Vi visste att dagen skulle bli lång. Dels då vi passerade in i en annan tidzon, dels då vi började väldigt tidigt. Redan vid 05:30 ringde klockan. Vi var snabbt uppe och medan vi packade väskorna i bilen hördes en tupp gala. Luften luktade fuktigt och solen steg precis ovan horisonten när vi vände ut på väg 87. Vi färdades genom Texas landskap där grönskande kullar i takt med solens gång och vår framfart norrut byttes mot platta prärier och vidare till vidsträckta jordbruksmarker. I San Angelo hittade vi en restaurang som serverade mat från det amerikanska och mexikanska köket. Jag beställde en ostomelett med bruna bönor och tortillas. Det var fantastiskt gott och väldigt mysigt ställe, istället för franchaisead snabbmat som vi haft mer än nog av i parkerna.
Lite utan att det ingick i planen fick vi titta lite närmare på staden Lubbock. Vi skulle växla över till väg 84 men skyltningen gjorde oss förvirrade. Efter att därför kört runt i Lubbock i knappa kvarten hittade vi rätt väg och fortsatte genom den fantastiskt stora staten Texas. Vi passerade ett par småbyar och industrin utanför bilrutan växlade mellan oljeborrning, köttproduktion och jordbruk. Tydligt syntes det i byarna vilken av industrierna som var orterna största. De klassiska oljeborrarna stod inte i grupp, som jag förväntat mig. De var utspridda och det kändes nästan som att vem som helst kunde ha en borrplats på tomten och på så sätt tjäna sitt uppehälle. Mitt i en odlad åker kunde det stå en instängslad borr och snurra. Det fanns även flertalet accessvägar och cisterner i landskapet.
I den näst sista byn innan gränsen till New Mexico, delstaten till väster om Texas, stannade vi för lunch. enligt skylten hade varit verksam sedan 1957. Det visade sig senare att det var en kedja med ett par restauranger i New Mexico och Texas men det var i Muleshoe, där vi stannat för lunch, som allt började. Maten serverades skyndsamt och på en väldigt varm tallrik, något som Petersson smärtsamt bekräftade. Jag åt Texas Enchiladas, en rätt som var ganska kryddstark i mitt tycke. Det behöver å andra sidan inte alls betyda att maten är speciellt kryddad, jag tror jag är mer känslig för stark mat än andra. Till de nachochips som ställdes fram beställde vi Guacamole. Det visade sig vara en mycket god röra med stora bitar Avokado.
Det platta landskapet fortsatte och när vi passerade över järnvägen som delade stater i staden Farewell insåg vi att just den järnvägen var väldigt trafikerad. Väg 84 och tågspåret följdes åt i flera mil. På järnvägen gick tågen hela tiden. Det dubbla spåret hade nästan alltid ett fantastiskt långt godståg i någon riktning. Ofta möttes dem och hälsade varandra under tutljud. Vagnarna var tankvagnar, trailertansport eller lastade med containrar. Det var oväntat att se den skalan av trafik. Visst kände jag igen loktypen från ett dataspel jag lirat för många år sedan, jag vet att när de kopplas flera i rad kan många vagnar dras.
Vi stannade till i närheten av Fort Sunmer. Den kriminelle killen Billy The Kid låg begravd på en grusad kyrkogård. Han sköts av en sheriff efter en karriär av brott och straff. Själva gravstenen var inhägnad då den stulits från platsen vid minst två tillfällen genom historien. Sakta men säkert ändrades terrängen. Mjuka kullar smög sig upp och skapade böljande landskap av gräs och små buskar. Buskarna växte sig större och så gjorde även kullarna. Efter en kort sväng på väg 40 växlade vi in på väg 285 upp mot Santa Fe där det var dags för middag. Klockan hade blivit strax efter 18 nu när vi befinner oss i Mountain Time Zone, åtta timmar bakom Sverige. På en vägskylt såg vi Harry’s Roadhouse vilket lät genuint och något annat än det vi ätit tidigare. Det var det också. En ganska anspråkslös byggnad höll mängder av parkeringsplatser utanför. Dubbla rader framför och en grusplan bredvid som nästan alla var upptagna. Vi fick bord direkt och använde restaurangens trådlösa nätverk för att googla lite om stället vi hamnat på. Google beskrev restaurangen som ”Mysigt, historiskt och Hippt” och jag kände mig väldigt hipp när jag beställde en Hippiesallad. Maträtterna kom in väldigt snabbt även här och min sallad smakade väldigt bra. Den innehöll det mesta som jag tycker är gott, inklusive rödbeta och kikärtor. Petersson var även han nöjd med sitt val – Spaghetti Carbonara. Anläggningen verkade vara väldigt populär och vi hade nog smitit dit i precis rätt tid då det ganska snart efter att vi fått mat redan blivit kö och väntetid till bordsplaceringen.
Nu började på riktigt stigningen och det var först när vi kontrollerade med telefonerna som vi insåg att vi hamnat på drygt 2200 meters höjd över havet. Stigningen måste ha varit gradvis då ingen av oss riktigt känt att vi stigit så. Bergen runt oss blev brutalare och kraftigt röda i färgen. Vegetationen blev å sin sida färgfattig och blekgröna småbuskar spred ut sig över de flesta ytor. Vägarna slingrade så pass att vi missade den väg vi tänk passera in på. Vi insåg för sent att vi kört på väg 84 så det var bara att fortsätta. Det storslagna panorama som varit med oss de senaste timmarna krympte i takt med att mörkret föll och dolde massiven runt oss. Himlen surnade till och plötsligt fylldes skyarna av blixtar. Inte långt därefter kom skyfallet och farten vi kunde hålla på de smala vägarna sjönk drastiskt. Ett tag var sikten bara någon meter när vi trafikanter i konvoj tog oss genom regnet. Nederbörden lättade och Pettersson såg en skylt om ett boende. Klockan var redan mer än vad vi hoppats den skulle vara när vi gjorde oss klara för natten.
I den lilla byn Chama svängde vi in på Elkhorn Lodge. Ett varmt välkomnande presenterade oss för ett rum son kändes som vilken fjällstuga som helst. Träpanel längs väggarna och myggdörr ut mot verandan bredvid vilken vi parkerade bilen. Jag är lite spänd inför morgondagen då vi upptäcker hur det ser ut omkring oss.