Solen sken starkt redan när jag klev ur tältet. Den sista tältnatten var avklarad och det var dags för frukost. Egentligen skulle inte frukosten vara framdukad än, men några ur matlaget jag är med i hade redan vaknat och ställt fram allt. Det var en skön morgon. Temperaturen steg och vi dokumenterade när tältet revs för sista gången. Det är mycket som är sista gången nu. Allt från måltider till åka buss.

Vi lämnade Hot Water Beach klockan nio. Fyra timmar effektiv restid blev med stopp ungefär sex. Vi åkte i princip rakt österut och stannade utefter vägen för att återigen titta på landskapet som nu vandrat förbi utanför fönstret i nära på fyra veckor. Det har varit allt annat än enformigt. Vi stannade vid Aucklands Flygplats och släppte en ur gruppen. Han skulle fortsätta på egen hand i Oceanien och inte komma tillbaka förrän i maj till Sverige. Efter ett snabbt hejdå fortsatte vi övriga till Boendet i Auckland som låg ungefär fyrtio minuter bort. Jucy Hotel var vårt mål dit vi anlände strax innan tre på eftermiddagen. Detta gav oss iallafall en liten stund i landets största stad. Nära på en och en halv miljon människor bor här. Efter att ha städat oss in på rummen och börjat plocka lite för att få med allt i resväskan hem var vi tre som gav oss ut på äventyr. Egentligen rörde vi oss inte över ett allt för stort geografiskt område, men vi såg de största shoppinggatorna innan vi så småningom var framme vid Sky Tower. Detta är södra halvklotets högsta fristående byggnad med sina 328 meter. Etthundranittiotvå av dessa meter upp fanns två aktiviteter att göra. Dels kunde man hoppa ner, dels kunde man välja att promenera ett varv runt tornet på en plattform. Vi var två som bestämde oss för det sistnämnda. Vi hann precis med på den sista turen för dagen. När väl alla fickor var tömda och värdesaker inlåsta utrustades vi med en vindoverall och en jacka. Vi spändes sedan in i en sele som så småningom skulle fästas i tornet. Efter en, enligt gällande rutin i landet, god säkerhetskontroll av oss och utrustningen åkte vi upp till femtiotredje våningen. Vår guide gick före och visade oss ut på en plattform med höga staket runt om. Där tittade vi först på en som hade valt att hoppa från byggnaden. Först kastar man sig ut och sedan faller man. Det är en lina som bromsar vilket gör att hastigheten ”bara” blir ungefär åttiofem kilometer i timmen. När vi stod där blev jag mer och mer taggad på att hoppa också. Tankegången gick enligt ”Jag kommer kanske aldrig hit igen, ska jag åka hem utan att ha gjort en sådan sak som att hoppa från halvklotets högsta byggnad?”

Vi spändes fast i en räls som gick ovanför oss. När alla fästen och säkerhetslinor hade dubbelkollats ännu en gång gick vi ut på plattformen som gick runt. Där fanns inga staket, ingenting att hålla sig i, bara en gångväg som var etthundratjugo centimeter bred. Vi var fyra plus guide som gick. Vi såg ut över hela Auckland. Sikten var god och vi såg sju mil bort. Vulkaniska öar stack upp ur vattnet och vi såg nästan vårt Boende. Guiden pekade och pratade samtidigt som vi följde efter. Naturligtvis ville han leka med oss och höjden. Vi fick luta oss ut över kanten, först med ryggen mot och sedan framlänges på utsidan av gångvägen. Det pirrade lite när jag såg de små bilarna nästan tvåhundra meter nedanför mig. Jag har hoppat från flygplan och höga höjder nu under resan. Kanske har jag blivit mer orädd/dum men jag litar också på utrustningen. Om min säkerhetssele kollas två gånger så är det en bra bit på vägen att den faktiskt håller när den behövs. Vi fortsatte runt och gjorde lite småstopp på vägen. Det var bara 120 meter att gå så vi hade ingen brådska. Det blåste rejält när vi kom mot andra sidan tornet. Ungefär en halvtimme efter uppträde var vi klara att gå in igen. Vi togs loss från linor och säkerhetsutrustning, tittade på en till hoppare och tog oss sedan ner till kunddisken igen. Jag var nu helt på det klara att även jag skulle hoppa utmed tornets sida. Tyvärr var det för lite tid just idag. Så bra att vi hade någon timme kvar att spendera imorgon. Tillbaka på Boendet fanns en knapp timme innan det var dags för avslutningsmiddag. Vår reseledare hade bokat bord på en restaurang som ännu bara benämndes med Okänd Restaurang. Jag duschade snabbt, mycket tack vare att det bara fanns en dusch men många som ville använda den. Iklädd skjortan, som hittills använts sparsamt men vid speciella tillfällen, stod jag och övriga ur gruppen redo i receptionen klockan nitton. Vi visades till Restaurang Little India bara några hundra meter från vårt boende. Jag har vad jag kan minnas bara ätit på indisk restaurang max fem gånger i modern tid. Jag studerade därför menyn noggrant innan jag beställde Butter Chicken. Det lät som ett säkert val, kyckling och nötter med ris till. Jag valde smakstyrka Mild men här slutade likheterna med det Jag som varit tidigare. Istället för att gå på något jag ätit innan, Naan-bröd, gick jag på en variant med ost inbakat. Mycket utanför den värld jag normalt lever i. Spänningen var olidlig tills maten dukades fram. Kycklingen var god men brödet smakade tyvärr inte som jag hoppats på. Inte illa men det var ingen höjdare egentligen. Men nu vet jag det.

Kvällen var trevlig. Visst låg det lite ånger över att imorgon skulle allt ta slut och alla skulle flyga vidare till sina respektive liv. Vi pratade om minnen från resan och bara allmänt, sådant som man kan göra med människor man känt i en eller till och med två månader. När väl middagen var avslutad delades vi upp i två grupper. I stort kan man säga att gamlingarna hamnade för sig och den yngre generationen gick vidare för att dansa och festa loss, en sista kväll i Auckland. Jag räknade mig här till den yngre generationen och studsade glatt med ner till havet. Vi hamnade på Danny-Doolans. Det bjöds på livemusik som för ovanlighetens skull var riktigt bra. Dels var det röj och bra låtar men nu kunde de två sjunga och spela väldigt bra. Och sedan ljudet, det lät bra utan att skräna eller skorra. Inget vi är vana vid. De höll låda och vi festade på tills klockan slagit ny dag och vi vandrade hem genom natten. Jag kände att detta var en bra avslutning. Det kändes som om jag bort det mesta, eller iallafall det mesta av vad jag ville ha gjort när jag varit borta. Det fanns visserligen inte något val nu, flyget gick om drygt tolv timmar och sedan var allt över. Tillbaka på Boendet packade jag ner allt som skulle till Sverige i resväskan och slängde det jag inte skulle ha hem. De sköna skorna, som varit mitt sällskap under två år åkte i papperskorgen. Tyvärr var de allt för slitna för att släpa hem. Jag åker i de grova kängorna istället. Kanske ett taktiskt bra val också, det kan vara mycket snö och oplogat hemma. Innan jag lade ner för kvällen bloggade jag lite och funderade över vad jag varit med om egentligen. Tankarna snurrade ett tag innan det var dags för sista natten på södra halvklotet.