Imorse var jag en av de första uppe. Anledningen var att jag och min tältkamrat tillsammans med sex till skulle ut och vandra. Tongariro Alpine Crossing väntade. Topp tio vad gäller dagsvandringar i världen faktiskt. Snabbt ordnades med frukost och det sista av det som skulle bli dagens lunch. Klockan närmade sig avfärd och vi gjorde en väldigt snabbt nedpack av tältet. Bussen som skulle ta oss de knappa fyrtio minutrarna till vandringens början plockade upp oss och vi var iväg.

Jag hade packat ner mer än vad jag trodde jag skulle behöva i ryggsäcken: Tre liter vatten, extra t-tröja, shorts att byta byxorna mot, regnkläder, mat, solglasögon, en reservdels utifall jag skulle tappa min hatt samt min jacka. Vår reseledare hade sagt att vi skulle rusta för temperaturer mellan tre och trettio grader. Morgonen var sval, jag hade jeans och flanellskjorta på mig. Bussen stannade utefter vägen och vi fick ännu en chans att fota berg. Efter någon kilometer vidare på en grusvägen var vi framme. Jag blir imponerad av hur uppstyrt allt är. Vi fick ett dokument med hur vandringen skulle gå till, en karta där det var utmärkt toaletter och dricksvatten efter vägen. Vi följde den tydligt markerade leden. Redan efter någon kilometer började vi hamna i smågrupper. Jag föll in i de som gick sist. Erfarenheten från vandringen i Valley of the Winds var att när jag tar mycket kort tar det lång tid att gå.

Landskapet var hårt och kargt. Vegetationen var begränsad och vägen var kantad av små lustigt formade stenar. De var inte kantiga eller runda, de var som bubbliga bollar. Lavastens rike tornade upp sig framför oss. Vildmarken förändrades ganska snabbt runt oss. Stora stenar formades efter den väl upptrampade stigen. Varje dag vandrar upp till femhundra personer den vandring som vi precis påbörjat. Det tog ungefär en timme att komma till den första stationen. Där fanns en variant av en toalett och dåden varningsskylt; Skulle man gå vidare måste man vara medveten om att det är en rejäl stigning, en rejäl nedförsbacke, kanske snabba väderförändringar och tretton kilometer till målet. Vi var alla laddade till tusen varför vi fortsatte efter en kortare paus. Det vägen här som jag bytte till kortbyxor istället för jeansen. Efteråt konstaterat ett bra val. Stigningen var brutal. inte lika brant som St. Mary’s Peak, här fortsatte backen, i som det kändes, en evighet. Vi hittade ett väldigt bra tempo och vandrade om flertalet andra som dels gick långsamt, dels hade stannat helt för att vila. Det tog ungefär en timmes aktiv vandring innan det planade ut. Vi hade nått en krater som platt hälsade oss välkomna. Den väldigt stora ytan skulle vi korsa innan det återigen väntade en stigning. känslan som kom över mig var ganska plötslig. Här stod jag i ett enormt geologiskt fenomen i ett område som på sina ställen fortfarande var aktivt. Nästa uppför var inte lika länge men istället brantare. Det tog oss upp på andra sidan så vi såg andra sidan. Denna kant var högre än det vi gått på tidigare vilket gjorde att vi kunde sikta nästan alla väderstreck fritt. Vägen fortsatte ännu en bra bit uppåt och det från Sagan om Ringen kända Mount Doom skymde inte panoramat, det medverkade storslaget med sina nästan 2300 meter över havet. Vi fortsatte uppåt och underlaget hade nu märkbart förändrats från fast till löst grus med lätta vulkaniska stenar. Det blev svårare att gå när marken gav efter lite i varje steg. En platå senare såg vi nästa krater breda ut sig. Nu var det bara ett par hundra meter kvar innan vi var på turens högsta punkt. Det var inget att hålla på utan vi lade drygt tio minuter på att nå upp.

Här växte landskapet ytterligare. Vi såg ner över ett antal smaragdgröna sjöar. Det är allt svavel som färgar vattnet. Det var också svavlet som låg bakom den starka lukt som var vårt följe. 1886 meter över havet stod jag och tittade ut över ett landskap som var format av jordens inre krafter. Lava hade skapat formationer som inte var mjuka. Nästan varenda linje var formad som om allt kokat och sedan vara stelnat, något som är allt för långt från verkligheten egentligen. Långt nedanför oss såg vi den stora Lake Taupo som bildats av just ett stort vulkanutbrott för ungefär två tusen år sedan. Tåget med turister sträckte sig både framför och bakom oss. Det var en fantastisk dag att vandra. Lite varmt kanske, om jag måste nämna något. Det var mest i början det hade märkts. Här uppe på höjden var en sval vind ständigt närvarande. Sikten var väldigt god och vi såg minst sexton mil bort i fjärran.

