En resa från kust till kust

Berg- och Dalbana i motljus. Santa Monica Pier, CA. USA.

Kategori: New Mexico

Dag 32; Höga berg och djupa dalar

En gråkall morgon mötte oss när vi vid 7:30 packade oss in i bilen och noterade att temperaturen nu höll sig på friska 10-12 grader celsius. Vi styrde mot väg 17 och Colorado. Snabbt tog den oss upp på över 3000 meters höjd och bjöd på en storslagen utsikt. Molnen hängde över bergen när vi slingrade oss genom landskapet. Vi stannade till precis vid gränsen in till Colorado och försökte fånga vyernas storslagenhet på ett minneskort. Dimman var närvarande men inte framträdande och det var lite skönt att komma in i värmen i bilen igen.

I nästa dal stannade vi till i Antonito, Den lilla byn var mestadels stängd men vi lyckades hitta en restaurang som serverade frukost. Stället kändes inte som en turiststation utan mer ett ställe dit lokalbefolkningen går. I rummet bredvid fanns en bar med en Jukebox och biljardbord. Vid ingången till restaurangen hängde en anslagstavla som berättade om vad som hände i närområdet; Du kunde få dina mattor tvättade och det var försäljning på en adress längre upp på gatan nu i helgen.


Landskapet byttes mot platt och torrt. Sakta klättrade vi högre. Vi hittade väg 285 efter lite letande landskapet byttes mot höga berg och snirkliga vägar igen. Petersson ledde färden in mot en avstickare till Twin Lakes. Där provade jag kamerastativet för första gången. Det går inte att fånga panoramat som målas upp. Många gånger på resan hittills har jag bara sänkt kameran och tittat mig omkring istället

Vidare på väg 24 och vid lunchtid kom vi fram till Leadville som visade sig vara den högst belägna staden i USA med drygt 3000 meter över havet. Området såg riktigt mysigt ut med gamla byggnader som alla låg utmed huvudgatan. En huvudgata som var avstängd. Staden firade ’Boom Days’ som fyllde de centrala delarna med människor. Många var klädda i kläder tidstypiska för förrförra Selet när staden upplevde sina glansdagar. Vi parkerade och gick ner till festligheterna. Temperaturen var behaglig och t-tröja var inget problem. I ett tält bjöds besökarna på livemusik av ett band som inte riktigt var överens om tempot på musiken. Utmed gatorna såldes allt från cd-skivor till vapen och en tävling där de tävlande lagen bestod av fyra människor med gemensamma skidor på fötterna skulle precis börja. 


Vi hittade en restaurang och tog lunch. Jag beställde ett mål som genererade ovanligt lite disk. Kycklingsalladen serverades med ett hårt bröd som skål – bara att äta upp. Leadville låg verkligen tjusigt där den överblickade en dalgång och såg massiva berg torna upp sig på andra sidan. Vär väg fortsatte upp på samma sida som staden och strax passerade vi toppen. Nedåt dalen stannade vi till där konstgjorda fördämningar skapat sjöar som öppnade upp landskapet. Vatten var mer förekommande generellt sett vilket gjorde att grönskan var mer färgfull. Barrskog kantade vägen.

Biltrafiken blev tätare när vi följde forsande floder där flera företag bjöd turister olika möjligheter att uppleva vattenvägarna. Per Kajak eller gummiflotte verkade vara de vanligaste. Petersson studerade kartboken och hittade väg 34 som gick genom Rocky Mountain National Park. Vägen smalnade ännu mer och skogen kröp närmare. Ett åskväder slog till och bjöd på ett ljusspel på himlen och lätt nederbörd. 

Plötsligt stod trafiken stilla. Flera bilar hade stannat efter vägen och vi insåg ganska snart att nu stod det något djur i närheten. Vi gled långsamt framåt och hittade en lucka att köra bilen ur körbanan. I vegetationen stod de, två älgar varav en liten. De åt och verkade föga besvärade av oss åskådare. Åskan verkade skrämma dem mer och efter ett par rejäla smällar gav de sig av. 

