resebloggen.Günzel.se

En resa från kust till kust

Berg- och Dalbana i motljus. Santa Monica Pier, CA. USA.

Kategori: DMV

Dag 18; Någon hemma?

Jag har besökt Washington DC förut. Alla gånger har det varit direkt från ett par dagar i New York. Skillnaden mellan de två städerna tycker jag är så total att det blir en bra kombo att ta dem nära varandra. På uppmaning av skyltning parkerade vi bilen en bit utanför stan och köpte biljettkort att ta oss in kollektivt. Val av transportsätt föll på tunnelbana och efter en stund kunde vi kliva ur underjorden precis bredvid Kapitolium. Kongressbyggnaden var dock inte vårt första mål. Vi satte av mot kongressbiblioteket och Thomas Jefferson Building. 

Vi klev in i ett väldigt stort bibliotek. Här finns det mesta som i bokform publicerats på engelska men även flera utställningar. Byggnaden hyser både själva biblioteksdelen, som är ett referensbibliotek för de som jobbar i kongressen, och för dagen ett par större utställningar, bland annat om Första Världskriget samt vad som väntade de första européerna när de kom till den amerikanska kontinenten.

Vi stegade först igenom lokalen och fick en känsla för den fantastiska takhöjden och byggnaden i sig. En våning upp, till höger relativt ingången fanns utställningen om The Great War, första världskriget, och USAs inblandning i detsamma. Jag vandrade i långsammare takt än Petersson, största anledningen var att jag tyckte detta var väldigt intressant. Själva presentationen var väl utförd, tydliga sektioner och lätt att hitta runt i tidslinjen. Historien var än mer fängslande. USA var ett nytt land och manade till enighet – “Vi kanske kommer från olika länder och talar olika språk men vi är alla Amerikaner” var budskapet på de flesta planscher. Jag vet inte om det är en utställning som funnits länge eller om det var ny men den kändes aktuell. 

Jag fascineras av Första Världskriget, mer än av kriget 1939–45. Kanske beror det på att det var ett krig som var i en tid av stor förändring på hur världen krigade, bland annat var flygplanet var en nyhet, kanske beror det på att jag oftare kommit i kontakt med kriget; Under Australien/Nya Zeeland-resan jag gjorde för ett antal år sedan var vi förbi flertalet minnesmonument och dito installationer för just The Great War. England, som var den styrande makten, skickade soldater från dessa länder. 

Utställningen höll sig till ett rum och i nästa ägnades plats åt en utställning om de konstnärer som specialiserat sig på att rita bilder som beskriver rättegångar och liknande där inga kameror tillåts. Utställningen om européernas första steg i Amerika fokuserade mest på den södra delen av kontinenten och mötet med Inca- och Maya-kulturen. Vi kikade även i i stora läsesalen. Från en inglasad balkong tilläts turister kika in i ett rum med arbetsplatser och böcker i en miljö med takmålningar och stora fönster med fint ljusinsläpp.

Vi följde skyltning och tog accestunneln över till Kapitolium istället för att gå ute. I det relativt nybyggda Visitor Center hoppade vi på den guidade turen som började med en film om vad kongressen gör för att sedan fortsätta med en rundvandring där vår guide Danny berättade om byggnaden och dess konst. Vi passerade genom Rotundan, den stora lokal som är smyckad med målningar och statyer. Här fanns avbildat händelser ur historien, allt från Columbus landstigning, via Pocahontas dop till inbördeskrig och unionens expansion. En vanligt förekommande figur, både som staty och avbildad i målning, var George Washington. Det fanns vissa delar av historien som gjorde mig ärligt förvånad. Denna dyrkan av nämnd George var nästan religiös. Den stora takmålningen i Rotundan berättade om George likt Jesus omringad av representanter för de tretton första staterna, upphöjda från jordelivet. I källaren, rakt under Rotundan, var det byggt en grav där tanken var att George Washington skulle begravas. Så blev det aldrig, mycket beroende på att George dog 30 år innan bygget var färdigställt. Denna persondyrkan känns igen från andra länder, även i modern tid, men jag trodde inte att det skulle vara så extremt. I det amerikanska samhället i övrigt har jag aldrig sett sådan fixering vid gubben.

