Kategori: Nya Zeeland Sida 1 av 6

Solen sken starkt redan när jag klev ur tältet. Den sista tältnatten var avklarad och det var dags för frukost. Egentligen skulle inte frukosten vara framdukad än, men några ur matlaget jag är med i hade redan vaknat och ställt fram allt. Det var en skön morgon. Temperaturen steg och vi dokumenterade när tältet revs för sista gången. Det är mycket som är sista gången nu. Allt från måltider till åka buss.

Vi lämnade Hot Water Beach klockan nio. Fyra timmar effektiv restid blev med stopp ungefär sex. Vi åkte i princip rakt österut och stannade utefter vägen för att återigen titta på landskapet som nu vandrat förbi utanför fönstret i nära på fyra veckor. Det har varit allt annat än enformigt. Vi stannade vid Aucklands Flygplats och släppte en ur gruppen. Han skulle fortsätta på egen hand i Oceanien och inte komma tillbaka förrän i maj till Sverige. Efter ett snabbt hejdå fortsatte vi övriga till Boendet i Auckland som låg ungefär fyrtio minuter bort. Jucy Hotel var vårt mål dit vi anlände strax innan tre på eftermiddagen. Detta gav oss iallafall en liten stund i landets största stad. Nära på en och en halv miljon människor bor här. Efter att ha städat oss in på rummen och börjat plocka lite för att få med allt i resväskan hem var vi tre som gav oss ut på äventyr. Egentligen rörde vi oss inte över ett allt för stort geografiskt område, men vi såg de största shoppinggatorna innan vi så småningom var framme vid Sky Tower. Detta är södra halvklotets högsta fristående byggnad med sina 328 meter. Etthundranittiotvå av dessa meter upp fanns två aktiviteter att göra. Dels kunde man hoppa ner, dels kunde man välja att promenera ett varv runt tornet på en plattform. Vi var två som bestämde oss för det sistnämnda. Vi hann precis med på den sista turen för dagen. När väl alla fickor var tömda och värdesaker inlåsta utrustades vi med en vindoverall och en jacka. Vi spändes sedan in i en sele som så småningom skulle fästas i tornet. Efter en, enligt gällande rutin i landet, god säkerhetskontroll av oss och utrustningen åkte vi upp till femtiotredje våningen. Vår guide gick före och visade oss ut på en plattform med höga staket runt om. Där tittade vi först på en som hade valt att hoppa från byggnaden. Först kastar man sig ut och sedan faller man. Det är en lina som bromsar vilket gör att hastigheten ”bara” blir ungefär åttiofem kilometer i timmen. När vi stod där blev jag mer och mer taggad på att hoppa också. Tankegången gick enligt ”Jag kommer kanske aldrig hit igen, ska jag åka hem utan att ha gjort en sådan sak som att hoppa från halvklotets högsta byggnad?”

Vi spändes fast i en räls som gick ovanför oss. När alla fästen och säkerhetslinor hade dubbelkollats ännu en gång gick vi ut på plattformen som gick runt. Där fanns inga staket, ingenting att hålla sig i, bara en gångväg som var etthundratjugo centimeter bred. Vi var fyra plus guide som gick. Vi såg ut över hela Auckland. Sikten var god och vi såg sju mil bort. Vulkaniska öar stack upp ur vattnet och vi såg nästan vårt Boende. Guiden pekade och pratade samtidigt som vi följde efter. Naturligtvis ville han leka med oss och höjden. Vi fick luta oss ut över kanten, först med ryggen mot och sedan framlänges på utsidan av gångvägen. Det pirrade lite när jag såg de små bilarna nästan tvåhundra meter nedanför mig. Jag har hoppat från flygplan och höga höjder nu under resan. Kanske har jag blivit mer orädd/dum men jag litar också på utrustningen. Om min säkerhetssele kollas två gånger så är det en bra bit på vägen att den faktiskt håller när den behövs. Vi fortsatte runt och gjorde lite småstopp på vägen. Det var bara 120 meter att gå så vi hade ingen brådska. Det blåste rejält när vi kom mot andra sidan tornet. Ungefär en halvtimme efter uppträde var vi klara att gå in igen. Vi togs loss från linor och säkerhetsutrustning, tittade på en till hoppare och tog oss sedan ner till kunddisken igen. Jag var nu helt på det klara att även jag skulle hoppa utmed tornets sida. Tyvärr var det för lite tid just idag. Så bra att vi hade någon timme kvar att spendera imorgon. Tillbaka på Boendet fanns en knapp timme innan det var dags för avslutningsmiddag. Vår reseledare hade bokat bord på en restaurang som ännu bara benämndes med Okänd Restaurang. Jag duschade snabbt, mycket tack vare att det bara fanns en dusch men många som ville använda den. Iklädd skjortan, som hittills använts sparsamt men vid speciella tillfällen, stod jag och övriga ur gruppen redo i receptionen klockan nitton. Vi visades till Restaurang Little India bara några hundra meter från vårt boende. Jag har vad jag kan minnas bara ätit på indisk restaurang max fem gånger i modern tid. Jag studerade därför menyn noggrant innan jag beställde Butter Chicken. Det lät som ett säkert val, kyckling och nötter med ris till. Jag valde smakstyrka Mild men här slutade likheterna med det Jag som varit tidigare. Istället för att gå på något jag ätit innan, Naan-bröd, gick jag på en variant med ost inbakat. Mycket utanför den värld jag normalt lever i. Spänningen var olidlig tills maten dukades fram. Kycklingen var god men brödet smakade tyvärr inte som jag hoppats på. Inte illa men det var ingen höjdare egentligen. Men nu vet jag det.

