigt att se tre rader människor med kanske åtta personer i varje rad röra sig som en enda klump, vifta på armarna och sparka med benen. Kvällen fortsatt ägnades åt ompackning. Den buss vi haft i princip sedan resan startade blir kvar på Sydön när vi och förhoppningsvis all packning byter ö. Men det är först imorgon.

Dag 54; Jag kan kajak

Det fanns en tupp på Old Macdonald Farm där vi hade slagit läger. Han tog sitt gala-uppdrag väldigt seriöst men hade fel på den inbyggda klockan. Redan strax efter 04 fanns rapporter på att det blåstes revelj. Jag hörde ljudet först strax innan sex. Jag låg kvar tills klockan ringde dryga halvtimmen senare.

Tiden vi hade att passa var 08:15. Inte för att åka någonstans med bussen, vi hade en heldag att spendera i Abel Tasman. Vi var tre från gruppen som skulle ägna en heldag åt havskajak. Efter att ha berättat vilka vi var, både muntligt och skriftligt visades vi in i Marahau Sea Kayak:s byggnad. Där mötte vi upp med vår guide för dagen och fyra andra turister. De skulle bara med oss halva dagen, sedan skulle de vandra tillbaka och ett gäng nya kom med oss åter till Marahau. Vi skulle ta det lugnt i ungefär en timme vid bytet. Vi visades på kajakerna, tvåpersoners gula kanoter med relativt rejält torrutrynme för vår packning. Jag hade väldigt mycket grejer med mig. Det var allt från badbyxor till en jacka, vem vet vad som väntar oss på havet? Jag var ordentligt insmord i solkräm. Det var en fantastisk dag. Redan fast klockan knappt var nio ar det värme i luften och en sol som stekte. För att skydda mer än SPF30, som jag hade på krämen, fick den gröna flanellskjortan åter sättas i tjänst. Jag hade aldrig paddlat kajak förr, iallafall inte i modern tid. Vår guide utgick från att ingen kunde något och förklarade grundligt och bra. Vi tilldelades paddel och förvärvade paddelteknik. Vi tilldelades den tjusiga kjol som är till för att det inte ska komma in vatten i kajaken genom utrymmet där man sitter. Kunskap förmedlades i hur vi tar oss ur kanoten i en nödsituation. Vid tiotiden var det dags att provat verkligheten. Kanoterna lastades på ett traktorsläp och åkte ner till stranden dit vi gick. Vi embarkerade och satte av ut i havet precis utanför nationalparken. Det var en härlig känsla att snudd på ljudlöst glida fram bara decimeter från vattenytan. Det var anmärkningsvärt svårt att paddla innan jag fått in så mycket rutin att jag inte behövde koncentrera mig fullt på att vrida paddeln rätt utan kunde fokusera på allt annat också. Som att titta mig omkring till exempel.

Genom grunda vatten över stenar och sand tog vi oss till en strand en liten bit in i nationalparken. Det dukades upp fika och vi fick tid att sträcka på armar och ben. Vår guide berättade om området och när vi sedan stäva ut mot en ö fick vi höra om den franske sjöfararen DD, som ankrat just i de vatten där vi nu paddlade. Vi gled utefter strandkanten och passerade många stränder. De öar vi paddlade bredvid var fågelreservat och hade rensats från många av de djur som engelsmännen förde med sig till Nya Zeeland när landet nyss var funnet. Dessa djur är ett stort hot mot de arter som var först på plats. Fågelliv och vegetationen var utbrett på öarna. Vår guide berättade om varför träden ser ut som de gör, vilken sand som är tyngst och tog oss med till sälarnas rike. Det fanns en koloni på en av öarna och även då vi vara såg ett par så var det ordentligt stora djur.

Vi tog oss mot fastlandet igen och landade på den strand där vi skulle byta ut ett par turister mot nya. Vi tre åt medhavd lunchsmörgås underhuden en logistik cirkus renderade i att vi gr fyra kajaker med turister och en singelkanot med vår guide. Det fanns tid till att bada, en möjlighet som vi tog. Vattnet ar inte varmt, det vi avsvalkande och bra bär jag sedan ägnade någon minut på att jämna ut min solbränna. När väl ”de nyanlända” fått samma grundkurs i havskajakpaddling som vi fick imorse var det uppsittning igen. Vi skulle tillbaka men tog en annan väg. Vår guide visade oss kusten ner tillbaka mot där vi börjat vår resa. Vi åkte längs fastlandet och såg flertalet stränder. Gul, ljus sand som bröts av då och så av stora formationer med träd växandes på toppen. Bakom fanns regnskogen och säkerligen just sv den anledningen rann det gång efter annan vatten i en strid ström ner mot havet. Det hade letat sig långs sanden och börjat karva ut en fåra i sanden. Ett arbete som skulle vara förgäves snart i och med att tidvattnet var på väg tillbaka. området har ungefär fyra meter höjdskillnad på tidvattnet. Något som på en långgrund strand ger många meter i längsled. Vi stannade vid en strand på tillbakavägen och gick in i grottor då det nu gick eftersom lågvattnet ännu höll vattenbrynet på behörigt avstånd. De var inte ens i samma sport och spelade som grottorna förrgår men det var fränt. Vi satsade över vattnet den sista biten tillbaka och fick nu verken se vad tidvatten kan förändra landskapet. Vi nådde torrlagd mark minst fem hundra meter längre ut än var vi klev i kajakerna imorse. När vi väl packat upp farkosterna på traktorsläpet vandrade vi tillbaka över en strand där högvattnet var på väg in. Det skedde snabbt men det fanns fortfarande mycket strand att fylla innan vattnet nådde samma nivå som på morgonen. Vi tackade vänligt för en fantastisk dag och fick skjuts tillbaka till camp.

Jag försökte bringa ordning på vad som var blött, vad som var tort och vad som behövde avsaltas efter att jag skälv tvättat av mig all solkräm som jag under dagen applicerat riktigt både på armar ben och hals. Kvällens middag bestod av hamburgare på det näsan världsskända The Fat Tui – en restaurang som sålde i princip bara hamburgare. Tyvärr var väntetiden ganska märkbar så det blev att vi åt och gick direkt när vi var klara. Återigen tystades syrsornas högljudda sång när mörkret föll över Abel Tasman National Park och en turist från Sverige med nytränade armar och överkropp.