Vägen tog oss mot nya höjder och vi stannade flera gånger för att bara blicka ut över nationalparken. Luften luktade skog, inte så konstigt men det är en doft jag gillar. Strax hade vi passerat den punkt som delar om nederbörden som faller ska rinna ut i Stilla Havet eller Atlanten. Vi fortsatte över trädgränsen och här föll temperaturen till omkring fem grader celsius. På de parkeringsfickor som byggts utmed vägen kunde vi stanna och uppleva flera sidor av bergen. Beroende på vilken sida vi var på stod ibland vinden väldigt starkt och ibland knappt märkbar. Gräsmarker bäddade in den brutala bilden i mjukt och gulgrönt. 

Närmare toppen stannade vi till en längre stund. Jackan åkte på, vinden var inte starkare än att den rufsade till frisyren på mig. Sista biten upp hade en gångstig asfalterats. Vi följde den upp till vi kunde notera 3717 meter över havet. Panoramat var fängslande och solen färgade landskapet rödorange innan den så försvann bakom bergen. 


Vägen ner var lika smal och krokig som på vägen upp på andra sidan bergskedjan. Det tog en stund att komma ner men hellre det än att bränna bromsarna i det kraftiga nedförslutet. Byn i dalen var fylld med människor på gatorna bland de låga husen. Butikerna var öppna och temperaturen var återigen närmare 20 än noll. Vägen blev plattare och rakare och vi kunde tugga oss igenom timmarna in i nästa stat. Första staden i Nebraska vi stötte på var Sidney där vi hittade ett boende med en ganska pratsam nattpersonal. När dagsljuset återkom ska vi se hur denna del av landet ser ut.

Dag 31; Mycket på en dag

Vi visste att dagen skulle bli lång. Dels då vi passerade in i en annan tidzon, dels då vi började väldigt tidigt. Redan vid 05:30 ringde klockan. Vi var snabbt uppe och medan vi packade väskorna i bilen hördes en tupp gala. Luften luktade fuktigt och solen steg precis ovan horisonten när vi vände ut på väg 87. Vi färdades genom Texas landskap där grönskande kullar i takt med solens gång och vår framfart norrut byttes mot platta prärier och vidare till vidsträckta jordbruksmarker. I San Angelo hittade vi en restaurang som serverade mat från det amerikanska och mexikanska köket. Jag beställde en ostomelett med bruna bönor och tortillas. Det var fantastiskt gott och väldigt mysigt ställe, istället för franchaisead snabbmat som vi haft mer än nog av i parkerna.


Lite utan att det ingick i planen fick vi titta lite närmare på staden Lubbock. Vi skulle växla över till väg 84 men skyltningen gjorde oss förvirrade. Efter att därför kört runt i Lubbock i knappa kvarten hittade vi rätt väg och fortsatte genom den fantastiskt stora staten Texas. Vi passerade ett par småbyar och industrin utanför bilrutan växlade mellan oljeborrning, köttproduktion och jordbruk. Tydligt syntes det i byarna vilken av industrierna som var orterna största. De klassiska oljeborrarna stod inte i grupp, som jag förväntat mig. De var utspridda och det kändes nästan som att vem som helst kunde ha en borrplats på tomten och på så sätt tjäna sitt uppehälle. Mitt i en odlad åker kunde det stå en instängslad borr och snurra. Det fanns även flertalet accessvägar och cisterner i landskapet. 


I den näst sista byn innan gränsen till New Mexico, delstaten till väster om Texas, stannade vi för lunch. enligt skylten hade varit verksam sedan 1957.  Det visade sig senare att det var en kedja med ett par restauranger i New Mexico och Texas men det var i Muleshoe, där vi stannat för lunch, som allt började. Maten serverades skyndsamt och på en väldigt varm tallrik, något som Petersson smärtsamt bekräftade. Jag åt Texas Enchiladas, en rätt som var ganska kryddstark i mitt tycke. Det behöver å andra sidan inte alls betyda att maten är speciellt kryddad, jag tror jag är mer känslig för stark mat än andra. Till de nachochips som ställdes fram beställde vi Guacamole. Det visade sig vara en mycket god röra med stora bitar Avokado. 

Det platta landskapet fortsatte och när vi passerade över järnvägen som delade stater i staden Farewell insåg vi att just den järnvägen var väldigt trafikerad. Väg 84 och tågspåret följdes åt i flera mil. På järnvägen gick tågen hela tiden. Det dubbla spåret hade nästan alltid ett fantastiskt långt godståg i någon riktning. Ofta möttes dem och hälsade varandra under tutljud. Vagnarna var tankvagnar, trailertansport eller lastade med containrar. Det var oväntat att se den skalan av trafik. Visst kände jag igen loktypen från ett dataspel jag lirat för många år sedan, jag vet att när de kopplas flera i rad kan många vagnar dras. 


Vi stannade till i närheten av Fort Sunmer. Den kriminelle killen Billy The Kid låg begravd på en grusad kyrkogård. Han sköts av en sheriff efter en karriär av brott och straff. Själva gravstenen var inhägnad då den stulits från platsen vid minst två tillfällen genom historien. Sakta men säkert ändrades terrängen. Mjuka kullar smög sig upp och skapade böljande landskap av gräs och små buskar. Buskarna växte sig större och så gjorde även kullarna. Efter en kort sväng på väg 40 växlade vi in på väg 285 upp mot Santa Fe där det var dags för middag. Klockan hade blivit strax efter 18 nu när vi befinner oss i Mountain Time Zone, åtta timmar bakom Sverige. På en vägskylt såg vi Harry’s Roadhouse vilket lät genuint och något annat än det vi ätit tidigare. Det var det också. En ganska anspråkslös byggnad höll mängder av parkeringsplatser utanför. Dubbla rader framför och en grusplan bredvid som nästan alla var upptagna. Vi fick bord direkt och använde restaurangens trådlösa nätverk för att googla lite om stället vi hamnat på. Google beskrev restaurangen som ”Mysigt, historiskt och Hippt” och jag kände mig väldigt hipp när jag beställde en Hippiesallad. Maträtterna kom in väldigt snabbt även här och min sallad smakade väldigt bra. Den innehöll det mesta som jag tycker är gott, inklusive rödbeta och kikärtor. Petersson var även han nöjd med sitt val – Spaghetti Carbonara. Anläggningen verkade vara väldigt populär och vi hade nog smitit dit i precis rätt tid då det ganska snart efter att vi fått mat redan blivit kö och väntetid till bordsplaceringen. 

Nu började på riktigt stigningen och det var först när vi kontrollerade med telefonerna som vi insåg att vi hamnat på drygt 2200 meters höjd över havet. Stigningen måste ha varit gradvis då ingen av oss riktigt känt att vi stigit så. Bergen runt oss blev brutalare och kraftigt röda i färgen. Vegetationen blev å sin sida färgfattig och blekgröna småbuskar spred ut sig över de flesta ytor. Vägarna slingrade så pass att vi missade den väg vi tänk passera in på. Vi insåg för sent att vi kört på väg 84 så det var bara att fortsätta. Det storslagna panorama som varit med oss de senaste timmarna krympte i takt med att mörkret föll och dolde massiven runt oss. Himlen surnade till och plötsligt fylldes skyarna av blixtar. Inte långt därefter kom skyfallet och farten vi kunde hålla på de smala vägarna sjönk drastiskt. Ett tag var sikten bara någon meter när vi trafikanter i konvoj tog oss genom regnet. Nederbörden lättade och Pettersson såg en skylt om ett boende. Klockan var redan mer än vad vi hoppats den skulle vara när vi gjorde oss klara för natten. 

I den lilla byn Chama svängde vi in på Elkhorn Lodge. Ett varmt välkomnande presenterade oss för ett rum son kändes som vilken fjällstuga som helst. Träpanel längs väggarna och myggdörr ut mot verandan bredvid vilken vi parkerade bilen. Jag är lite spänd inför morgondagen då vi upptäcker hur det ser ut omkring oss.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén