Vi har ett schema. Eller ja, iallafall kan vi kalla den delade kalenderns h\u00e5llpunkter f\u00f6r tidssteg. Det \u00e4r sex veckor att h\u00e5lla reda p\u00e5 s\u00e5 jag tror det \u00e4r bra att iallafall tidigt se om vi ligger i riskzonen att mot slutet beh\u00f6va tokk\u00f6ra f\u00f6r att hinna med flyget hem. N\u00e4sta punkt var att k\u00f6ra genom South och North Carolina och sedan komma in i Virginia. V\u00e5r uppt\u00e4ckargl\u00e4dje satte k\u00e4ppar i hjulet f\u00f6r oss. <\/p>\n
Ganska snart ute p\u00e5 motorv\u00e4gen passerade vi in i South Carolina och det dags f\u00f6r frukost. Vi hittade ett Waffle House, en inr\u00e4ttning som jag tycker \u00e4r t\u00e4tare f\u00f6rekommande \u00e4n McDonalds p\u00e5 sina st\u00e4llen. D\u00e4r slog vi oss ner och togs emot av en gammal dam. Hon tog v\u00e5r \u00e4ggbaserade best\u00e4llning och \u00e5terv\u00e4nde till bakom disken. Jag fick k\u00e4nslan att hon h\u00f6ll p\u00e5 att l\u00e4ra upp ny personal f\u00f6r att s\u00e5 sm\u00e5ningom avsluta sin yrkeskarri\u00e4r av \u00e5lderssk\u00e4l. Hon ropade vad vi best\u00e4llt och v\u00e4ntade p\u00e5 att \u00e4ggstekarna och ostskivarna skulle repetera vad som sagts. Det tog lite tid men hon v\u00e4ntade ut \u00e5terkopplingen. Frukosten serverades tillsammans med en liten backstory om hur hon flyttat fr\u00e5n Ohio till delstaten vi var i nu. Hon kom fr\u00e5n sn\u00f6 och str\u00e4nga vintrar till en stat d\u00e4r sn\u00f6 sm\u00e4lte innan det landade p\u00e5 marken. F\u00f6r dagen var det p\u00e5 tok f\u00f6r varmt ute, om jag f\u00f6rstod henne r\u00e4tt.<\/p>\n
P\u00e5 en skylt s\u00e5g jag avfart mot Alpine Road. N\u00e5gonstans ifr\u00e5n k\u00e4nde jag igen det som n\u00e5got sp\u00e4nnande och intressant. Jag misstog mig. Vi sv\u00e4ngde av med snabbt f\u00f6rsvann all referens till n\u00e4mnd v\u00e4g. Petersson tog en titt p\u00e5 kartan och konstaterade att vi kunde visst forts\u00e4tta p\u00e5 v\u00e4gen – en omv\u00e4g men det var en mindre v\u00e4g med s\u00e4kerligen n\u00e5got intressant utefter. Vi letade efter bruna skyltar, vanligtvis h\u00f6r de ihop med n\u00e5got turistigt som en en nationalpark eller ett liknande bes\u00f6ksm\u00e5l. Vi hittade skyltning mot Lake Wateree som vi f\u00f6ljde. Efter en intr\u00e4desavgift kom vi fram till en parkeringsplats d\u00e4r vi st\u00e4llde bilen och s\u00e5g oss omkring. Det fanns en sj\u00f6, f\u00f6ga f\u00f6rv\u00e5nande, men \u00e4ven en par kilometer l\u00e5ng skogsslinga som vi efter ett taktiskt skobyte tog sikte p\u00e5. Solen tog sig med sv\u00e5righet genom det t\u00e4ta l\u00f6vverket. Skogen var platt och luften fylldes av dofter och mygg. Sm\u00e5flygarna var \u00f6verallt men med stadig takt i stegen undkom vi de flesta. Slingan b\u00f6rjade och slutade vid en turiststation d\u00e4r en stenig badstrand delade vatten med en sj\u00f6mack. Den st\u00f6rsta anledningen till varf\u00f6r folk bes\u00f6kte omr\u00e5det var enligt broschyrerna f\u00f6r att fiska i sj\u00f6n.<\/p>\n
![\"\"](\"https:\/\/media.gunzel.se\/2017\/07\/img_3893.jpg\")
<\/a>