Kvällen var trevlig. Visst låg det lite ånger över att imorgon skulle allt ta slut och alla skulle flyga vidare till sina respektive liv. Vi pratade om minnen från resan och bara allmänt, sådant som man kan göra med människor man känt i en eller till och med två månader. När väl middagen var avslutad delades vi upp i två grupper. I stort kan man säga att gamlingarna hamnade för sig och den yngre generationen gick vidare för att dansa och festa loss, en sista kväll i Auckland. Jag räknade mig här till den yngre generationen och studsade glatt med ner till havet. Vi hamnade på Danny-Doolans. Det bjöds på livemusik som för ovanlighetens skull var riktigt bra. Dels var det röj och bra låtar men nu kunde de två sjunga och spela väldigt bra. Och sedan ljudet, det lät bra utan att skräna eller skorra. Inget vi är vana vid. De höll låda och vi festade på tills klockan slagit ny dag och vi vandrade hem genom natten. Jag kände att detta var en bra avslutning. Det kändes som om jag bort det mesta, eller iallafall det mesta av vad jag ville ha gjort när jag varit borta. Det fanns visserligen inte något val nu, flyget gick om drygt tolv timmar och sedan var allt över. Tillbaka på Boendet packade jag ner allt som skulle till Sverige i resväskan och slängde det jag inte skulle ha hem. De sköna skorna, som varit mitt sällskap under två år åkte i papperskorgen. Tyvärr var de allt för slitna för att släpa hem. Jag åker i de grova kängorna istället. Kanske ett taktiskt bra val också, det kan vara mycket snö och oplogat hemma. Innan jag lade ner för kvällen bloggade jag lite och funderade över vad jag varit med om egentligen. Tankarna snurrade ett tag innan det var dags för sista natten på södra halvklotet.

Jag frös när jag klev ur tältet och satte mig till frukost. Natten hade varit riktigt sval och det var gott att få på sig en varm tröja. Efter ett ganska snabbt nedpack var vi på rull.

Vi hade inte så många stopp inplanerade idag. Egentligen bara ett längre innan vi skulle vara framme. Vi parken efter någon timmes färd genom ett backigt landskap på en parkering i närheten av Cathedral Cove. Innan vi vandrade till grottan serverades lunch. Jag var i matlaget och hjälpte till allt jag kunde. Sedan började vandringen. Nästan fyrtio minuter från parkeringen får man gå för att komma till Cathedral Cove. Genom lummiga skogar och öppna ängar går den stig som tar oss ner till havet. Vi var nu åter på östkusten för sista natten i tält. Cathedral Cove är en jättestor gång mellan två stränder. Gången går genom berget och det var mäktigt att stå inne i ett enormt tomrum som mängder av vatten under mängder av år har skrapat ur. Stranden var mjuk och nästan vykortslik på båda sidors av gången. Vi stod kvar en stund och bara tittade på vad lite vatten faktiskt kan göra. Det blev så påtagligt på något sätt. Vandringen tillbaka gick snabbt. Jag gick på och höll ett bra tempo tillbaka till bussen.

Turen sedan var inte lång. Vi tog oss ungefär en mil till Hot Water Beach. På campingen slog vi tält för sista gången denna resa innan vi var många som gick ner till stranden. Det är en strand mot havet där varmt vatten tränger upp genom sanden på vissa ställen. Det mängder av turister då gör är att under lågvatten gräva små pooler i sanden. Poolerna fylls med varmvatten och så sitter man där och har det bra. Vattnet är upp till sextiofyra grader varmt så det gäller att inte vara direkt i varmvattnet. Svalare havsvatten blandar sig bra. Det var svårt att hitta en plats. Mängder av andra människor hade samlats och förvandlade en del av stranden till något som liknade en arkeologiskt utgrävning. Överallt låg människor, vissa hade hittat en lagom tempererad källa och byggt sin pool där. Andra försökte förgäves. Vi hittade dels ett ställe i sanden att gräva ner fötterna i, dels oerhört varmt vatten som bubblade upp ur sanden. Där gick det inte ens att stå. Tiden gick och vi vandrade tillbaka till camp.

Såhär i slutet av resan är det mycket som blir för sista gången. Till detta sällade sig middagen som lagades av oss. Imorgon är det restaurang som gäller. Det blev väldigt gott. Nachochips och till detta köttfärs med sås och bönor, riven ost och sallad. Jag tror jag tog mer mat fyra gånger innan jag var nöjd. Mörkret möttes under det att vi satt i bussen och pratade och hade trevligt. Strax efter elva gav jag upp. Nu stundade den sista tältnatten, iallafall denna vinter.

Det blev en lagom lugn start på dagen. Jag hade kvällen innan packat lite av det jag skulle ha med mig. Efter att jag gått upp och ätit frukost och lagt i det sista i ryggsäcken var vi fyra som gick iväg mot busstationen. Regnet hängde i luften.

Idag skulle bli en väldigt intensiv dag. De tre aktiviteter jag kikat på igår skulle sedan på kvällen läggas ihop med en fjärde, en kulturkväll i maorisk tappning. Vi fyra hoppade på bussen och åkte ut till stället där man uppfann Zorb. Det allra första fröet till resan föddes just ur tanken att åka till Nya Zeeland och prova zorbing. Det går helt enkelt ut på att man klättrar in i en stor ”badboll”, en Zorb, och rullar ner för en gräsbeklädd backe. i bollen finns en boll till och det är i den man är och åker. Utrymmet mellan bollarna, den inre och yttre, är luftfyllt. Framme så skrev vi in oss och gjorde oss klara. Vi skulle åka två och två i en variant där man fyller en del av utrymmet där ”passageraren” åker med vatten. Vi fick reda på att vi skulle åka mer än en gång. De bjöd oss på en extra tur som skulle gå nedför en annan bana. Iförd badkläder och en svart t-tröja kröp jag in som nummer två i zorben högst upp på kullen. Vattnet var varmt och ljudbilden inne i bollen var nästan som när man pratar med en blöt tröja över huvudet. Det gavs en rumslig efterklang och det kändes instängt. Ingången förseglades. Sikten ut var begränsad, vi såg ungefär vad som fanns på andra sidan plastbollen men bäst det som var närmast zorben. Så rullades vi iväg. Det var en spännande upplevelse. Banan var rak och det guppade något. Det var som att åka en vattenrutschbana nästan. Vi gled i vattnet och snurrade inte runt, men huvudet var ibland neråt backen, ibland upp mot toppen. Det var omskakande och faktiskt så stämmer beskrivningen ”en blandning mellan vattenrutschbana och bergochdalbana väldigt bra överens med verkligheten. Den mjuka men blöta åkturen slutade där backen planade ut och i och med att vi krälade oss ut ur handbollen hade jag nått målet: Jag hade zorbat. Den andra åkturen var i en bana som zick-zackade sig ner. Även den vattenfylld, även den väldigt rolig. Här fick vi åka ensamma varför det fanns utrymme att fara runt mer. Det var precis vad som hände när bollen bytte riktning. Även denna resa avslutades på flackmark och jag tog mig ut. Det var definitivt en annorlunda upplevelse, det var kul, och ska man göra det ska man göra det där det uppfanns i mitten av nittiotalet.

Jag snabbade mig in och bytte till torra kläder. Jag skulle vidare till nästa aktivitet och min skjuts hade redan kommit. Jag kördes ut i landsbygdsmiljö till Offroad NZ. Jag skulle köra bil i terräng. Jag lämnade ifrån mig väska och en kasse med blöta badkläder som stuvades undan medan jag fick ett par bilnycklar. Vi var inte så många som skulle ut och köra nu när det precis börjat regna märkbart. Det var jag och ett par som åkte i en bil. Det roliga och det jag såg fram emot var att få köra själv. Det har inte skett på nior veckor, om vi räknar bort fyrhjulingsturen. Bilen var en Suzuki Jimmy, automatväxlad och med en radio inbyggd. Med oss ut i banan fanns en instruktör som över radion gav oss instruktner om hur och vart vi skulle köra. Han gick bredvid oss i regnet som tilltog. Jag körde med rutan nere, både för känslan och för att då och då kunna sticka ut huvudet och titta när jag tog mig över något. Det kändes inte alls konstigt att hoppa in på höger sida av bilen. Det var att lägga i växeln med vänster hand som kändes lite avigt. Att manövrera bort fordonet in i skogen var heller inga problem men jag gissar på att det sitter djupt i ryggen med högertrafik. I en rondell eller stor korsning skulle det nog krävas lite mer tanke även om det känns helt naturligt med det sätt som trafiken flyter.

Turen gick över stock och sten. Ner i vattendiken och upp igen. Vid ett par tillfällen stannade vi och gick ut och tittade på hindret som skulle komma. ett hinder var en väldigt brant nedförsbacke. Det lutade åttio grader som mest. Det var bara att hänga på bromsen och glida ner. Det var kul att köra. Lite utmaning eftersom jag inte kört i terräng förut. Helt annat än att ta sig fram med Volvon. Det tog ungefär en timme att ta sig runt banan. Det regnade hela tiden. Väl tillbaka fanns det ännu en grej att göra. På en så kallad Adrenalintur med en förare som kunde köra i terräng skulle jag åka med runt en bana i runda slängar tio minuter. Jag fick på mig skyddskläder och vi åkte iväg. Det var en mer extrem bana än den jag åkt tidigare idag. Vi åkte med slagsida, ungefär fyrtiofem grader. Det kändes kan jag säga. Han tog mig över stenar, upp för backar, över gupp, sladdandes runt stenar. Det var spännande att få även denna typ av körning, som jag endast sett på Jeepträffen under Bessemerfesten i Hofors tidigare.

