Dag 17; Man av stål

Solen var sedan länge uppe när vi vid halv åttatiden slog oss ner vid hotellets frukostbuffé, inte den bästa vi serverats. Vi gav oss av och följde skyltning Washington, höll österut på väg 495 och efter en lugn trafikmärken kunde vi parkera på Six Flags America.

Idag hade parken medlemsdagar så vi med säsongskort släpptes in tidigare än övriga. Mycket tacksamt att kunna få ett försprång till karusellerna. Vi hittade en stålbana som fick bli premiäråkte. Parken var glest befolkad och vi kunde promenera rakt in och sätta oss på första raden. Detta med vilken rad som är den bästa har jag inte ett tydligt svar på mer än ”Det beror på”. I banor där rälsen är över oss och vi hänger under kan rad ett vara en bra plats tack vare den fria sikt som raden tillåter. Övriga platser blir väldigt lätt skymda av räls eller vagnen framför. De bakre platserna kan annars så gott som alltid vara ett förstaval. Jag gillar den skjuts som tågets vikt ger in i kurvorna.

Vi tog ett varv till i Mind Eraser – det var trots allt ingen kö – där vi denna gång satt på sista raden; Skumpigare men en annan fartdisposition i kurvorna. Vi gick vidare genom parken och kunde gå rakt in och göra dubbla åkturer i både Roar (träbana), Apocalypse (stål, stå) och WildOne (trä). Fortfarande var det förvånandsvärt tomt i parken, kanske berodde det på den tryckande värmen, kanske hade vi lyckats pricka in en dag med ovanligt lite besökare. Kanske hade en vecka i Orlandos parker fått oss anse att allt under en timme i kö per attraktion är Folktomt. Vi tog oss bort mot den största berg- och dalbanan på området – Superman, Ride of Steel. Vi promenerade i princip rakt in och slog oss ner. I god fart drogs vi upp för den första backen och kom bara längre och längre upp. På håll hade vi sett att denna banan var högre än allt annat i parken men det blev en annan upplevelse väl där. Jag skulle inte säga att jag är höjdrädd. Visst kan det pirra till i vissa lägen men jag har aldrig upplevt detta som ett problem. Nu närmade vi oss krönet och vände sedan nedåt. Det var en ordentlig nedförsbacke. Tack vare vår bakåtplacering i tåget fick vi verkligen fart över krönen. Den branta vinkeln riktigt lättade mig från sätet. Färden fortsatte nedåt samtidigt som farten ökade. Vi rätade långsamt ut men gick snabbt upp i nästa stigning med efterföljande nedförslut. En dubbel centrifugkurva senare rätade vi ut och närmade oss i rasande fart ännu en puckel. Dubbel centrifugkurva igen innan vi efter enklare kast och pucklar närmade oss stationen. Inbromsningen var kraftig och eftersom vi sagt där vi satt påbörjades den redan i sista nedförsbacken. Vi bromsades till stillastående på bara någon meter. En fantastisk åktur! Denna skulle vi åka mer under dagen.

Värmen föreslog att vi svalkade av oss i en enklare Bli-blöt-tur. Jag hamnade precis i vattenfontänerna och blev sittandes där när vi väntade på att badringen skulle komma vidare i kön in mot stationen. Petersson klarade sig bättre. Lunchserveringen tog tid. Killen som lagade samlade först på sig ett antal beställningar. Han valde sedan en rätt av de beställda och gjorde alla portioner, en i taget och helt utan att bry sig om i vilken ordning beställningarna kommit. Jag fick vänta i lite över 30 minuter och jag han torka helt under den tiden.

Så småningom var det dags att prova Batwings. Detta var en åktur där sätet sänktes ner varpå turen initialt framskred med huvudet före liggandes på rygg. Vi drogs uppför backen i detta läge innan vi kände att farten ökade och vi vändes runt. Hängandes under fick vi först nu en uppfattning om hur högt upp vi var innan banan tog oss omväxlande i ytterkurva och innerkurva. Vi åkte genom en loop insides och tog en och annan korkskruv utsidas. Upplevelsen var behaglig men samtidigt lite underlig. 

Eftermiddagssnacks fick bli små glasskulor i spännande färger innan vi satte av att åka Superman igen. Och igen. Och igen. Det var den absolut härligaste åkturen i parken, inte resans skönaste rajd – den platsen innehar fortfarande Goliath från Six Flags Over Georgia – men fortfarande en härlig fartupplevelse.
En snabb titt på klockan gav vid handen att det strax var dags för middag. Den knappa halvtimmen innan restaurangerna började sin servering av denna vår andra tredje måltid som ingår i biljetten passade vi på att åka några av de banor som vi provat tidigast på dagen. Vi Kunde fortfarande inte förstå hur köläget kunde vara så fördelaktigt, hade vi bara prickat in n bra dag? Vi får se hur resten av resans parkbesök runt om i landet kommer vara innan vi på riktigt kan lämna statistik över väntetid i relation till åktid.

Efter att jag tagit mig igenom en Pasta Alfredo styrde vi från parken för att hitta något boende. Vi är i närheten av huvudstaden men valde att åka ut från stadens kärna för att leta. Vi följande väg 214 en bit innan vi vek av söderut på väg 301. Efter en stund låg där ett Motell utefter vägen högra sida. Rummet var relativt dyrt men det kanske är något vi får acceptera nu när vi är i storstadsområde. Städningen var dessutom bättre än på många av de ställen vi sovit tidigare. Dag passerade till skymning och vi satte av bilen för att lite närmare stifta bekantskap med Washington DC. Väg 214 gick rakt in till stadskärnan och efter någon mile passerade vi mellan Vita huset och Washingtonmonumentet. Vi vände i cirkulationsplatsen på andra sidan bron mot Arlingtion och åkte på andra sidan av National Mall tillbaka mot boendet. Jag tycker det ger mycket att ta en tur i bilen i en stad – det ger en känsla för riktning och platsers förhållande till varandra inför att vi imorgon per fotmarsch ska turista i maktens centrum.