Turen fortsatte genom ett rum fyllt av statyer, en lokal som innan antalet stater blev det antal de är idag, fungerade som möteslokal för de styrande. Både den inledande filmvisningen och den efterföljande rundvandringen kändes inte ämnad för utländska turister, den var tänkt att upplysa amerikanare hur deras samhälle byggdes och hur denna demokrati fungerar. Självklart ska det vara så. Huvudstaden ska inte bara fyllas med besöksmål för utlänningar som vill se häftiga saker, utbildning för landsmän är det viktiga. Vi andra får en inblick i hur just denna styrandeform skapades och fungerar idag. 

En del av vad som gör den amerikanska historien intressant är att den är så väldokumenterad. Kongressens besökskomplex höll en utställning om hur Washington DC utvecklats under åren. Vi vandrade genom denna innan vi tog oss ut. Den blöta asfalten och dropparna från träden skvallrade om att det kommit en kraftigare regnväder när vi var inomhus. 


Vi tog tunnelbanan bort till Arlington och såg vaktavlösningen vid Den okände soldatens grav. Vi vandrade upp på kullen och hann till Arlington House precis innan tokregnet slog till. Den tidigare tydliga skyline med Lincoln Memorial, Washingtonmonumentet och Kapitolium försvann i nederbörden när fri sikt sjönk till hundratalet meter. Efter ett sådan urladdning är det alltid en chansning att ge sig iväg från takens beskydd. Vi hann fundera både en och två gånger innan vi så tyckte att regnet lättat så pass att det var lugnt att ge sig iväg. Vi trodde så på ingivelsen att vi istället för att ta tunnelbanan tillbaka mot Lincoln Memorial valde att promenera bort. Det kom ett par skurar under tiden vi tog oss via den stora dammen vidare till Vita Huset. Pennsylvania Avenue var fyllt av både poliser och turister, lampan i huset lyste men jag såg inga tecken i övrigt på att någon var hemma. 

När vi kände oss klara tog vi sikte mot Morgan Boulevard igen för att ta bilen vidare på resan. Via väg 95 passerade vi Baltimore innan klockan slog dags-att-stanna och vi letade oss till ett motell vid staden Joppa. Imorgon ska vi bryta av bilåkandet med shopping – Petersson vill köpa teknik.

Dag 17; Man av stål

Solen var sedan länge uppe när vi vid halv åttatiden slog oss ner vid hotellets frukostbuffé, inte den bästa vi serverats. Vi gav oss av och följde skyltning Washington, höll österut på väg 495 och efter en lugn trafikmärken kunde vi parkera på Six Flags America.

Idag hade parken medlemsdagar så vi med säsongskort släpptes in tidigare än övriga. Mycket tacksamt att kunna få ett försprång till karusellerna. Vi hittade en stålbana som fick bli premiäråkte. Parken var glest befolkad och vi kunde promenera rakt in och sätta oss på första raden. Detta med vilken rad som är den bästa har jag inte ett tydligt svar på mer än “Det beror på”. I banor där rälsen är över oss och vi hänger under kan rad ett vara en bra plats tack vare den fria sikt som raden tillåter. Övriga platser blir väldigt lätt skymda av räls eller vagnen framför. De bakre platserna kan annars så gott som alltid vara ett förstaval. Jag gillar den skjuts som tågets vikt ger in i kurvorna.

