resebloggen.Günzel.se

En resa från kust till kust

Berg- och Dalbana i motljus. Santa Monica Pier, CA. USA.

Kategori: Maryland

Dag 20; Ka is da King

Hotellet serverade frukost vilket gav oss tillfälle att titta på amerikansk morgon-tv. Weather Channel stod på och vi serverades radarbilder, regnrapportering och prognoser till äggröran och baglarna. Prognoserna såg inte lovande ut, regn med åskskurar på eftermiddagen vilket säkerligen skulle inverka negativt på vårat karusellåkande. 

Six Flags Great Adventure låg en bra bit in i skogen från vägen. Med säsongspassets parkeringstillstånd gled vi lätt in och ställde bilen på en enorm yta asfalt. Lika lätt gled vi genom entrén och vek av höger ganska direkt. Via karta hade vi uppdaterat oss på parken och lagt upp en attackplan för hur vi skulle lägga upp dagen, i vilken ordning vi skulle besöka de olika delarna så vi slapp stå i kö. Vädret kunde också bli en faktor om vi skulle tro på meteorologernas siande.

Vi tog oss in i Movie Town, ett område med tema från Filmens värld. Batman – en ride vi hoppats på – var tyvärr för dagen stängd. Motgång redan innan första åkturen. Istället vände vi oss 180 grader och stegade mot The Dark Knight men även här stoppades vi i dörren; För att förenkla hanteringen av småsaker såsom dryckesflaskorna, värdesaker och för dagen även förstärkningsplagg i händelse av nederbörd, hade vi med oss en ryggsäck. Den fick inte följa med in i The Dark Knight, den skulle låsas in i skåp. Vi tog ett precis utanför och hoppade på tåget. Åkturen var en färd genom Gotham, inomhus och i relativt mörker. Turen var hård och stötig och inte alls så bra som broschyrer gjort gällande. Nästa tur blev Skull Mountain. Även denna var en berg- och dalbana inomhus i mörker och precis som åkturen innan var heller inte denna anledning till upphetsning. Vi fick smaka på parkens fysiska storlek när vi bytte område för att åka Nitro, en bana som breder ut sig på stor yta. Nitro var fantastisk. Skön tur och lagom mycket airtime. Vi satt längst bak denna gång men bestämde att vi skulle återkomma. 

Vädret bjöd på mulen himmel men en behaglig temperatur och ännu inget regn. Vi bytte skåp för väskan, hittade en mer central plats att springa till om läget skulle uppstå. I dessa skåp kunde vi också förvara hela dagen, jämfört med endast två timmar borta vid Dark Knight. $14 skulle de ha betalt för tjänsten. Vi konstaterade snabbt att denna park var väldigt svår att hitta i. Vi har på resan lyckats tagit oss genom flera stater utan större svårigheter med kartans och magkänslan hjälp. I parken nu var det snudd på omöjligt att få logik i var allt låg. Området var dessutom så stort så vi inte mer än skymtade berg- och dalbanor och fick en känsla för deras bäring, inte hur vi skulle ta oss dit. Vi virrade flera gånger.

Även om parken var stor och hade många banor så var det bara ett par som stack ut riktigt. Ingen åktur var dålig men även bland många bra kan det bli alltför trångt på prispallen. El Toro var en bana som med sitt knappt 55 meter långa drop i 76 graders vinkel var en riktigt bra träbaneupplevelse. Turen fortsätter i rasande fart men ett par riktigt sköna stunder med negativ G. Vi åkte även El Toro flera gånger.

Kingda Ka är en extrem åktur på många sätt. Det är den högsta och näst snabbaste berg- och dalbanan i världen. Vi skjuts iväg rakt fram vänder 90 grader upp för att sedan nästan stanna över krönet innan den fortsätter neråt igen. Denna skulle jag och Petersson testa. Något som vi nästan börjat vänja oss vid nu är den korta väntetid som varit på Six Flags. Även idag var det i princip bara Max knappa kvarten på varje åktur, detta trots att vädertjänsten haft fel och eftermiddagen bjöd på molnfri himmel och sol igen. Till Kingda Ka stod vi tre vagnar innan det var vår tur. Vi spändes fast i sätet och rullades till startområdet. Totalt tar åkturen 28 sekunder varför nästan allt måste ske väldigt snabbt. Vi ombedes att luta huvudet mot nackstödet och vi hörde bromsarna lossas. 

Vi drogs iväg med kraftig acceleration. Efter tre och en halv sekund nådde vi maxfart på 206 km/h. Vinden blåste i håret och slog i öronen. Sedan vände rälsen uppåt. Farten avtog men vi kom rejält högt innan vi så planade ut. På 139 meters höjd fick vi någon sekund att notera vårt läge när vi gled över krönet. Jag kikade åt åt vänster och såg ut över området runt oss. Hela parken syntes och även hela parkeringen, jag sökte lite kort efter området där vi parkerat vår bil. Jag vände mig sedan åt höger, mot Petersson, och konstaterade att “här såg vi ganska långt,” innan så farten ökade i och med att rälsen fortsatte nedåt. Via en 270-graders högerskruv föll vi rakt nedåt i 127 meter innan så rälsen åter blev i markvinkel och via en liten topp vi bromsades ner till snudd på stillastående. Det var över, vi hade åkt en typ av bana som det bara finns tre av i hela världen. En mäktig, om än lite märklig upplevelse. Allt var över så fort så det var först efteråt som jag började jämföra data. Högsta hastighet jag kört min bil i är 202 km/h, på Autobahn utanför München – nu hade jag åkt snabbare och dessutom med vinden i håret. Fritt fall på Gröna Lund i Stockholm är 80 meter högt, nu hade vi fallit drygt 50% längre. Helt klart en upplevelse.


Vi tog ett par turer till i Nitro och laborerade med vilken rad som var bäst. Det var en upplevelse att åka längst fram, inbromsningen precis på krönen av backarna gjorde att kroppen lyftes från sätet och det fria synfältet av att inte ha något framför är väldigt ofta bara positivt. Längst bak bjöds vi på ett härligt sug in i nedåtfärden och en oväntad drop på slutet kom riktigt som en överraskning. Rad tre var en chansning som inte riktigt gick hem och om jag skulle åka banan tre gånger till skulle det bli på sista raden, rad 2 och sedan rad ett.

Alla banor vi ville åka åkte vi innan vi mot eftermiddagen lämnade mot New York City. Resan skulle uppta drygt två timmar av vår tid och vi stressade inte. Det blev en enkel bit mat på vägen eftersom vi ätit bra i parken tidigare. Peterssons oklanderliga kartläsning tog oss via New Brunswick och Newark och genom en vägarbetsomväg innan vi så nådde Lincolntunneln och tog oss ut på Manhattan. Vi hade lite oro inför det som nu väntade. Vi skulle dyka upp bland skyltar, trafikljus, enkelriktade gator och massor av bilar – hur såg hotellet ut, var låg det och skulle vi kunna stanna med bilen utanför? Hur skulle vi parkera? Frågorna var många men det flyt vi åtnjutit under hela resan, gällande allt från kötider till hur vi hittat boenden, hjälpte oss. Tunneln ledde oss till en T-korsning vid W 42nd Street, på samma gata – fast på östsidan – låg hotellet. Vi kollade snabbt husnumreringen och konstaterade att 304 skulle komma på vår högra sida, även det praktiskt ur ett “stanna vid trottoarkanten-perspektiv”. 

Mycket kallade vår uppmärksamhet. Alla lampor och övriga bilar tillsammans med den otroliga mängd människor som var ute även vid timmen när vi kom. Utan incidenter och utan att bli tutad på såg vi plötsligt ett välkänt hotellnamn på en skylt – vi var framme. Klockan var strax innan 21. Varningsblinkers på och stanna på Valet-zonen. En herre från hotellet knackade på rutan och frågade om vi skulle checka in. Efter att ha hört våra närmaste mål förklarade han “Here’s whatcha gonna do”. Vi skulle inte använda hotellets valet-tjänst. Den kostade $120 per dygn och det fanns alternativ i närområdet. Vi skulle istället fortsätta till första avenyn, göra en klassisk vänster-vänster-vänster och komma ner till 40th Street. Utefter den, mellan andra och första avenyn fanns flera parkeringshus. Men först skulle vi lasta ur. Han gick och hämtade en bagagevagn som vi fyllde med våra väskor och annat löst vi ansåg oss behöva under de tre nätter vi checkade in för. Efter att ha fått rumsnyckeln hjälpte han oss upp till rummet på femte våningen. Vi dricksade friskt, väl medvetna om att han precis löst de funderingar vi haft när vi klev in i stan. Bilen lämnades in i ett garage och hamnade säkerligen en bit in eftersom vi inte behöver den igen förrän den 27.e. Det ska bli en skön omväxling med att stanna flera nätter på ett och samma ställe. VI har inga direkta planer med New York, vi får se vad vi kan hitta på.

Dag 19; Där allt började

Vi hade en transportdag framför oss. Tack vare en snabb googling kvällen innan hade vi två mål på resan; I Delaware finns ingen sales tax och i Philadelphia startade det som idag är Amerikas Förenta Stater. Vi tog oss ut på motorvägen och följde väg 95 in i en ny stat – Delaware. Skatteupplägg gör att allt som vi köper här är mellan 6-10% billigare än i de andra staterna. Det finns ett par områden som, likt Delaware, inte har moms men de är ganska få. Precis bredvid motorvägen låg köpområdet Christiana mall, ett väl placerat område där besökare kommer från omkringliggande stater för att handla. Vi svängde in och hitta först en vildmarksbutik, en aningens bisarr vildmarksbutik.

Affären var väldigt stor. En mittgång ledde fram till ett skyltområde med uppstoppade djur, vattenfall och två stora akvarier. På ena sidan hittade vi det mesta för utelivet. Grillar, sovsäckar, matlådor, t-tröjor, fiskespön, kylboxar, frystorkad mat, skor, lampor, tält, system för vattenrening, rep, snören, ryggsäckar, elverk, mössor, vandringsstavar och termosar för att nämna något. På andra sidan vattenfallet var området mer ägnat åt jakt. Jag insåg det först efter en stund, här kunde du köpa vapen. Det låg ammunition på en hylla precis bredvid där ett par människor höll upp och siktade med beväpning av väldigt varierande modell. Det var allt från pistoler till automatvapen. Detta var första gången jag riktigt såg vapenvardagen här i landet. Hur naturligt de hanterade en hel avdelning med skjutvapen och detta att det fanns hyllmeter med ammunition precis bredvid. Det kändes konstigt, men jag är heller inte van. Avdelningen innehöll också ett område med vapenskåp, en del med armborst och pilbåge samt kamouflagefärgade kläder. När alla hängde bredvid varandra var det svårt att se vad som var jacka och vad som var byxa.

Vi köpte inget vapen utan tog oss vidare till själva köpcentret. Vi smet in på en bokhandel där jag hittade ett par ljudböcker, så mycket roligare när de är på orginalspråket engelska. Bland annat hittade jag Liftarens Guide till Galaxen där Stephen Fry läser om Arthur Dents äventyr. Om jag fortfarande känner för att köra bil när jag kommer hem har jag många timmar ljudbok att ta mig igenom.

Siktet stod sedan på Apple Store där Petersson handlade ännu mer av teknik han behöver och jag köpte en laddare till telefonen. Absolut var det billigare än hemma. Efter en bit mat fortsatte vi ut på vägarna igen, ny stat i och med att vi korsade in i Pennsylvania. Det var i Philadelphia som allt startade, det var här som The Founding Fathers knåpade ihop det dokument som deklarerade att de tretton kolonierna slog sig fria från Storbritannien. Vi hittades skyltning mot de äldsta delarna av staden och Independence Hall där vi körde ner i ett parkeringsgarage. Bilen är stor men vi konstaterade att så länge frihöjden är minst 6 fot och 6 tum kan vi passera under, även om det bara ger oss drygt en centimeter tillgodo.


