resebloggen.Günzel.se

En resa från kust till kust

Berg- och Dalbana i motljus. Santa Monica Pier, CA. USA.

Kategori: Illinois

Dag 27; Skog och trä

Det tog oss nästan fyra timmar innan vi var framme vid Six Flags St Louis. Vi hade klarat av frukost och drygt 30 mil från El Paso, Illinois. Idag var det måndag och långt ifrån trångt i parken. Parkeringen landade vid Fågeln Tweety och siffran 16, Det har visat sig vara bra att lägga lite extra kraft att komma ihåg var bilen står då parkeringsytorna är enorma. 

Vi valde högervarv vilket innebar att första åkturen blev i Batman, en bana där vi hänger under rälsen. Det var ingen väntetid varför vi slog oss ner på första raden. Första åkturen är alltid lite speciell. Kroppen chockas på något sätt och första loopen får magen att pirra till, Detta var en helt ok stålbana men vi tog oss snabbt vidare. Åkturen i River King Mine Train var ett snedsteg. Detta var en stålbana som riktigt ruskade om oss, inte på det där sköna sättet heller. Vi tog oss därifrån lätt blåslagna. En bit upp för backen hittade vi Boomerang där vi drogs upp bakåt för att sedan släppas, åka förbi stationen och genom lite skruvar innan vi så drogs upp för en annan backe. Därifrån åkte vi samma slinga, nu åt andra hållet. Det var över snabbt men ändå med skön eftersmak. Jag skulle säga att det var det annorlunda sättet som banan vek sig på, både framåt och bakåt, som räddade upp den annars så korta turen.

Parken var relativt kuperad och väldigt mysig. Ytorna upplevdes inte som stora utan ramades in av en lummighet av träd och växter. Små vattenfall hjälpte till att skapa stämning. Detta var den trevligaste parken hittills att vara vandra genom. Skogen var ständigt närvarande och träbanor vanligt förekommande. Petersson och jag letade oss in i Screamin’ Eagle som inte heller den bjöd på någon direkt kö. Vi drogs upp och sedan bar det iväg. Farten var rejäl och jag fick hålla fast i handtaget framför för att inte skaka loss. Det var egentligen inget illa med det – att skaka i en träbana kan vara riktigt roligt, om det sker på rätt nivå. Screamin’ Eagle låg inbäddad bland träden vilket bidrog till fartkänslan. På stationen började en amerikan prata med oss. Det visade sig att han försökte lära sig norska och kunde kommunicera med oss på ett nordiskt sätt. Det är inte den första personen vi mött som tagit norskan till sig. Det verkar vara ett populärt språk bland de nordiska och Petersson hade en teori om att det beror på att Norrmännen har en enklare melodi i språket än vad vi svenskar har. Tyvärr avgick vårt tåg innan amerikanen kunde svara på varför han valt just norska.

Via Pandemonium – en tur där korgen snurrade med hjälp av fysikens lagar när rälsen svängde och korgen kunde rotera fritt – kom vi till Mr Freeze, en mjuk stålbana. Vi sköts iväg bakåt och överkroppsmuskulaturen fick lite kämpa för att hålla styr när styrkan var allt som fanns att luta mig mot, ryggstödet gjorde ingen nytta när vi åkte bakåt. Väl ute i dagsljuset snurrade vi igenom loopar och skruvar innan vi så kom till en helt vertikal uppförsbacke. Vi drogs uppåt i en och samma rörelse som vi kom ifrån och innan vi visste ordet av var vagnarna påväg rakt nedåt, framåt färd genom banan igen. En ganska kraftig inbromsning senare var vi tillbaka vid stationen.

The Boss var nästa träbana att åka – den var stor. Det kändes som om åkturen varade en evighet innan vi bromsades in på stationen igen. Skakig, javisst, men definitivt värd att åka igen med sin första drop och härliga liggande loop mot slutet. Även American Thunder var byggd i detta levande material. Om jag måste välja en favorit är är denna favoriten i Six Flags St. Louis. Svårt val mellan denna och The Boss men jag gillade slutet bättre i American Thunder. Vi åkte både bak och längst fram. Köerna var nästan obefintliga men just första raden tog lite längre tid att nå. När parken stängde klockan 20 släpptes inga nya in i kön men tåget kördes tills vi alla som redan stod i kön åkt klart.

Petersson konsulterade kartboken och stakade en riktning. Ganska snart hittade vi ett motell och slog läger. Vi har hela morgondagen på oss att åka till nästa park. Tiden lär behövas.

Dag 26; Väntans tider

De dagar vi hittills besökt Six Flags har alla varit vardagar. I första parken tyckte vi det var lite folk. Då jämförde vi med Universal och Disney där allt under en timme kö var “folktomt”. När vi sedan kom till park två så började vi inse att det kanske inte var fler besökare än såhär. Tredje parken noterade vi inte ens det faktum att vi kunde gå in i princip utan kö till allt. Idag var det helg och mängder med folk.

Vi var vid Six Flags Great America ganska precis till öppning. Attackplanen för dagen var som vanligt att börja en bit in och sedan arbeta oss närmare ingången, förhoppningsvis överlista alla andra som istället ville åka så fort som möjligt de kom in i parken. Vi var inte ensamma om denna taktik. Vi skyndade oss igenom ett par banor, bland annat X-Flight, där korgarna satt bredvid spåret. Parken fylldes snabbt och kötiden blev längre. Vi beslutade att åka Goliath innan det skulle vara dags för lunch. Banan lät väldigt spännande på beskrivningen; Bygget var en kombination av stål och trä med korkskruvar och flera tajta kurvor. Vi drogs upp och såg parken breda ut sig under oss. Åkturen var väldigt bra. Vi bjöds på en åktur i lagom fart med lagom många drop och en långsam vändning uppochner som riktigt toppade känslan. 

Dagen fortsatte i köandets tecken. Det fanns en träbana, American Eagle, där två tågset åkte nästan parallellt och tävlade. Banorna svängde lite olika men det var spännande att se vilket som kom tillbaka till stationen först. Banan var härligt skakig och vi provade båda tågen. Blå vann båda gångerna. Raging Bill var lite av en besvikelse, absolut inte dålig men heller inget fantastiskt. Viper, en annan träbana, skakade nästan bort löständerna.

Vi började känna oss nöjda med dagens karuseller men beslutade oss för att köa en sista gång till Goliath. Denna gång tog det betydligt längre tid. Sakta ringlade raden av människor fram längs den snitslade banan. Trots att klockan var lite efter 18 verkade inte besökarna ge sig av. Vi höll ut vi också.

Efter 70 minuter var vi framme vid plattformen, Eftersom vi förra gången åkte längst bak var det nu läge att sitta längst fram. Vi väntade ytterligare femton minuter innan vi kunde slå oss ner och spännas in i första vagnen. Det var helt klart värt väntetiden. 

Det gick snabbt att komma ut från parken, hitta bilen och styra ut från parkeringen. Petersson tog fram kartboken och slog upp sidan där hela kontinenten syntes – nu skulle vi åka bil. Målet låg omkring 60 mil söderut men eftersom vi var så nära Wisconsin tog vi en liten avstickare, allt för att kunna bocka av en stat till i den app som vi använder att hålla koll på hur mycket av landet vi besökt. Solen gick ner över milsvida åkermarker innan vi var åter i Illinois och körde mot midnatt. Vi hittade ett litet samhälle vid namn El Paso där ett enklare motell blev vår nattpaus. Imorgon väntar ännu en park, St Louis.

Dag 25; Annan tid, annan plats

Jag gillar Chicago, jag tycker det är en cool stad i hur den är uppbyggd i nivåer i de centralare delarna och närheten till vattnet i och med Lake Michigan och dess kanaler. Idag var det dags för Petersson att stifta bekantskap med staden.


Vi hade ett par timmar från Springfield att åka. Strax innan stadsgränsen passerade vi in i en ny tidzon vilket ger att vi nu är sju timmar bakom Sverige. Vi undvek så gott vi kunde de betalvägar som ledde in mot Chicago och kunde såsmåningom vika in på Michigan Avenue, den väg som går mellan höghusen och de stora parker som ligger mot vattnet. Parkeringen var fantastiskt enkel då vi bara svängde ner i ett garage som låg under avenyn. Värmen var tryckande i garaget men något friskare när vi klev upp i dagsljuset. Millennium park bjöd på solsken och turister som liksom oss fotograferade sig själva i reflektionen i den stora “blobben”.

Genom grönområdet kom vi ner till den stora sjö som breder ut sig norrut. Hamnen var full av aktivitet. Allt från badande till båtar som skjutsade partyglada människor ackompanjerad av starkt spelad musik. Flera båtar låg ankrade i det kraftigt gröna vattnet. Färgen bröt mot de glasblå fasaderna på höghusen på andra sidan parken. 

Nästa punkt på listan var mat. Chicago är känt för sin Deep Dish Pizza och Petersson hade förgooglat lite och iallafall fått fram en lista på restauranger som var värda ett besök om magen och sinnet vill prova konceptet med fylld pizza. Genom att tjuvsurfa på ett trådlöst nätverk kunde vi få fram en adress till Giordano’s. Det var en bit att gå men för tillfället hade vi hamnat i ett område som var helt stängt på helger. Inte ens Subway var öppet. Vi vände fötterna söderut och passerade flera småbutiker i en inramning som var ganska mysig. Husen var här inte så höga, här och var fanns öppnare korsningar som lugnade skylinen. En bit ner på Michigan Avenue klev vi in i restaurangen och fick efter knappa kvarten väntetid ett bord. Mathantverkaren behövde i sin tur 40 minuter för att baka pizzan. Det var värt väntetiden. Den bubbla botten med ett separat utrymme i botten för mozarellaosten och sedan tomatsåsen på den övre våningen i kombination med kryddningen gav en smakupplevelse där degen är tydligt medverkande. Väldigt långt från en Vesuvio hemma. Hantverket imponerade också. Hur pizzan var genomvarm utan att brännas och osten precis lagom rinnig. Väldigt gott.


Mörkret hade bäddat in staden som svarade med att lysa upp i parker och höghus. Kameran var fortfarande med så jag tog ett par bilder i ett försök att fånga detta panorama. Ett par mil nordväst hittade vi ett boende efter lite letande. Rummet var smyckat med blommiga väggar och till och med en väggklocka – det hör inte till vanligheterna med en väggklocka på rummet. 

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén