resebloggen.Günzel.se

En resa från kust till kust

Berg- och Dalbana i motljus. Santa Monica Pier, CA. USA.

Kategori: Missouri

Dag 28; Oväntat landskap

Jag är intresserad av underjorden. Parkeringsgarage, grottor och gruvor fascinerar mig men jag vet inte varför. Jag minns inte om intresset kom innan jag jobbade som grudguide i Hofors eller efter den sommaren. I motellets lobby, i St. Claire där vi stannat för natten, fanns flertalet broschyrer för grottor i närheten. Missouri ligger i ett område med ganska god tillgång till dessa naturens gömställen. För att fortsätta på det lite mer genuina spåret valde vi bort en grotta där turen gick med bil samt en som riktigt framhöll deras ljusshow som ett must-see. Valet föll istället på Onondaga State Park Cave, knappa sex mil bort längs den väg vi skulle ta. Målet för dagen låg strax över hundra mil bort i Texas. 

Det var inte svårt att hitta till grottan. Skyltningen var inte mycken men tydlig och strax efter tio parkerade vi utanför Besöksbyggnaden. Turerna avgick varje heltimme varför vi precis missat en men istället fick lite tid att vandra ovan jord innan nästa tillfälle gavs. Solen lyste med sin närvaro och via en liten stig hittade vi till Onondaga-grottans naturliga inlopp. Det var 1886 som grottan upptäcktes för första gången. Ganska snabbt blev det en turistattraktion och har fortsatt så. I området flög väldigt många, väldigt stora fjärilar. Det riktigt kryllade av dem. När vi kom tillbaka hade en större grupp människor anmält sig till samma tur och vi var omkring 20 människor som hälsades välkomna av guiden Zack. 


Vi fick se en introdktionsfilm innan Zack visade oss ner i underjorden. Via en byggd luftsluss, med syfte att inte förändra grottans naturliga luftströmmar, vandrade vi på betonglagd led. Utrymmet var stort och bara vid ett par tillfällen behövde jag böja mig för att inte slå huvudet i taket. Vår guide var bra. Med en skön lite ironisk humor och en hel del ordvitsar tog han oss genom grottan som under årmiljoner grävts fram av vatten – denna naturkraft som ligger bakom så mycket i vår värld. Vi fick en uppdatering att Stalaktiter växer från Taket och Stalagmiter växer från Marken. 

Rummet vidgades och plötsligt stod vi i en enorm sal. Jag slogs av storheten i vad som finns att uppleva. Området ovan jord visade inga tecken på att det under ytan bredde ut sig ett rum som var över 120 meter mellan väggarna längst bort, stort som en fotbollsplan och med en svårgreppad takhöjd. Vi visades en stagagmit som var minst 500 000 år gammal. Turen fortsatte uppåt vilket betydde att vi kom in i äldre delar av grottan; Vattnet som gröper kommer uppifrån och började helt enkelt där och har jobbat sig djupare. Vi guidades in i ett rum där vatten samlats i pölar. Stalaktiterna hade formats under årtusenden utan mänsklig inblandning.


Turen var över efter drygt en timme och omkring två kilometers promenad. På vägen upp kände vi snabbt temperaturen återkomma från de 16 grader celsius som grottan bjudit oss på. Jag köpte en t-tröja i Gift Shoppen innan vi åter styrde ute på vägarna och passerade så småningom in i Arkansas.

Jag hade en föreställning av hur Arkansas skulle se ut. En föreställning som visade sig vara helt felaktig. Istället för utbredda åkermarker målades en fond av grönska och mycket kuperad terräng. Längs väg 65 tog vi oss igenom småbyar där alla fastigheter hade minst två bilar. Husen var enkla men omhändertagna. Vår hyrbil hängde med bra i backarna och jag tror både jag och Petersson slogs av landskapet. 

När middagstid inföll stannade vi till i Clinton. Vi hittade en pizzeria med en servitris som hade tyskt i släkten. Det är inte svårt att hitta amerikanare med europeiska rötter eftersom landet är byggt på invandring. Hon var intresserad av språk och noterade att vår engelska var annorlunda än vad hon var van vid. Det hörde inte till vanligheterna att svenskar stannade till i den lilla byn med drygt två tusen innevånare. Pizzan var god.

Vid nattens intåg nådde vi Texas och gränsstaden Texarkana. Ett enklare motell fick bli nattboningen. Fortfarande hade vi ett par timmar på vägarna innan vi var i Dallas men för dagen fick det räcka med bilåkande.

Dag 27; Skog och trä

Det tog oss nästan fyra timmar innan vi var framme vid Six Flags St Louis. Vi hade klarat av frukost och drygt 30 mil från El Paso, Illinois. Idag var det måndag och långt ifrån trångt i parken. Parkeringen landade vid Fågeln Tweety och siffran 16, Det har visat sig vara bra att lägga lite extra kraft att komma ihåg var bilen står då parkeringsytorna är enorma. 

Vi valde högervarv vilket innebar att första åkturen blev i Batman, en bana där vi hänger under rälsen. Det var ingen väntetid varför vi slog oss ner på första raden. Första åkturen är alltid lite speciell. Kroppen chockas på något sätt och första loopen får magen att pirra till, Detta var en helt ok stålbana men vi tog oss snabbt vidare. Åkturen i River King Mine Train var ett snedsteg. Detta var en stålbana som riktigt ruskade om oss, inte på det där sköna sättet heller. Vi tog oss därifrån lätt blåslagna. En bit upp för backen hittade vi Boomerang där vi drogs upp bakåt för att sedan släppas, åka förbi stationen och genom lite skruvar innan vi så drogs upp för en annan backe. Därifrån åkte vi samma slinga, nu åt andra hållet. Det var över snabbt men ändå med skön eftersmak. Jag skulle säga att det var det annorlunda sättet som banan vek sig på, både framåt och bakåt, som räddade upp den annars så korta turen.

Parken var relativt kuperad och väldigt mysig. Ytorna upplevdes inte som stora utan ramades in av en lummighet av träd och växter. Små vattenfall hjälpte till att skapa stämning. Detta var den trevligaste parken hittills att vara vandra genom. Skogen var ständigt närvarande och träbanor vanligt förekommande. Petersson och jag letade oss in i Screamin’ Eagle som inte heller den bjöd på någon direkt kö. Vi drogs upp och sedan bar det iväg. Farten var rejäl och jag fick hålla fast i handtaget framför för att inte skaka loss. Det var egentligen inget illa med det – att skaka i en träbana kan vara riktigt roligt, om det sker på rätt nivå. Screamin’ Eagle låg inbäddad bland träden vilket bidrog till fartkänslan. På stationen började en amerikan prata med oss. Det visade sig att han försökte lära sig norska och kunde kommunicera med oss på ett nordiskt sätt. Det är inte den första personen vi mött som tagit norskan till sig. Det verkar vara ett populärt språk bland de nordiska och Petersson hade en teori om att det beror på att Norrmännen har en enklare melodi i språket än vad vi svenskar har. Tyvärr avgick vårt tåg innan amerikanen kunde svara på varför han valt just norska.

Via Pandemonium – en tur där korgen snurrade med hjälp av fysikens lagar när rälsen svängde och korgen kunde rotera fritt – kom vi till Mr Freeze, en mjuk stålbana. Vi sköts iväg bakåt och överkroppsmuskulaturen fick lite kämpa för att hålla styr när styrkan var allt som fanns att luta mig mot, ryggstödet gjorde ingen nytta när vi åkte bakåt. Väl ute i dagsljuset snurrade vi igenom loopar och skruvar innan vi så kom till en helt vertikal uppförsbacke. Vi drogs uppåt i en och samma rörelse som vi kom ifrån och innan vi visste ordet av var vagnarna påväg rakt nedåt, framåt färd genom banan igen. En ganska kraftig inbromsning senare var vi tillbaka vid stationen.

The Boss var nästa träbana att åka – den var stor. Det kändes som om åkturen varade en evighet innan vi bromsades in på stationen igen. Skakig, javisst, men definitivt värd att åka igen med sin första drop och härliga liggande loop mot slutet. Även American Thunder var byggd i detta levande material. Om jag måste välja en favorit är är denna favoriten i Six Flags St. Louis. Svårt val mellan denna och The Boss men jag gillade slutet bättre i American Thunder. Vi åkte både bak och längst fram. Köerna var nästan obefintliga men just första raden tog lite längre tid att nå. När parken stängde klockan 20 släpptes inga nya in i kön men tåget kördes tills vi alla som redan stod i kön åkt klart.

Petersson konsulterade kartboken och stakade en riktning. Ganska snart hittade vi ett motell och slog läger. Vi har hela morgondagen på oss att åka till nästa park. Tiden lär behövas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén