Jag är intresserad av underjorden. Parkeringsgarage, grottor och gruvor fascinerar mig men jag vet inte varför. Jag minns inte om intresset kom innan jag jobbade som grudguide i Hofors eller efter den sommaren. I motellets lobby, i St. Claire där vi stannat för natten, fanns flertalet broschyrer för grottor i närheten. Missouri ligger i ett område med ganska god tillgång till dessa naturens gömställen. För att fortsätta på det lite mer genuina spåret valde vi bort en grotta där turen gick med bil samt en som riktigt framhöll deras ljusshow som ett must-see. Valet föll istället på Onondaga State Park Cave, knappa sex mil bort längs den väg vi skulle ta. Målet för dagen låg strax över hundra mil bort i Texas. 

Det var inte svårt att hitta till grottan. Skyltningen var inte mycken men tydlig och strax efter tio parkerade vi utanför Besöksbyggnaden. Turerna avgick varje heltimme varför vi precis missat en men istället fick lite tid att vandra ovan jord innan nästa tillfälle gavs. Solen lyste med sin närvaro och via en liten stig hittade vi till Onondaga-grottans naturliga inlopp. Det var 1886 som grottan upptäcktes för första gången. Ganska snabbt blev det en turistattraktion och har fortsatt så. I området flög väldigt många, väldigt stora fjärilar. Det riktigt kryllade av dem. När vi kom tillbaka hade en större grupp människor anmält sig till samma tur och vi var omkring 20 människor som hälsades välkomna av guiden Zack. 


Vi fick se en introdktionsfilm innan Zack visade oss ner i underjorden. Via en byggd luftsluss, med syfte att inte förändra grottans naturliga luftströmmar, vandrade vi på betonglagd led. Utrymmet var stort och bara vid ett par tillfällen behövde jag böja mig för att inte slå huvudet i taket. Vår guide var bra. Med en skön lite ironisk humor och en hel del ordvitsar tog han oss genom grottan som under årmiljoner grävts fram av vatten – denna naturkraft som ligger bakom så mycket i vår värld. Vi fick en uppdatering att Stalaktiter växer från Taket och Stalagmiter växer från Marken. 

Rummet vidgades och plötsligt stod vi i en enorm sal. Jag slogs av storheten i vad som finns att uppleva. Området ovan jord visade inga tecken på att det under ytan bredde ut sig ett rum som var över 120 meter mellan väggarna längst bort, stort som en fotbollsplan och med en svårgreppad takhöjd. Vi visades en stagagmit som var minst 500 000 år gammal. Turen fortsatte uppåt vilket betydde att vi kom in i äldre delar av grottan; Vattnet som gröper kommer uppifrån och började helt enkelt där och har jobbat sig djupare. Vi guidades in i ett rum där vatten samlats i pölar. Stalaktiterna hade formats under årtusenden utan mänsklig inblandning.


Turen var över efter drygt en timme och omkring två kilometers promenad. På vägen upp kände vi snabbt temperaturen återkomma från de 16 grader celsius som grottan bjudit oss på. Jag köpte en t-tröja i Gift Shoppen innan vi åter styrde ute på vägarna och passerade så småningom in i Arkansas.

Jag hade en föreställning av hur Arkansas skulle se ut. En föreställning som visade sig vara helt felaktig. Istället för utbredda åkermarker målades en fond av grönska och mycket kuperad terräng. Längs väg 65 tog vi oss igenom småbyar där alla fastigheter hade minst två bilar. Husen var enkla men omhändertagna. Vår hyrbil hängde med bra i backarna och jag tror både jag och Petersson slogs av landskapet. 

När middagstid inföll stannade vi till i Clinton. Vi hittade en pizzeria med en servitris som hade tyskt i släkten. Det är inte svårt att hitta amerikanare med europeiska rötter eftersom landet är byggt på invandring. Hon var intresserad av språk och noterade att vår engelska var annorlunda än vad hon var van vid. Det hörde inte till vanligheterna att svenskar stannade till i den lilla byn med drygt två tusen innevånare. Pizzan var god.

Vid nattens intåg nådde vi Texas och gränsstaden Texarkana. Ett enklare motell fick bli nattboningen. Fortfarande hade vi ett par timmar på vägarna innan vi var i Dallas men för dagen fick det räcka med bilåkande.