Kategori: Georgia

Dag 14; Oväntat möte

den 18 juli, 2017

i Georgia, USA 2017

Vi lyckades komma ner till frukosten precis i en ganska stor rotation av människor. Det gjorde att vi fick sittplats trots att alla bord hela tiden var tagna. Efter en bra start packade vi oss iväg. Under gårdagskvällen hade Facebook påtalat att någon vi kände var i närområdet. En kollega var här för att jobba så vi sökte samband med vederbörande och det beslutades att vi skulle mötas upp i Atlanta strax efter 11. Vi checkade ut och tog väg 20 in mot downtown och hittade en parkeringsplats.

Vi mötte upp dem på en Diner. De käkade frukost och jag och Petersson tog en stärkande juice respektive dito kopp kaffe. Givetsvis är det alltid kul att möta kollegor, men i just detta fallet tyckte jag orimligheten slog rekord. Att alla skulle råka vara på samma plats vid samma tid, den dagen då de dessutom var produktionsfria – sannolikheten måste vara betydligt mycket lägre än att vinna på lotto.

Efter maten berättade de om sin dagplan – Georgia Aquarium. Det är världens näst största akvarium. Det är just detta som är charmen med att inte vara på en minutplanerad resa; Jag och Petersson tyckte utflykten lät intressant och kunde avvakta några timmar med vår resa vidare. Vi betalade in oss och lade till turen Behind the Seas som skulle ta oss bakom kulisserna på anläggningen. Den rundvandringen var bland det första vi gjorde. Hela anläggningen drivs utan vinstsyfte och initierades av en kille som donerade motsvarande drygt två miljarder kronor till projektet. Coca Cola, som grundades i Atlanta, skänkte marken och nu har akvariet varit igång i tolv år. Verksamheten lever på donationer och intäkter från besöksdelen. En del av verksamheten är utställningarna, en annan är olika projekt för att hjälpa djur i nöd och hålla koll på havsbestånden. Genom att hålla fiskarna friska kan prover jämföras med havslevande bestånd och på det sättet ge en bild av hur våra vatten och vilda djur mår.

Den största attraktionen är en enorm vattentank som bland mycket annat håller fyra valhajar. Dessa djur köptes från en fiskmarknad i Asien och räddades från att få fenorna avskurna och sedan kastas tillbaka i havet att drunkna. Vi fick se när djuren matades innan vi leddes in i sanitetsanläggningen som renar allt vatten i tanken på en timme. Lite drygt 6600 liter per sekund passerar genom sandfilter och avskiljare. Vi leddes i korridorer och kikade in i rum där mat förbereddes, veterinärer arbetade, journaler arkiverades och vattenprover analyserades. På det hela taget var det en intressant inblick i den dolda verksamheten och ett väl värt tillägg vid ett besök, tycker jag. Vi vandrade igenom fem av de fokusområden som fanns. Länge satt vi framför den transparenta vägg av sex decimeter tjock akrylplast som lät oss se in i den största tanken. Valhajarna gled fram i vattnet bland övrig fisk och sköldpaddor. Det är något rofyllt med att titta på vattenlevande varelser. Rörelserna är ofta långa och svepande i detta täta medium de lever sina liv.

Lagom till att Atlantas eftermiddagstrafik slagit till skiljdes våra sällskap. Jag och Petersson satte oss i bilen och navigerade österut på den numera av oss hårt begagnade väg 20. Medan rusning i Stockholm brukar innebära en hel del stillastående så var förfarandet något annorlunda här. Det fanns hela tiden rörelse i köerna och vår störta fokuspounkt var att hitta rätt fil, så vi körde mot Augusta och inte hamnade någon annanstans. Även om trafiken flyter så kan det ta tid att byta genom de sex filer i samma riktning för att komma till rätt avfart. Vi båda var på helspänn och lyckades vika av vid rätt ramp. Ganska snabbt efter vi kommit bort från den mest centrala sträckan släppte köerna och vi kunde sätta farthållaren på de dryga 70 miles per hour som trafiken höll.

Vi lämnade storstaden och betade av mil. Kvällsmål kom vid ett steakhouse vid en avfart. Solen gick ner och vi nådde Augusta. Utefter Washington Road hittade vi ett Travelodge som hade rum ledigt. Med bilen parkerad utanför hade vi kanske inte kommit lika långt som vi först planerat men istället upplevt något vi inte var beredda på. Det är charmen med att ha tid under sin resa.

Dag 13; Ett tecken

Av Günzel

den 17 juli, 2017

i Georgia, USA 2017

Det fanns äggröra, det fanns youghurt. Serveringen innehöll flera sorters bröd, dito rost, våffeljärn, flera sorters juice och marmelad och liknande bredbara smörgåspålägg. Vi var förundrade över hur vi kommit undan så billigt på boendet. Smakerna i morgonmålet var klart godkända och det finns praktisk vinning i att kunna äta direkt på hotellet. Ofta blir det lite tidigare gjort, det går att borsta tänderna efteråt och hela förfarandet är förhållandevis enkelt. När vi båda var nöjda med morgonrutinen hoppade vi in i bilen och åkte en bit tillbaka på väg 20 som vi kommit på kvällen innan. Vi vek av mot Six Flags Over Georgia.

Med ett förköpt paket av biljetter, parkeringstillägg och matpass var vi väl rustade. Vi släpptes in till parkeringen och efter en kort tids köande var vi inne i parken. En snabb tur till Säsongspassavdelningen bekräftade att vi hade årskort, parkeringstillägg och matpass – vi var redo. Utan att egentligen veta hur hård kontroll och vilka krav på småprylar parken hade valde vi att låsa in alla tillhörigheter i ett skåp vid ingången. Kvar i fickan låg årskortet och det fotopass som jag skulle spara ner åktursbilderna på. Det var oklart vid beställningen och ingen i parken verkade heller veta om passet gällde i alla parker, vi får se när vi kommer till nästa Six Flags.

Klockan slog öppning och vi släpptes längre in i parken. Ett tåg av förväntansfulla människor stävade uppför den lilla backen som ledde djupare in. Vi passerade ganska på en gång en gul bana, Georgia Scorcher, som vi snabbt beslutade skulle bli dagens första åktur. Vi passerade de människor som inte låst in stiga grejer vid ingången utan nu stod och letade småpengar att betala med. Åkturen var en ståtur som bjöd oss på sköna svängar. En bra början.

Vi letade oss vidare och betade av tre banor till i närområdet. Vi ställde siktet på Goliath, den största banan på området. Kön var relativt kort så stunden i solen blev relativt snabbt avklarad. Six Flags är inte Disney eller Universal. Här är det åkturerna och inte så mycket mer. Där köandet på Disney bjöd på en vandring i fantastiska miljöer som gjorde kötiden passera relativt obemärkt är Six Flags mycket mer avskalat. Vi leddes genom den snitslade leden mellan metallbommar som enligt ”fram och tillbaka-principen” packade folk relativt effektiv, om än väldigt tråkigt. De hade tekniska problem så endast ett tåg lastades. Vi valde platser längst bak och delade de fyra platserna med två andra. Så iväg, det stadiga klickandet påminde att vi sakta men säkert kom högre och högre upp. Utsikten bredde ut sig i och med att vi blev den högsta punkten. Så var uppförsbacken avklarad och vi vände neråt. Känslan var överväldigande. Efter ett snabbt drop vände banan upp igen och sedan ner igen vilket gav oss en skön airtime. Turen fortsatte i samma stil men med god variation och bra längd innan vi så bromsades ner och var tillbaka på stationen. Denna skulle vi definitivt komma tillbaka till senare.

Vi vände mot en av träbanorna, Georgia Cyclone. Här var köandet helt obefintligt men eftersom folk droppade in hela tiden så tog det en stund innan vi var iväg. Denna åktur var långt ifrån behaglig. Den rassliga träbanan gjorde att vår vagn hoppade fram och det var fler än en gång som huvudet hoppade åt ett anat håll än resten av kroppen när vagnen så landade på spåret igen. Vi hoppades på en lugnare tur med nästa åktur men Dahlonega Mine Train var ingen mysig upplevelse heller.

Parkens andra träbana, Great American Scream Machine, var precis så skumpig som en träbana ska vara. Superman var trasig så vi styrde mot mat och serverades en slarvig hamburgare med pommes. Utbudet i parken när det kommer till mat är begränsat så vi kommer ha god anledning att äta bra under de mellandagar som blir mellan våra Six Flags-besök. Beställningen var en besvikelse. Hon som tog emot min beställning var inte alls intresserad av mig som kund, hon ville hellre prata med sina kompisar i köket. Sådant kan jag inte begripa, det är så dåligt att jag blir tokig. I vårat matpass ingick en flaska som har free refills hela säsongen. Hon frågade vad jag skulle dricka men jag hann knappt svara: ”I would like…” innan hon vände sig om och ropade in i köket ”No, I didn’t, he did” och skrattade. Det var tydligt att jag bara var ett störningsmoment i hennes konversation med de som vände burgare. Helt oacceptabelt.

Denna nonchalans var tyvärr ett litet tema i parken. Vid alla åk och i butikerna var det mer samtal mellan personalen än med oss kunder. Enda gången jag kände lite stolthet och arbetsmoral var när vi mot slutet av dagen skulle åka Superman. Vi köade i knappa timmen innan vi så var framme vid påstigningsförfarandet. Men något var inte rätt. Vi satte oss och spändes in men systemet indikerade att alla säten inte var låsta. Personalen gick runt och försökte stänga de bälten som larmade. Efter kanske en kvart gav de upp, släppte loss oss och vi fick ställa oss först i kön igen. De stängde alla säten utan människor och skickade tåget två gånger genom banan. Vi släpptes på igen men inte heller denna gång var förfarandet utan problem. Jag vände mig över till Petersson och framlade min övertygelse att om vi inte kommer iväg nu så är det ett tecken på att vi inte borde åka. Personalen informerade oss att vi nu satt fast och de kunde inte släppa oss ut ur stolarna. De tog sig tid att prata med varje rad, ett beteende och ett engagemang som kändes lika delar oväntat som välkommet. När så två tekniker fick komma med ”huvudnyckeln” och lossa oss åkare en efter en valde vi att inte ställa oss tillbaka i kön utan istället gå vidare mot annat. Klockan var middagsdags och servicen var återigen på tidigare låga nivå. Tråkigt, det tar bort så mycket av den positiva känsla som bra åkturer bakar på oss. Så enkelt som att lyssna på kunden istället för sina arbetskamrater skulle göra stor skillnad.

Många av berg- och dalbanorna strulade under dagen. Vi räknade till att sju av elva banor stått stilla vid minst ett tillfälle. Trots detta var det bara Superman som vi kände att vi missat i och med att vi betat av bland annat Goliath två gånger. När regnmolnen intog den tidigare så klarblå Georgiahimlen kände vi oss så nöjda att vi lämnade parken. Jag lade i parkeringsväxeln vid hotellet och samtidigt kom de första regndropparna och det tog inte lång stund innan regnet öste ner. Imorgon ska vi se lite på Atlanta innan vi fortsätter längs väg 20 österut, mot Agusta och sedan genom South och North Carolina till Williamsburg, Virginia. Vi har två dagar och drygt 100 mil till vår nästa hållpunkt, vi får se hur vi lägger upp delresan.

Dag 12; Ny bil, ny stat

Av Günzel

den 16 juli, 2017

i Florida, Georgia, USA 2017

Smidigheten med ett motell, där bilen parkeras precis utanför rummet, kan inte nog beskrivas när det kommer till lastning och lossning. Idag hade vi gott om tid, i princip fyra timmar på oss att åka omkring 15 mil. Det blev en liten sovmorgon innan vi lastade in i bilen enligt det system som utarbetats under knappa två veckor och som behövs då bagageutrymmet i vår cabbe inte är väl tilltaget. Då vi båda har tre väskor var samt lite annat småbõs finns det bara ett sätt att få plats med våra grejer i bilen. Principiellt är jag en stark motståndare till att ha saker i kupén – fordonet har utrustats med ett bagageutrymme av en anledning, inte för syns skull. Det smärtar lite men jag har tvingats frångå denna princip Peterssons stora väska i baksätet samt lite småplock i utrymmet bakom framsätena.

Golvet i rummet hade inte varit rent men vi hade kunnat sova gott och var nu redo att lämna Florida. Bilen vi hade fick inte följa med. Uthyrningsfirman var starkt motstående när vi i ett tidigt skede försökte lämna en cabriolet utanför den stat vi hyrt den i. Attackplanen fick istället bli att byta bil, och faktiskt även bolag, precis innan vi korsade statsgränsen. Jacksonville blev vår bytesort.

Vi hade god tid att slå oss ner till frukost innan vi skulle möta hyrbilsfirmorna vid 14. Frukost hittade vi på Krystal, en kedja jag nog aldrig noterat att de fanns. Maten var nog inte fantastiskt nyttig. Det fanns ägg, grits, hash och bröd, det var heller inte svårt att göra målet köttfritt. Vi kan iallafall säga att vi käkade flott. Jacksonville International Airport, JAX, var lättnavigerad och det som tog längst tid var att packa ur bilen. Hade vi tänkt till hade vi bokat det nya fordonet tidigare och på så sätt kunnat ha de båda bredvid varandra och på en parkering lossa från en och lasta i den andra. Nu fick vi släpa packningen genom garaget för att sedan navigera i terminalens ankomsthall. Jag tycker alltid det är kul att hämta ut hyrbilar, allrahelst på bilsemester. Spänningen och osäkerheten över exakt vilken bil vi ska få, om det går att deala till sig något extra eller kul. I de allra flesta fall så jag har fått en bil som är ”eller liknande”; Den bild, det exempel och den beskrivning som givits vid bokningstillfället handlar mestadels om en bil som är i samma kategori som den du bokat, inte nödvändigtvis den modell du hämtar ut.

Det var Petersson som insisterade på en cabriolet någon sträcka på resan. Han ville åka i de tropiska delarna av landet med solen piskandes i nacken och känna fartvinden rufsa till frisyren. Det var en skön målbild han hade och jag kan i efterhand hålla med om att det var härligt med det panorama som taklösheten gav. Bäst var ändå de tillfällen vi åkte tidig morgon eller sen kväll. När solen inte var riktigt lika intensiv och temperaturen var något mildare kunde jag mer njuta av ljuden, dofterna, avgaserna och öppenheten – känna friskheten i morgonluften och förundras av stadens alla ljus när solen gått ner.

Vi blev uppgraderade vid hyrbildutlämningen. Medarbetaren bakom disken hade frågat lite om vad vi skulle göra och vart vi skulle åka när hon sett att vi ska lämna fordonet i Los Angeles; Hämta på JAX och lämna på LAX. Vi berättade att vi skulle åka karusell och hon mindes den fösta, och sedermera enda, gången hon varit till Six Flags; Hennes telefon hade ramlat ur fickan och gått sönder, hon lämnade utan glada minnen. Istället för en Full-size SUV tilldelades vi en Premium SUV. Jag gillar generellt sett när saker med rätta kan benämnas Premium. Det ger vid handen att en extra tanke har skänkts detaljer och funktion. Vår Ford Mustang som vi nu lämnat tillbaka kan inte räknas in i Premiumsegmentet. Det som förvånade mig mest var den dåliga passformen; Bilens sidofönster består av två rutor som manövreras upp och ner. Uppe ska de sluta tätt mot varandra för att skapa en regnbarriär och ett tätt skal när taket är på. Så var inte fallet. Den bakersta rutan lämnade en glipa på knappa två centimeter vilket krävde en insats från Petersson att manuellt dra rutan på plats.

Tillbaka i garaget lastade vi in oss i en svart Ford Expedition, en bil stor nog att bära sex hockeyspelare plus tränare och packning och ändå ha en sittplats över. Det jag gillar med stora bilar är utmaningen att köra dem. Det kommer ta någon dag innan jag förstått hur långt fram jag måste åka för att kunna backa in i parkeringsrutan, axelavståndet är en bit längre än vad jag är van vid. Jag måste hitta nya referenspunkter för hur bred bilen är och generellt sett kräver en stor bil mycket plats vilket betyder att små utrymmen kommer vara roliga att köra i. Det krävs lite fingertoppskänsla runt pelare och svängar. Jag vill inte alls försöka påvisa att jag besitter någon sådan gefühl. Dock är jag mer road av den typen av utmaning, mer än att åka fort rakt fram

I lugnt majestät gled vi motorvägen fram och passerade vår första Statsgräns. Nu var vi inne i Georgia och siktet var Atlanta, resan skulle ta större delen av dagen. Det regnade ute. Lagom till vi parkerade vår cabbe vid hyrbilsåterlämningen hade himlarna öppnat sig och regn blandats med kraftig vind och åska. I nästan konstant regnväder hade resan tagit oss in på väg 341, vid Brunswick svängde vi vänster och sneddade upp mot vårt mål. Vi hade egentligen ingen plan på var vi skulle stanna för natten, det fick lite ge sig under dagen. Studtals var regnet så kraftigt att sikten framåt var mycket begränsad. Det var en mäktig känsla att utsättas för naturens kraft, som det så ofta är när det kan ske i relativ säkerhet. Regnet tunnades ut och vi passerade den lilla staden Perry. Långa rader av butiker, restauranger och andra inrättningar kantade den smala gatan genom de mest centrala delarna.

Vid solnedgången gjorde vi ett stopp för att överblicka vilka alternativ för natten som låg framför oss. Vi hade ungefär 90 minuter kvar till Atlanta så vi beslutade att fortsätta. Via teknikens underverk googlade vi fram ett hotell i närheten av den Six Flags-park vi avser besöka imorgon. BayMont Inn ville ha drygt 500kr per natt så vi tog två när vi ändå bokade. Hotellet var lätt att hitta och serverade även frukost. Det blir spännande att se vad det kan innebära.