Sedan började den långa vandringen nedåt. Nästan trettonhundra meter skulle vi ta oss ner innan vi var vid målet. Den första biten var väldi brant. Detta tillsammans med lösbrutet gjorde att det var en liten utmaning att ta sig fram. Jag försökte använda ”små steg-metoden”. Med korta och många steg tog jag ner för sluttningen. Lösgruset rullade längs fötterna och en hel del sten kom in i skon. Kängorna var trogna fortfarande och lämnade ett stabilt avtryck mot underlaget. Jag kunde lite på utrustningen. De gröna sjöarna var verkligen gröna kunde jag konstatera när vi tagit oss ner för den första branten och det planade ut tillfälligt. Skorna tömdes på småsten och vi fortsatte. I ett svagt ögonblick hade jag trott att när man var högst upp kan man bara gå neråt – fel. Det var ännu någon stigning kvar. Vi stannade för lunch vid den blåa sjön. Pastasallad och smörgås tillsammans med resorbblandat vatten var ett välkommet energitillskott. ganska snart efter återstartad vandring började det verka utförslöpet. Här var naturen helt annorlunda. Från ett kargt och stenigt landskap i början så var här vegetationen kort men intensiv. Vyerna var storslagna och mjuka böljande linjer skapade en ramp ner mot dalgången. Jag fick se prov på en serpentinväg som jag aldrig tidigare kunna föreställa mig. Det var inte långt att ta sig fågelvägen, men med all brantutjämnande promenad så tog det, återigen, en evighet. Efter att à passerat ännu en pausstuga med toaletter var vi snabbt nere i lummig skog igen. Skyddade från solen av alla träd tog vi oss de sista kilometrarna till målet där resten av gruppen väntade. Drygt nitton kilometer och sex timmar senare satt vi i bussen och hade klarat färden över vulkanerna. En fantastisk vandring. Lagom jobbig och med en storslagen inramning.

Inatt skulle vi sova i Taupo, staden som ligger precis bredvid sjön med samma namn. Dit hade vi knappt två timmars färd. Vår reseledare berättade precis innan vi nu åkte att det passade bra att ta alla som skulle hoppa bungy jump till att göra det nu när vi kom till Taupo. Jag var en av dessa. Det kom som en överraskning och jag gissar att det var lite av syftet. Nu hade vi ungefär två timmar på oss att hispa till medvetandet istället för, som orginaltanken var, ända tills imorgon. Det kanske låter överdrivet men jag kände ingen större dödsångest inför detta. Jag har haft i medvetande ända sedan jag bokade resan att jag skulle hoppa, varför jag har kunnat visualisera att jag tar steget ut och faller. Jag fick anledning att återgå till de tankarna när vi kämpade oss fram genom Nordöns trafik.

Det var fyrtiosju meter ner till vattnet. En plattform var byggd ut över floden som rann nedanför. Uppe fanns, som alltid, en plats där de som inte hoppade kunde se de som faktiskt kastade sig med huvudet före ner mot det våta. Jag visste att jag skulle hoppa själv. En tjej i gruppen frågade mig om jag kunde hjälpa henne att hoppa. Hon var osäker om hon skulle kunna ta steget om hon stod på plattformskanten själv. Om vi hoppade tandem var det lite mer som att hoppa fallskärm. Den du hoppar med tar steget och du själv följer efter. För att vara så mycket gentleman som jag kunde togs beslutet att jag skulle hoppa två gånger. En gång själv, sedan med henne. Jag vägdes in och jag konstaterade återigen min matchvikt. Den har endast marginellt förändrats på resan. Jag fick en biljett och gav mig ut på plattformen. Med tömda fickor togs jag emot. Jag fick ta på mig en säkerhetssele och vägdes igen. Framför mig stod en annan ur gruppen. Han tvekade tre gånger. Den fjärde gången föll han framåt och genomförde hoppet. Allt som behövdes var ”aktiv övertalning”. Jag steg fram och fick sätta mig ner på en bänk i den kur som var längst ut på plattformen. Runt mina fötter spändes fästet för linan. Det är väldigt vanligt att alla ens aktiviter som är relativt sett geografiskt statiska förevigas med stilla och rörlig bild. Så även detta hopp. Tyvärr var tekniken på dålig humör just idag. Jag fick sitta och vänta på att de startade om datorn som skötte inspelningen. Det blev ett par minuter som jag ägnade åt att prata med de två som sedermera spände fast mig i gummisnöret. Vi pratade om vad jag gjorde annars och jag tipsade om hur vi gjorde repriser under riktig tv-inspelning. Jag tror inte de lade EVS på minnet bär vi tillslut fick klartecken och jag gick fram till kanten. Jag stod där. Det var fyrtiosju meter ner till vattnet. Man hade frågat mig om jag ville doppas idag. Eftersom jag säkert skulle ångra mig om jag inte löpte linan ut så bad jag om att doppas ner till midjan ungefär. Fötterna satt spända i en gummiband som var avmätt mot min vikt. Allt som fanns att hålla sig i var ett räcke på vänster sida. Jag tittade ner och såg det klargöra vattnet. Jag lyfte blicken och såg några fåglar lyfta från andra sidan floden. en av de två som spänt fast mig bad mig titta upp i en kamera och le. Sedan räknade han till tre. Redan på två förflyttade jag vikten framåt. Jag motstod reflexen av flytta fram ett ben eftersom jag visste att det inte var någon idé, det fanns inget att ställa foten på och hindra fallet. Jag föll framlänges och plötsligt hade fötterna ingen kontakt med plattformen längre. Det var verkligen som när man vaknar i en dröm precis i ett fall. Skillnaden var uppenbar, här fanns inget att vakna ur. Min fart ökade medan jag riktade in kroppen med huvudet före. Tiden gick fort och jag såg vattnet komma närmare. Med hakan mot bröstkorgen spände jag armarna ovanför huvudet och hann vänta i ett ögonblick. Linan hade redan börjat bromsa fallet på ett väldigt mjukt sätt och när jag väl bröt vattenytan var det bara kraft nog kvar att doppa mig till midjan, precis som jag bett om. Badet var dock över på ett ögonblick och färdriktningen ändrades till uppåtgående. Jag omfamnade situationen och utbrast ”Cow-a-bungaa” med så mycket Turtles-känsla som jag kunde uppbringa. Jagstudsade flera gånger men den initials känslan var över. Nu var allt kontrollerat och jag fylldes av glädje. Det var väl dels adrenalinet som talade, dels var det insikten att jag faktiskt gjort det, jag hade hoppat bungy. Jag hade kastat mig ut, eller ja, fallit mer utav. Nu hängde jag med fötterna i vädret och väntade på att studsarna skulle avta och att de i båten under skulle få tag på mig. Jag tror jag log hela vägen in till stranden. Någon sorts dumt smil över vad jag åstadkommit. Jag kunde hålla på alla känsloutbrott och vill hävda att jag var ganska städad när jag studsade i land. Trots vandringen för bara någon timme sedan var det med pigga steg som jag sprang upp för trapporna tillbaka mot plattformen, redo för mitt andra hopp. Det var en bit att springa och tillslut satte konditionen stopp för tempot. Jag växlade ner till promenadtakt och möttes av grattisrop och tjut från de andra i gruppen. Det var ganska många som hoppade, eller provade på den stora gunga som också var ett alternativ.

Jag hämtade ut en ny biljett och mötte upp med min tandempartner. Enligt samma rutin som tidigare fick vi nu en sele, vägas och slutligen spännas fast vid gummibandet igen. Hon var riktigt nervös och menade på att vi inte skulle hoppa. Jag och en av de som spänt fast oss lyssnade så mycket på det egentligen. När vi båda var i position och hade vinkat in i kameran förflyttade jag återigen tyngdpunkten och föll. Hon insåg snabbt att det inte gick att stå kvar varför hon gjorde samma sak. För andra gången på kort tid störtade jag med huvudet före ner mot vattnet. Denna gången ville vi bara nudda ytan. Vi måste ha haft en sämre linje denna gången för det kändes hårdare när linan, eller linorna om vi ska vara korrekta, började bromsa vår fart. Vi nådde aldrig vattnets utan studsade upp igen. Denna gången tittade jag ner, eller upp, mot fötterna och såg linorna när vi vände och föll nedåt igen. Hennes rädsla hade nu avtagit och övergått i en glädje eller lättnad. Ganska snabbt hade alla studsar tagit slut och vi fångades upp av båten. För mig kändes andra gången ungefär som den första. Jag var mer beredd på vad som skulle ske men det var fortfarande härligt.

Efter att ha köpt ut det mesta man kunde i medieväg och även fått en t-tröja som berättar vad jag gjort åkte vi vidare till camp. Kvällen började sänka sig när matlaget stuvade till en fantastisk middag. Pannbiffar med potatis och sås. Jag tog flera gånger innan jag gav upp. Vi var tre som delade på en maskin tvätt, kanske den sista på resan innan natten gjort ett sådant intåg att det var dags att krypa till kojs. Fortfarande lite stolt över vad jag gjort, att jag gjort det utan att tveka, somnade jag ganska snabbt.