Jag fick skjuts även tillbaka. Detta var definitiv som äventyrsparken Agroventure. Här fanns ett antal utmaningar att testa på. Det fanns bungy, jetbåt, swinggung och vindmaskin samt Sweeb vilket var det jag skulle prova. Vad är då Sweeb? Det är som en cykel som går på räls. I en korg under hänger man och trampar. Det fanns en bana som var två hinder meter lång. Det togs tid på hur lång tid det tog och sedan fanns chansen att vinna lite pengar om man slog rekordet. Jag satte mig i och började trampa. Oj så jag trampade. För allt vad jag var värd pressade jag pedalerna runt och kom ganska snabbt upp i fart. Jag gjorde ett snabbt växelbyte och ökade farten ytterligare. Sedan kom det svåra, att hålla farten tre varv. Det var riktigt segt mot slutet och det brann i benen när jag tog de sista stegen över mållinjen. Det tog fyra hundra meter att stanna, jag frihjulade två varv innan de fångade in mig och bromsade ner farten till noll. Jag steg ur och kollade på klockan. 1.00,2. Precis över en minut och jag fick ett erkännande från personalen på plats att detta var en riktigt bra tid för att vara första gången. Rekordet var ungefär fem-sex sekunder snabbare. Benen var svaga när jag stapplade tillbaka till det skåp där jag låst in väskan, men det var det värt.

Regnet var nu kraftigt och jag letade mig bort till en busstation för att åka tillbaka till camp. Ungefär en kvart tillbringade jag i det våta innan bussen kom. Jag var fortfarande väldigt blöt när jag steg in på McDonald’s för att få i mig lite lunch. Jag stannade där tills jag var relativt torr. Väl på camp bytte jag om och duschade snabbt. Det stundade kulturshow i form av mat och underhållning i en Maori-by. Bussen kom och hämtade upp oss. På vägen ut lärde vi oss lite ord och utsåg även en i gruppen till hövding. Han skulle hålla koll på oss under kvällen. Bussarna i detta land måste vara av särdeles klen sort. Även den bussen vi åkte i nu, i likhet med den vi hade första dagarna på resan, förlorade strömmen och självdog i en uppförsbacke. Det löstes snabbt när en annan buss m och hämtade upp oss, de sista 38 passagerarna till showen. Väl framme skulle vi mötas med en ritual och vi skulle meddela att vi kom i enbart fredliga syften. Totalt fem krigare mötte upp med dans och stridsrop. En av fyra utsedda hövdingar lämnade ett fredstecken som accepterades. Vi leddes i och med detta in i byn. Där fick vi titta på flera stugor och prata lite med människorna vars kultur vi nu hade stigit in i. De pratade om utsmyckning av husen och visade på oss lekar för att träna krigare. Efter en snabb titt på det som skulle bli vår mat sattes vi ned i en församlingssal. Med sång och dans fick vi följa med på en tur in i Maoriernas värld, de första som kom till Nya Zeeland ungefär sex hundra år innan engelsmännen. Vi slussades in i matsalen där det serverades en väldigt god buffé med allt från flera sorters potatis till kött. Efterrätt var både kladdkaka och Pavlova, som jag provat tidigare. Denna var dock godare. Det bjöds på mer sång innan det var dags att åter klättra ombord på bussarna. Busschauffören höll låda medan han tog oss ner till stan. Jag tycker att detta är ett fantastiskt sätt som urbefolkningen hittat för att dels tjäna pengar, dels sprida sin kultur och se till att den finns kvar. Även motsättningar byggs bort med lite mer vetskap om vad det handlar om. Andemeningen med tillställningen var minst lika mycket som maten att budskapet gick fram. Budskapet att ”detta är vi, vi bjuder in oss för att ni ska förstå oss”. Det var en mycket bra kväll.

Men ännu var den inte slut. Fem ur gruppen hoppade av på stan och skulle nu göra Rotorua osäkert. Vi hittade först en enklare pub med livemusik. Vid midnatt drog vi vidare till en nattklubb där jag dansade för fulla muggar. Det var längesedan och även om det känns väldigt obekvämt att vara i en sådan situation så var det kul och jag var upprymd när vi vid tretiden gick den dryga kvarten tillbaka till camp. Det var väldigt kallt och jag drog mig båda sovsäckarna innan jag släckte lampan.

Dagen började tidigt. Vi var tre som skulle iväg på äventyr lite tidigare än de andra. Frukost ordnades lite snabbt i morgonkylan innan vi blev upphämtade.

Vi åkte ut till Rock ’n Ropes, en höghöjdsbana strax utanför Taupo. Vi skulle klättra och klänga tiotalet meter upp i luften. En instruktör körde bilen och visade sedan på oss säkerhetsutrustningen, sele och hjälm. Vi gick ut i banan och började klättra. Första utmaningen bestod i att klättra upp och sedan hålla i en lina och gå på den andra mellan två pålar. Det var ganska enkelt trots allt. Jag höll kroppen lurad framåt och kunde med ganska liten kraftansträngning ta mig de drygt sju metrarna till andra sidan, röra pålen och sedan vandra tillbaka till mitten. Där sänktes vi ner till marken igen. Alla gick igenom övningen och eftersom jag var sist ut så fick jag börja på nästa. Det var mer av en gå-på-lina-variant med ett rep på varje sida av en lina i mitten. En hand på varje rep och en stadig fot på linan under. Det var ändå en ganska stadig promenad jag bjöd på, trots att vi fick vandra in till mitten igen baklänges innan vi firades ned. Till nästa övning hade vi inget att hålla oss i. Det var en väldigt svajig bro vi skulle korsa. Två parallella linor med plankor mellan utgjorde faktiskt allt i denna dryga halvmetern breda överfart. Jag försöker intala mig själv att jag har bra balans. Detta var verkligen övningen för att bevisa. Det gick relativt bra. Ett par gånger svajade bron till och jag fick ta ett bredare steg och stanna till lite. Jag återfick kontrollen och vandrade till pålen, in i mitten och hoppade ner. Ännu var det ingen av oss som ramlat av.

Fjärde övningen var lik den tredje. Här fanns det heller inget att hålla sig i. Nu var även bron borta och ersatt med en stock, kanske trettio centimeter i diameter. Den skulle vi gå på, över till andra sidan och sedan baklänges tillbaka. Jag intalade medvetandet att det var ingen skillnad om stocken låg på marken eller åtta meter upp i luften, den var lika lätt att gå på ändå. Jag klättrade upp och kände på fotfästet på stocken. De grova kängorna bevisade återigen sitt värde när de uppvisade en friktion mot underlaget som med råge väl motsvarade den förhoppning jag hade. Jag har märkt på att jag gillar mer attityd på var jag går än på en punkt långt borta när jag balanserar. Majoriteten av de jag nämnt detta för menar på att det är fel. När jag nu stod där på stocken var blicken någon halvmeter framför fötterna. Jag hade ryggen mot pålen av klättrat upp för. Det var inget att hålla på så jag började gå. Jag förvånades över hur bra det gick. En fot framför den andra hela tiden. Jag kikade ner bredvid stocken. Det var en bit ner till den träflisfyllda sandlådan som utgjorde underlaget i det område där alla banor fanns. Med armarna utsträckta tog jag mig relativt stabilt över till andra pålen och slog till den med handen, halva uppgiften klar. Jag började sätta en fot bakom den andra och tog mig, i ett mycket långsammare tempo, bakåt in mot mitten. Där vände jag mig och stod sidledes mot stocken innan jag lutade mig bakåt och firades ner. Det blev lite mer utmaning i varje övning och när vi nu var framme vid den näst sista skulle vi kasta oss ut i luften. Jag klättrade upp på en påle, ställde mig på den plant avsågade toppen. Det var precis så mycket utrymme för att mina båda fötter skulle få plats när jag höll dem ihop. Hela pålen svajade och jag fick parera med min tyngdpunkt. Någon meter ut i luften hängde en horisontell pinne, kanske en meter bred. Uppgiften var att hoppa och hänga sig fast i denna. Mitt fokus låg på att fånga och jag släppte inte blicken från pinnen när jag böjde knäna och hoppade. Jag fångade och gjorde tre chin-ups innan jag släppte taget och firades ner.

Sista banan var ett swing. Fastsatt i en lina som i sin tur var fäst i två pålar skulle jag gunga när jag väl hoppat från plattformen placerad femton meter upp i luften. Återigen trotsade jag hundratusentals år av evolution som byggt in i oss att det inte är bra att hoppa och falla långt. Jag känner mig ändå trygg, dels i utrustning och personal. Dels i mig själv. Jag håller mig ganska lugn.

Vi blev upphämtade av resten av gruppen med bussen. De hade startat lite senare och hade plockat ihop camp utan oss. Vi styrde direkt till nästa delmål. Ett område kallat Craters of the Moon bjöd mig och två till, en ny tre-konstellation, på ett geo-termiskt aktivt område. Med ånga som kom upp nästan överallt ur marken var det ett annorlunda landskap. All denna värme som finns under oss, en svårfångad tanke. Området är egentligen ett människans verk. Man byggde en kraftstation i närheten och sänkte därmed grundvattennivån vilket gjorde att det vatten som var kvar kokade lättare och ångan letade sig upp till ytan. Stora hål i marken och all ånga som steg tillsammans med svaveldoften fångade min fascination för området. Vi var där i ungefär en timme innan vi åter hämtades med bussen. Den var tom denna gång. Vi skulle nu, likt de andra redan, bli avsläppta i stan för att spendera någon timme antingen centralt eller på stranden. Mitt första mål var mat. En mycket god trettio centimeter lång smörgås på Subway stillade hungern. Jag gled sedan runt på stan största delen av tiden. Jag handlade ulltröjor och bara hängde på stan.

Vid femtontiden lämnade vi Taupo och styrde mot Rotorua. Där skulle vi tillbringa två nätter. På vägen stannade vi vid Huka Falls. Ett magnifikt vattenfall där grönvitt vatten forsade genom en ungefär femton meter bred kanal. det var mycket vatten som strömmade fram och det gröpte hela tiden sakta men säkert bort berget under. En informationsskylt ad oss återkomma om ett par hundra år, då kanske det sista fallet hade krupit längre upp i kanalen. Vi hittade även en bubblande lerpöl på vägen. Värmen från underjorden hade här med vattnets hjälp löstupp jord som med ånga fick lervällingen att bubbla. Det var ganska annorlunda att se. Att det kunde koka i lera på marken. Svavellukten var stark och påtaglig.

Väl i Rotorua stannade vi vid turistbyrån. Vi bokade oss på lite aktiviteter inför morgondagen. Jag bokade in två och tittade ut en tredje som jag också ville få in i schemat. När vi kom till camp var klockan närmare sex och vi lagade mat. Det var en måltid där vi alla lade lite pengar och lagade gemensamt. Gott, som det mesta vi fått på resan. Jag spenderade lite tid i tv-rummet innan det var dags att avsluta för natten. De dubbla sovsäckarna behövdes verkligen.

Imorse var jag en av de första uppe. Anledningen var att jag och min tältkamrat tillsammans med sex till skulle ut och vandra. Tongariro Alpine Crossing väntade. Topp tio vad gäller dagsvandringar i världen faktiskt. Snabbt ordnades med frukost och det sista av det som skulle bli dagens lunch. Klockan närmade sig avfärd och vi gjorde en väldigt snabbt nedpack av tältet. Bussen som skulle ta oss de knappa fyrtio minutrarna till vandringens början plockade upp oss och vi var iväg.

Jag hade packat ner mer än vad jag trodde jag skulle behöva i ryggsäcken: Tre liter vatten, extra t-tröja, shorts att byta byxorna mot, regnkläder, mat, solglasögon, en reservdels utifall jag skulle tappa min hatt samt min jacka. Vår reseledare hade sagt att vi skulle rusta för temperaturer mellan tre och trettio grader. Morgonen var sval, jag hade jeans och flanellskjorta på mig. Bussen stannade utefter vägen och vi fick ännu en chans att fota berg. Efter någon kilometer vidare på en grusvägen var vi framme. Jag blir imponerad av hur uppstyrt allt är. Vi fick ett dokument med hur vandringen skulle gå till, en karta där det var utmärkt toaletter och dricksvatten efter vägen. Vi följde den tydligt markerade leden. Redan efter någon kilometer började vi hamna i smågrupper. Jag föll in i de som gick sist. Erfarenheten från vandringen i Valley of the Winds var att när jag tar mycket kort tar det lång tid att gå.

Landskapet var hårt och kargt. Vegetationen var begränsad och vägen var kantad av små lustigt formade stenar. De var inte kantiga eller runda, de var som bubbliga bollar. Lavastens rike tornade upp sig framför oss. Vildmarken förändrades ganska snabbt runt oss. Stora stenar formades efter den väl upptrampade stigen. Varje dag vandrar upp till femhundra personer den vandring som vi precis påbörjat. Det tog ungefär en timme att komma till den första stationen. Där fanns en variant av en toalett och dåden varningsskylt; Skulle man gå vidare måste man vara medveten om att det är en rejäl stigning, en rejäl nedförsbacke, kanske snabba väderförändringar och tretton kilometer till målet. Vi var alla laddade till tusen varför vi fortsatte efter en kortare paus. Det vägen här som jag bytte till kortbyxor istället för jeansen. Efteråt konstaterat ett bra val. Stigningen var brutal. inte lika brant som St. Mary’s Peak, här fortsatte backen, i som det kändes, en evighet. Vi hittade ett väldigt bra tempo och vandrade om flertalet andra som dels gick långsamt, dels hade stannat helt för att vila. Det tog ungefär en timmes aktiv vandring innan det planade ut. Vi hade nått en krater som platt hälsade oss välkomna. Den väldigt stora ytan skulle vi korsa innan det återigen väntade en stigning. känslan som kom över mig var ganska plötslig. Här stod jag i ett enormt geologiskt fenomen i ett område som på sina ställen fortfarande var aktivt. Nästa uppför var inte lika länge men istället brantare. Det tog oss upp på andra sidan så vi såg andra sidan. Denna kant var högre än det vi gått på tidigare vilket gjorde att vi kunde sikta nästan alla väderstreck fritt. Vägen fortsatte ännu en bra bit uppåt och det från Sagan om Ringen kända Mount Doom skymde inte panoramat, det medverkade storslaget med sina nästan 2300 meter över havet. Vi fortsatte uppåt och underlaget hade nu märkbart förändrats från fast till löst grus med lätta vulkaniska stenar. Det blev svårare att gå när marken gav efter lite i varje steg. En platå senare såg vi nästa krater breda ut sig. Nu var det bara ett par hundra meter kvar innan vi var på turens högsta punkt. Det var inget att hålla på utan vi lade drygt tio minuter på att nå upp.

Här växte landskapet ytterligare. Vi såg ner över ett antal smaragdgröna sjöar. Det är allt svavel som färgar vattnet. Det var också svavlet som låg bakom den starka lukt som var vårt följe. 1886 meter över havet stod jag och tittade ut över ett landskap som var format av jordens inre krafter. Lava hade skapat formationer som inte var mjuka. Nästan varenda linje var formad som om allt kokat och sedan vara stelnat, något som är allt för långt från verkligheten egentligen. Långt nedanför oss såg vi den stora Lake Taupo som bildats av just ett stort vulkanutbrott för ungefär två tusen år sedan. Tåget med turister sträckte sig både framför och bakom oss. Det var en fantastisk dag att vandra. Lite varmt kanske, om jag måste nämna något. Det var mest i början det hade märkts. Här uppe på höjden var en sval vind ständigt närvarande. Sikten var väldigt god och vi såg minst sexton mil bort i fjärran.

Sedan började den långa vandringen nedåt. Nästan trettonhundra meter skulle vi ta oss ner innan vi var vid målet. Den första biten var väldi brant. Detta tillsammans med lösbrutet gjorde att det var en liten utmaning att ta sig fram. Jag försökte använda ”små steg-metoden”. Med korta och många steg tog jag ner för sluttningen. Lösgruset rullade längs fötterna och en hel del sten kom in i skon. Kängorna var trogna fortfarande och lämnade ett stabilt avtryck mot underlaget. Jag kunde lite på utrustningen. De gröna sjöarna var verkligen gröna kunde jag konstatera när vi tagit oss ner för den första branten och det planade ut tillfälligt. Skorna tömdes på småsten och vi fortsatte. I ett svagt ögonblick hade jag trott att när man var högst upp kan man bara gå neråt – fel. Det var ännu någon stigning kvar. Vi stannade för lunch vid den blåa sjön. Pastasallad och smörgås tillsammans med resorbblandat vatten var ett välkommet energitillskott. ganska snart efter återstartad vandring började det verka utförslöpet. Här var naturen helt annorlunda. Från ett kargt och stenigt landskap i början så var här vegetationen kort men intensiv. Vyerna var storslagna och mjuka böljande linjer skapade en ramp ner mot dalgången. Jag fick se prov på en serpentinväg som jag aldrig tidigare kunna föreställa mig. Det var inte långt att ta sig fågelvägen, men med all brantutjämnande promenad så tog det, återigen, en evighet. Efter att à passerat ännu en pausstuga med toaletter var vi snabbt nere i lummig skog igen. Skyddade från solen av alla träd tog vi oss de sista kilometrarna till målet där resten av gruppen väntade. Drygt nitton kilometer och sex timmar senare satt vi i bussen och hade klarat färden över vulkanerna. En fantastisk vandring. Lagom jobbig och med en storslagen inramning.

Inatt skulle vi sova i Taupo, staden som ligger precis bredvid sjön med samma namn. Dit hade vi knappt två timmars färd. Vår reseledare berättade precis innan vi nu åkte att det passade bra att ta alla som skulle hoppa bungy jump till att göra det nu när vi kom till Taupo. Jag var en av dessa. Det kom som en överraskning och jag gissar att det var lite av syftet. Nu hade vi ungefär två timmar på oss att hispa till medvetandet istället för, som orginaltanken var, ända tills imorgon. Det kanske låter överdrivet men jag kände ingen större dödsångest inför detta. Jag har haft i medvetande ända sedan jag bokade resan att jag skulle hoppa, varför jag har kunnat visualisera att jag tar steget ut och faller. Jag fick anledning att återgå till de tankarna när vi kämpade oss fram genom Nordöns trafik.

Det var fyrtiosju meter ner till vattnet. En plattform var byggd ut över floden som rann nedanför. Uppe fanns, som alltid, en plats där de som inte hoppade kunde se de som faktiskt kastade sig med huvudet före ner mot det våta. Jag visste att jag skulle hoppa själv. En tjej i gruppen frågade mig om jag kunde hjälpa henne att hoppa. Hon var osäker om hon skulle kunna ta steget om hon stod på plattformskanten själv. Om vi hoppade tandem var det lite mer som att hoppa fallskärm. Den du hoppar med tar steget och du själv följer efter. För att vara så mycket gentleman som jag kunde togs beslutet att jag skulle hoppa två gånger. En gång själv, sedan med henne. Jag vägdes in och jag konstaterade återigen min matchvikt. Den har endast marginellt förändrats på resan. Jag fick en biljett och gav mig ut på plattformen. Med tömda fickor togs jag emot. Jag fick ta på mig en säkerhetssele och vägdes igen. Framför mig stod en annan ur gruppen. Han tvekade tre gånger. Den fjärde gången föll han framåt och genomförde hoppet. Allt som behövdes var ”aktiv övertalning”. Jag steg fram och fick sätta mig ner på en bänk i den kur som var längst ut på plattformen. Runt mina fötter spändes fästet för linan. Det är väldigt vanligt att alla ens aktiviter som är relativt sett geografiskt statiska förevigas med stilla och rörlig bild. Så även detta hopp. Tyvärr var tekniken på dålig humör just idag. Jag fick sitta och vänta på att de startade om datorn som skötte inspelningen. Det blev ett par minuter som jag ägnade åt att prata med de två som sedermera spände fast mig i gummisnöret. Vi pratade om vad jag gjorde annars och jag tipsade om hur vi gjorde repriser under riktig tv-inspelning. Jag tror inte de lade EVS på minnet bär vi tillslut fick klartecken och jag gick fram till kanten. Jag stod där. Det var fyrtiosju meter ner till vattnet. Man hade frågat mig om jag ville doppas idag. Eftersom jag säkert skulle ångra mig om jag inte löpte linan ut så bad jag om att doppas ner till midjan ungefär. Fötterna satt spända i en gummiband som var avmätt mot min vikt. Allt som fanns att hålla sig i var ett räcke på vänster sida. Jag tittade ner och såg det klargöra vattnet. Jag lyfte blicken och såg några fåglar lyfta från andra sidan floden. en av de två som spänt fast mig bad mig titta upp i en kamera och le. Sedan räknade han till tre. Redan på två förflyttade jag vikten framåt. Jag motstod reflexen av flytta fram ett ben eftersom jag visste att det inte var någon idé, det fanns inget att ställa foten på och hindra fallet. Jag föll framlänges och plötsligt hade fötterna ingen kontakt med plattformen längre. Det var verkligen som när man vaknar i en dröm precis i ett fall. Skillnaden var uppenbar, här fanns inget att vakna ur. Min fart ökade medan jag riktade in kroppen med huvudet före. Tiden gick fort och jag såg vattnet komma närmare. Med hakan mot bröstkorgen spände jag armarna ovanför huvudet och hann vänta i ett ögonblick. Linan hade redan börjat bromsa fallet på ett väldigt mjukt sätt och när jag väl bröt vattenytan var det bara kraft nog kvar att doppa mig till midjan, precis som jag bett om. Badet var dock över på ett ögonblick och färdriktningen ändrades till uppåtgående. Jag omfamnade situationen och utbrast ”Cow-a-bungaa” med så mycket Turtles-känsla som jag kunde uppbringa. Jagstudsade flera gånger men den initials känslan var över. Nu var allt kontrollerat och jag fylldes av glädje. Det var väl dels adrenalinet som talade, dels var det insikten att jag faktiskt gjort det, jag hade hoppat bungy. Jag hade kastat mig ut, eller ja, fallit mer utav. Nu hängde jag med fötterna i vädret och väntade på att studsarna skulle avta och att de i båten under skulle få tag på mig. Jag tror jag log hela vägen in till stranden. Någon sorts dumt smil över vad jag åstadkommit. Jag kunde hålla på alla känsloutbrott och vill hävda att jag var ganska städad när jag studsade i land. Trots vandringen för bara någon timme sedan var det med pigga steg som jag sprang upp för trapporna tillbaka mot plattformen, redo för mitt andra hopp. Det var en bit att springa och tillslut satte konditionen stopp för tempot. Jag växlade ner till promenadtakt och möttes av grattisrop och tjut från de andra i gruppen. Det var ganska många som hoppade, eller provade på den stora gunga som också var ett alternativ.

Jag hämtade ut en ny biljett och mötte upp med min tandempartner. Enligt samma rutin som tidigare fick vi nu en sele, vägas och slutligen spännas fast vid gummibandet igen. Hon var riktigt nervös och menade på att vi inte skulle hoppa. Jag och en av de som spänt fast oss lyssnade så mycket på det egentligen. När vi båda var i position och hade vinkat in i kameran förflyttade jag återigen tyngdpunkten och föll. Hon insåg snabbt att det inte gick att stå kvar varför hon gjorde samma sak. För andra gången på kort tid störtade jag med huvudet före ner mot vattnet. Denna gången ville vi bara nudda ytan. Vi måste ha haft en sämre linje denna gången för det kändes hårdare när linan, eller linorna om vi ska vara korrekta, började bromsa vår fart. Vi nådde aldrig vattnets utan studsade upp igen. Denna gången tittade jag ner, eller upp, mot fötterna och såg linorna när vi vände och föll nedåt igen. Hennes rädsla hade nu avtagit och övergått i en glädje eller lättnad. Ganska snabbt hade alla studsar tagit slut och vi fångades upp av båten. För mig kändes andra gången ungefär som den första. Jag var mer beredd på vad som skulle ske men det var fortfarande härligt.

Efter att ha köpt ut det mesta man kunde i medieväg och även fått en t-tröja som berättar vad jag gjort åkte vi vidare till camp. Kvällen började sänka sig när matlaget stuvade till en fantastisk middag. Pannbiffar med potatis och sås. Jag tog flera gånger innan jag gav upp. Vi var tre som delade på en maskin tvätt, kanske den sista på resan innan natten gjort ett sådant intåg att det var dags att krypa till kojs. Fortfarande lite stolt över vad jag gjort, att jag gjort det utan att tveka, somnade jag ganska snabbt.