Vi tog ett varv till i Mind Eraser – det var trots allt ingen kö – där vi denna gång satt på sista raden; Skumpigare men en annan fartdisposition i kurvorna. Vi gick vidare genom parken och kunde gå rakt in och göra dubbla åkturer i både Roar (träbana), Apocalypse (stål, stå) och WildOne (trä). Fortfarande var det förvånandsvärt tomt i parken, kanske berodde det på den tryckande värmen, kanske hade vi lyckats pricka in en dag med ovanligt lite besökare. Kanske hade en vecka i Orlandos parker fått oss anse att allt under en timme i kö per attraktion är Folktomt. Vi tog oss bort mot den största berg- och dalbanan på området – Superman, Ride of Steel. Vi promenerade i princip rakt in och slog oss ner. I god fart drogs vi upp för den första backen och kom bara längre och längre upp. På håll hade vi sett att denna banan var högre än allt annat i parken men det blev en annan upplevelse väl där. Jag skulle inte säga att jag är höjdrädd. Visst kan det pirra till i vissa lägen men jag har aldrig upplevt detta som ett problem. Nu närmade vi oss krönet och vände sedan nedåt. Det var en ordentlig nedförsbacke. Tack vare vår bakåtplacering i tåget fick vi verkligen fart över krönen. Den branta vinkeln riktigt lättade mig från sätet. Färden fortsatte nedåt samtidigt som farten ökade. Vi rätade långsamt ut men gick snabbt upp i nästa stigning med efterföljande nedförslut. En dubbel centrifugkurva senare rätade vi ut och närmade oss i rasande fart ännu en puckel. Dubbel centrifugkurva igen innan vi efter enklare kast och pucklar närmade oss stationen. Inbromsningen var kraftig och eftersom vi sagt där vi satt påbörjades den redan i sista nedförsbacken. Vi bromsades till stillastående på bara någon meter. En fantastisk åktur! Denna skulle vi åka mer under dagen.


Värmen föreslog att vi svalkade av oss i en enklare Bli-blöt-tur. Jag hamnade precis i vattenfontänerna och blev sittandes där när vi väntade på att badringen skulle komma vidare i kön in mot stationen. Petersson klarade sig bättre. Lunchserveringen tog tid. Killen som lagade samlade först på sig ett antal beställningar. Han valde sedan en rätt av de beställda och gjorde alla portioner, en i taget och helt utan att bry sig om i vilken ordning beställningarna kommit. Jag fick vänta i lite över 30 minuter och jag han torka helt under den tiden.

Så småningom var det dags att prova Batwings. Detta var en åktur där sätet sänktes ner varpå turen initialt framskred med huvudet före liggandes på rygg. Vi drogs uppför backen i detta läge innan vi kände att farten ökade och vi vändes runt. Hängandes under fick vi först nu en uppfattning om hur högt upp vi var innan banan tog oss omväxlande i ytterkurva och innerkurva. Vi åkte genom en loop insides och tog en och annan korkskruv utsidas. Upplevelsen var behaglig men samtidigt lite underlig. 

Eftermiddagssnacks fick bli små glasskulor i spännande färger innan vi satte av att åka Superman igen. Och igen. Och igen. Det var den absolut härligaste åkturen i parken, inte resans skönaste rajd – den platsen innehar fortfarande Goliath från Six Flags Over Georgia – men fortfarande en härlig fartupplevelse.
En snabb titt på klockan gav vid handen att det strax var dags för middag. Den knappa halvtimmen innan restaurangerna började sin servering av denna vår andra tredje måltid som ingår i biljetten passade vi på att åka några av de banor som vi provat tidigast på dagen. Vi Kunde fortfarande inte förstå hur köläget kunde vara så fördelaktigt, hade vi bara prickat in n bra dag? Vi får se hur resten av resans parkbesök runt om i landet kommer vara innan vi på riktigt kan lämna statistik över väntetid i relation till åktid.


Efter att jag tagit mig igenom en Pasta Alfredo styrde vi från parken för att hitta något boende. Vi är i närheten av huvudstaden men valde att åka ut från stadens kärna för att leta. Vi följande väg 214 en bit innan vi vek av söderut på väg 301. Efter en stund låg där ett Motell utefter vägen högra sida. Rummet var relativt dyrt men det kanske är något vi får acceptera nu när vi är i storstadsområde. Städningen var dessutom bättre än på många av de ställen vi sovit tidigare. Dag passerade till skymning och vi satte av bilen för att lite närmare stifta bekantskap med Washington DC. Väg 214 gick rakt in till stadskärnan och efter någon mile passerade vi mellan Vita huset och Washingtonmonumentet. Vi vände i cirkulationsplatsen på andra sidan bron mot Arlingtion och åkte på andra sidan av National Mall tillbaka mot boendet. Jag tycker det ger mycket att ta en tur i bilen i en stad – det ger en känsla för riktning och platsers förhållande till varandra inför att vi imorgon per fotmarsch ska turista i maktens centrum. 

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén