Jag vaknade ganska tidigt. Petersson sov fortfarande så jag gick ut och satte mig i bilen. Klockan var strax efter 06 och dagen hade bara börjat. I området var det dock aktivitet. Människor var i rörelse och de allra flesta av dem hoppade in i stora bilar och körde iväg. Antagligen skulle de bygga eller laga något, en bil hade en cementblandare på släp. Peterssons klocka ringde och vi packade oss iväg.
Vi fortsatte på Washington Road mot Augusta National, den berömda golfbanan som det visade sig låg väldigt diskret inbäddad bakom en hög och tät häck. Vi stannade utanför en täckt grind som nog var det närmaste vi utanför den exklusiva skara som tillåts spela på banan kan komma. I närheten fanns ett bostadsområde som vi passerade igenom. Tegelkåkar stod uppradade i välskötta trädgårdar i skuggan av glest förekommande men höga barrträd. Vi konstaterade snabbt att det inte gick att komma närmare varken tee, green eller klubbhus.
Vi har ett schema. Eller ja, iallafall kan vi kalla den delade kalenderns hållpunkter för tidssteg. Det är sex veckor att hålla reda på så jag tror det är bra att iallafall tidigt se om vi ligger i riskzonen att mot slutet behöva tokköra för att hinna med flyget hem. Nästa punkt var att köra genom South och North Carolina och sedan komma in i Virginia. Vår upptäckarglädje satte käppar i hjulet för oss.
Ganska snart ute på motorvägen passerade vi in i South Carolina och det dags för frukost. Vi hittade ett Waffle House, en inrättning som jag tycker är tätare förekommande än McDonalds på sina ställen. Där slog vi oss ner och togs emot av en gammal dam. Hon tog vår äggbaserade beställning och återvände till bakom disken. Jag fick känslan att hon höll på att lära upp ny personal för att så småningom avsluta sin yrkeskarriär av åldersskäl. Hon ropade vad vi beställt och väntade på att äggstekarna och ostskivarna skulle repetera vad som sagts. Det tog lite tid men hon väntade ut återkopplingen. Frukosten serverades tillsammans med en liten backstory om hur hon flyttat från Ohio till delstaten vi var i nu. Hon kom från snö och stränga vintrar till en stat där snö smälte innan det landade på marken. För dagen var det på tok för varmt ute, om jag förstod henne rätt.
På en skylt såg jag avfart mot Alpine Road. Någonstans ifrån kände jag igen det som något spännande och intressant. Jag misstog mig. Vi svängde av med snabbt försvann all referens till nämnd väg. Petersson tog en titt på kartan och konstaterade att vi kunde visst fortsätta på vägen – en omväg men det var en mindre väg med säkerligen något intressant utefter. Vi letade efter bruna skyltar, vanligtvis hör de ihop med något turistigt som en en nationalpark eller ett liknande besöksmål. Vi hittade skyltning mot Lake Wateree som vi följde. Efter en inträdesavgift kom vi fram till en parkeringsplats där vi ställde bilen och såg oss omkring. Det fanns en sjö, föga förvånande, men även en par kilometer lång skogsslinga som vi efter ett taktiskt skobyte tog sikte på. Solen tog sig med svårighet genom det täta lövverket. Skogen var platt och luften fylldes av dofter och mygg. Småflygarna var överallt men med stadig takt i stegen undkom vi de flesta. Slingan började och slutade vid en turiststation där en stenig badstrand delade vatten med en sjömack. Den största anledningen till varför folk besökte området var enligt broschyrerna för att fiska i sjön.
Småvägarna som ledde oss vidare kantades av hus, fallfärdiga och riktigt tjusiga, samt kyrkor. Ofta samsades flera samfund i samma by. Kyrkorna var ofta väl omhändertagna medan bostadshusen mest följde ett och samma mönster. Trailerhus där ibland dragstången fortfarande satt kvar. Hjulen var täckte i och med ett plank som dolde ytan mellan marken och husväggen. Det finns praktisk vinning med dessa trailerhus – de är väldigt lätta att flytta mellan handlaren och den egna tomten. Kanske är detta den naturliga fortsättningen på den nybyggaranda som i tre århundraden har byggt landet; Du köper en bit mark och bygger där ditt boende – eller iallafall rullar dit ett färdigbyggt hus. Kanske är det en relativt billig lösning som ändå låter även de som inte är så välbärgade att få en egen bostad.
Efter att på en rastplats konstaterat hur vi ska lägga upp morgondagen satte vi av mot staden Washington i North Carolina. Vi hittade ett Hotel Magnuson som hade lediga rum. Fortfarande väntade en dag i bil innan vår nästa hållpunkt – Six Flags America strax utanför Baltimore.