Framför oss låg Independence Hall. Ett hus som fungerat som administrativ byggnad för kolonin Pennsylvania under många år innan en ny stat skulle ta form. Själva namnet är också ett som uppstod när väl bollen var i rullning. Vi gick igenom säkerhetskontrollen och passerade igenom ett par utställningar, bland annat en där vi kunde se Declaration of Independence och delar av konstitutionen. Dokumenten låg säkrade under glas att skydda både från klåfingriga och skadligt ljus.

In i Independence Hall var det kö. Vi slussades in i grupper där en vältalig Park Ranger förklarade var vi var och vad som hänt. Anläggningen låg i ett område där flera byggnader bevarats. En promenad genom området ledde oss så småningom tillbaka norrut och till utställningen om Liberty Bell som fått stått symbol för frihetskamp i olika former genom åren. Upplyst i en hörn av en sval tegelbyggnad hängde klockan med den välkända sprickan tydligt synlig. 

Efter att ha baxat ut bilen genom den smala och låga utfarten körde vi ett varv runt stadshuset innan vi åter tog oss upp på väg 95 och började beta de sista milen mot Jackson, New Jersey. Peterson fick jobba hårt med bläddringen i kartboken i och med alla stater som passerades, ibland flera gånger. Sorteringen i atlasen är i bokstavsordning, en ordning som inte staterna ligger i. Han ledde oss utan alltför stora snedsteg fram till avfarten varvid vi började leta boende. Dagen har passerat utan några motgångar hittills men nu var det slut på det; Motellen lyste med sin frånvaro och vi irrade lite för länge innan vi hittade ett hotell som för knappa 1500kr kunde erbjuda oss ett rum. Definitivt i den dyrare änden av kostnadsskalan vi sett under resan, men just då hade vi inte så många alternativ. Morgondagen bjuder på karuseller innan vi ska försöka hitta till ett bokat boende på Manhattan, New York.

Dag 18; Någon hemma?

Jag har besökt Washington DC förut. Alla gånger har det varit direkt från ett par dagar i New York. Skillnaden mellan de två städerna tycker jag är så total att det blir en bra kombo att ta dem nära varandra. På uppmaning av skyltning parkerade vi bilen en bit utanför stan och köpte biljettkort att ta oss in kollektivt. Val av transportsätt föll på tunnelbana och efter en stund kunde vi kliva ur underjorden precis bredvid Kapitolium. Kongressbyggnaden var dock inte vårt första mål. Vi satte av mot kongressbiblioteket och Thomas Jefferson Building. 

Vi klev in i ett väldigt stort bibliotek. Här finns det mesta som i bokform publicerats på engelska men även flera utställningar. Byggnaden hyser både själva biblioteksdelen, som är ett referensbibliotek för de som jobbar i kongressen, och för dagen ett par större utställningar, bland annat om Första Världskriget samt vad som väntade de första européerna när de kom till den amerikanska kontinenten.

Vi stegade först igenom lokalen och fick en känsla för den fantastiska takhöjden och byggnaden i sig. En våning upp, till höger relativt ingången fanns utställningen om The Great War, första världskriget, och USAs inblandning i detsamma. Jag vandrade i långsammare takt än Petersson, största anledningen var att jag tyckte detta var väldigt intressant. Själva presentationen var väl utförd, tydliga sektioner och lätt att hitta runt i tidslinjen. Historien var än mer fängslande. USA var ett nytt land och manade till enighet – “Vi kanske kommer från olika länder och talar olika språk men vi är alla Amerikaner” var budskapet på de flesta planscher. Jag vet inte om det är en utställning som funnits länge eller om det var ny men den kändes aktuell. 

Jag fascineras av Första Världskriget, mer än av kriget 1939–45. Kanske beror det på att det var ett krig som var i en tid av stor förändring på hur världen krigade, bland annat var flygplanet var en nyhet, kanske beror det på att jag oftare kommit i kontakt med kriget; Under Australien/Nya Zeeland-resan jag gjorde för ett antal år sedan var vi förbi flertalet minnesmonument och dito installationer för just The Great War. England, som var den styrande makten, skickade soldater från dessa länder. 

Utställningen höll sig till ett rum och i nästa ägnades plats åt en utställning om de konstnärer som specialiserat sig på att rita bilder som beskriver rättegångar och liknande där inga kameror tillåts. Utställningen om européernas första steg i Amerika fokuserade mest på den södra delen av kontinenten och mötet med Inca- och Maya-kulturen. Vi kikade även i i stora läsesalen. Från en inglasad balkong tilläts turister kika in i ett rum med arbetsplatser och böcker i en miljö med takmålningar och stora fönster med fint ljusinsläpp.

Vi följde skyltning och tog accestunneln över till Kapitolium istället för att gå ute. I det relativt nybyggda Visitor Center hoppade vi på den guidade turen som började med en film om vad kongressen gör för att sedan fortsätta med en rundvandring där vår guide Danny berättade om byggnaden och dess konst. Vi passerade genom Rotundan, den stora lokal som är smyckad med målningar och statyer. Här fanns avbildat händelser ur historien, allt från Columbus landstigning, via Pocahontas dop till inbördeskrig och unionens expansion. En vanligt förekommande figur, både som staty och avbildad i målning, var George Washington. Det fanns vissa delar av historien som gjorde mig ärligt förvånad. Denna dyrkan av nämnd George var nästan religiös. Den stora takmålningen i Rotundan berättade om George likt Jesus omringad av representanter för de tretton första staterna, upphöjda från jordelivet. I källaren, rakt under Rotundan, var det byggt en grav där tanken var att George Washington skulle begravas. Så blev det aldrig, mycket beroende på att George dog 30 år innan bygget var färdigställt. Denna persondyrkan känns igen från andra länder, även i modern tid, men jag trodde inte att det skulle vara så extremt. I det amerikanska samhället i övrigt har jag aldrig sett sådan fixering vid gubben.

Turen fortsatte genom ett rum fyllt av statyer, en lokal som innan antalet stater blev det antal de är idag, fungerade som möteslokal för de styrande. Både den inledande filmvisningen och den efterföljande rundvandringen kändes inte ämnad för utländska turister, den var tänkt att upplysa amerikanare hur deras samhälle byggdes och hur denna demokrati fungerar. Självklart ska det vara så. Huvudstaden ska inte bara fyllas med besöksmål för utlänningar som vill se häftiga saker, utbildning för landsmän är det viktiga. Vi andra får en inblick i hur just denna styrandeform skapades och fungerar idag. 

En del av vad som gör den amerikanska historien intressant är att den är så väldokumenterad. Kongressens besökskomplex höll en utställning om hur Washington DC utvecklats under åren. Vi vandrade genom denna innan vi tog oss ut. Den blöta asfalten och dropparna från träden skvallrade om att det kommit en kraftigare regnväder när vi var inomhus. 


Vi tog tunnelbanan bort till Arlington och såg vaktavlösningen vid Den okände soldatens grav. Vi vandrade upp på kullen och hann till Arlington House precis innan tokregnet slog till. Den tidigare tydliga skyline med Lincoln Memorial, Washingtonmonumentet och Kapitolium försvann i nederbörden när fri sikt sjönk till hundratalet meter. Efter ett sådan urladdning är det alltid en chansning att ge sig iväg från takens beskydd. Vi hann fundera både en och två gånger innan vi så tyckte att regnet lättat så pass att det var lugnt att ge sig iväg. Vi trodde så på ingivelsen att vi istället för att ta tunnelbanan tillbaka mot Lincoln Memorial valde att promenera bort. Det kom ett par skurar under tiden vi tog oss via den stora dammen vidare till Vita Huset. Pennsylvania Avenue var fyllt av både poliser och turister, lampan i huset lyste men jag såg inga tecken i övrigt på att någon var hemma. 

När vi kände oss klara tog vi sikte mot Morgan Boulevard igen för att ta bilen vidare på resan. Via väg 95 passerade vi Baltimore innan klockan slog dags-att-stanna och vi letade oss till ett motell vid staden Joppa. Imorgon ska vi bryta av bilåkandet med shopping – Petersson vill köpa teknik.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén