resebloggen.Günzel.se

En resa från kust till kust

Berg- och Dalbana i motljus. Santa Monica Pier, CA. USA.

Kategori: Australien Sida 1 av 8

Dag 36; Nya Zeeland

Australien ligger långt borta. Åker man en bit till kommer man till Nya Zeeland. Med tidsomställningens hjälp skulle vår restid vara nästan fjorton timmar. I verkligheten omkring elva. Vår reseledare mötte upp oss för den sista bussturen vid kvart över sju på morgonen. En stor del av gruppen stod också där. Några för att åka iväg, andra för att säga hejdå. Det kändes lite trist att lämna, dels gruppen som man “tvingats” umgås med dygnet runt i fem veckor. Dels vår reseledare som har på ett bra sätt tagit hand om oss; Mött oss som personer och guideat oss genom ett enormt land på en stor resa. Han var med fram till passkontrollen. Framför oss idag väntade först fem timmar flyg till Auckland. Där skulle vi vänta i nästan två timmar innan vi tog ett plan till Christchurch. Det var det vi visste. Vad som skulle hända oss sedan var väldigt oklart. Ingenstans i det informationsbrev vi fått innan avresa från Sverige hade det nämnts något om vad som stod för dörren. Vi visste Att vi skulle till ett nytt land. Det var ungefär allt. Flygresan var behaglig. På varje plats fanns ett In-flight Entertainment System som jag fördrev tiden med. Ett avsnitt Fawlty Towers, en film – Limitless – och lite sömn var det som krävdes för att ta sig till delmålet. På Aucklands flygplats åt vi lite kött innan det var dags att stiga ombord nästa plan. En flygtur på knappt nittio minuter avslutade dagens enda To-Do. Ombord hamnade jag bredvid en Nya Zeeländare som var 1/64 svensk. Det var ett kulturellt sammanträffande där han fick förstahandsinformation om Sverige och vi motsvarande om landet vi nu kom till. Han var på väg hem efter att ha varit och festat så långt österut man kan komma innan det blir ny dag. Syftet var att vara den första att se solen gå upp detta år. Han och trettio tusen andra.

Min resväska tog sig hela vägen till Christchurch och var där samtidigt som vi. Jag tog mig igenom tullen utan problem. Jag trodde att det skulle vara färre kontroller här än i Australien men oj så fel jag hade. Även detta land är stenhårda på att ta in saker eller material som kan innehålla spår av något som kan komma ut i naturen och beblanda sig. Det är visserligen förståeligt. Området har varit helt avskärmat i minst fyrtio miljoner år och här finns ett djur- och växtliv som är unikt.

Det var nu det blev spännande. Vi ställde oss hela gruppen, tio personer var vi, i ankomsthallen och väntade. Skulle vi bli upphämtade nu? Det fanns ingen på plats nu som verkade vara intresserade av oss. Klockan sprang iväg och vi beslöt att ringa till Sverige och därigenom få reda på planen. Det skulle komma några och hämta oss. De skulle komma från Boendet där vi skulle tillbringa natten. Efter en stund dök det upp en minibuss som vi fångade. De hade varit där tidigare men inte sett oss och eftersom vi då inte visste vad vi letade efter hade inte vi sett den bussen. Klockan var närmare elva när vi rullade in på Airport Lodge. Vi tilldelades rum och informerades om att klockan tolv imorgon skulle vi behöva lämna rummet. Om vi innan dess skulle fått kontakt med vår nya reseledare var fortfarande oklart. Boendet var bra. Lite gammal stil och en uråldrig spis men i övrigt var det sköna sängar och ett rejält badrum. Kvällen avslutades relativt snabbt. Oron för jordskalv fanns inom mig. Inte stor men ändå närvarande. Jag har bara varit med om ett skalv tidigare. Jag vill minnas att jag var i Göteborg och att det var natt. Jag vaknade och tyckte att rummet skakade. Sömndrucken konstaterade jag att det nog var så att rummet rörde sig och somnade om. Dagen efter läste jag på Text-tv att det varit en jordbävning. Jag pratade med landsmannen på planet om jordbävningar. Han hade en lugn inställning. Han menade på att det inte sker speciellt ofta; 2010 i September och december, förra året i februari och under deras vintermånader. Ibland försvann elförsörjningen och det hände att vattnet slutade rinna ut kranen. Hans tips var att när det väl hände bara försöka hålla sig undan från sådant som kunde ramla ner på dig. När jag låg i sängen kollade jag upp i taket. Bra, taklampan hängde en bit bort.

Det återstår fortfarande ett par frågetecken inför morgondagen. Men det är inte värre än Thailand 2008 eller Österrike 2011. Då var boendet väldigt oklart. Jag kom till Bangkok vid elva på kvällen helt utan en plan på var jag skulle bo. En person på flygplatsen frågade om jag behövde skjuts någonstans. Jag förklarade mitt problem och han erbjuder sig att lösa det. Väl i bilen på väg in börjar jag fundera på vad jag egentligen gett mig in på. Men allt går bra. Jag släpps vid ett skabbigt hotell där jag kan vila några timmar och äta lite mat. Den goda människan existerar fortfarande. I Österrike visste jag redan samma morgon var jag skulle sova. Nu vet vi iallafall var vi får vara till lunch imorgon.

Dag 35; Lugn dag i regnskogen

Det blev inte så många timmar sömn i natt. Nyårsafton slutade bara fyra timmar innan klockan ringde. Då kändes det bra att dagen som väntade var planerat ganska lugn. Jag gjorde mig klar och 07:15 stod jag utanför Gilligan’s. Sällskapet var ytterligare fyra personer ur Gruppen. En buss kom och hämtade oss och det bar iväg.

Det kanske var för att det var nyårsdagen men det kändes som om det var en logistisk cirkus för att få oss till dit vi skulle. Planen var att åka SkyRail genom regnskogen till det lilla samhället Kuranda. Där skulle vi tillbringa dagen innan ett tåg skulle ta oss hem.

Bussen som hämtade upp oss tig oss på en rundtur i Cairns när den fyllde sätena med fler morgonpigga turister. Det var sedan dags att byta buss vilket vi gjorde utefter vägen och hoppade ombord hos Kevin som skulle ta oss sista biten. Vi var framme vid SkyRail precis innan nio. Detta bygge är en linbana, eller egentligen flera, som går genom regnskogen över berget till Kuranda. Utefter vägen finns två stopp som bjuder på utsikt och information om regnskogen där vi befinner oss. Vi stannade på båda och tittade. Det var en ganska tät regnskog som från gondolen vi åkte i såg ut som broccoli. Gondolen hade plats för sex personer och resan tog kanske en dryg halvtimme effektiv tid. Vi gled tyst och mjukt kanske fyrtio meter ovanför allt. Det regnade kraftigt lite till och från, men det är väl så det går till i skogen. Vid halv elva var vi framme vid Kuranda. En liten by som nog mest levde på att det slussades turister dit varje dag.

Vi vandrade runt och tog det lugnt. Jag var inte pigg. Fortfarande låg nyårsaftonen i mitt sinne och den korta sömnperioden gjorde sig påmind. Det se därför ganska skönt att bara strosa runt. Det fanns en marknad där jag lurades till att köpa saker, men det var bara bra grejer.

Efter en lätt lunch hoppade vi på The Scenic Railway. Det är en järnväg mellan Kuranda och Cairns. Den byggdes under slutet av 1800 och går genom ett fantastiskt landskap. Genom tunnlar och över broar, bredvid vattenfall och stup. Tåg agnarna var i gammal stil och åkte långsamt. Loket var dieseldrivet och det kändes främst i tunnlarna. Det fanns ingen klimatanläggning i vagnarna så för att hålla temperaturen på en hyffsat nivå var alla fönster öppna och korsdragsprincipen tillämpades. Vi gjorde två stopp på resan som resulterade i en restid på nästan två timmar. Väl i Cairns blev vi upphämtade och körda tillbaka till Boendet.

Kvällen inleddes med att tvätta och packa. Imorgon lämnar vi Australien. Jag vill nog säga “för denna gången”. Det är ett fantastiskt land. Det ligger långt borta och det är helt omvänt eftersom de har sommar när vi har vinter och firar jul i badbyxor och flipp-flopps. Samtidigt är landet enormt och alla typer av klimat finns representerat. En upplevelse, ett vänligt folk. När väl väskan stod stängt med rena kläder i var vi några som samlades i baren för att festa en sista gång. Imorgon åker tio av oss till nästa land – Nya Zeeland. Resten stannar en dag till och åker sedan tillbaka till ett vinterklätt Sverige. Det känns lite trist att det är över, vi var ett bra gäng och det har varit trevligt. Jag var kvar till strax efter midnatt. Imorgon börjar äventyret. Igen.

Dag 34; Nyårsafton 2011

Återigen var vi igång tidigt. Det börjar bli en vana men det är egentligen ingen dålig vana. Man hinner med så mycket mer om man inte sover bort hela förmiddagen. Klockan 07:00 stod vi tolv stycken ur gruppen nere vid hamnen. Nu skulle vi ut till Stora Barriärrevet och dyka. Eftersom jag inte dykt förut så var det extra spännande. Det var en del pappersarbete men så småningom började vi arbeta oss ut i havet. Drygt två timmar behövdes för att ta oss ut till rätt ställe. Det var grov sjö och det gungade rejält vissa perioder. Jag klarade mig bra från sjösjukan.

På väg ut fick vi en genomgång på hur dykutrustningen fungerade i stort. Vi fick veta vad vi skulle göra i det första dyker och vad vi måste klara för att komma vidare. Det handlade om att tömma masken på vatten och “tappa” munstycket bland annat. Vi fick även lära oss att tryckutjämna. Något som visade sig vara väldigt bra att kunna. Vågorna blev mindre när vi närmade oss och så plötsligt var vi framme. Vi släppte av några passagerare på en annan båt, de skulle övernatta på revet. En liten bit längre bort slog vi fast båten i position med hjälp av grova rep och betongblock. Vi hade delats in i grupper, jag var i grupp två. Nästan direkt var vi igång med att få utrustning. Grupp ett bestod av fyra personer som först fick tuber. När de precis kom i vattnet introducerades vi för den utrustning som skulle låta oss flyga under vatten. Flyta är väl kanske rätt ord. Vi fick ett viktbälte med initialt två vikter. Vi satte oss och fick en väst med lufttuben. Där fanns även mundelen, regulatorn, utrustning för att se djup och hur mycket lut som var kvar bland annat. Vi fyra som var i min grupp vandrade sedan ner i vattnet. Det fanns en plattform som sänktes n i vattnet för att vi skulle kunna komma i och ur. Där på trapporna satt vi och tog på oss simfötter och cyklop-masken. Sedan var det bara att hoppa i. Med snorklingen i färskt minne var jag beredd på den lilla panikkänslan precis när jag landade i vattnet. Jag andades och tog mig sakta bort till instruktören. Han bad oss hålla oss fast i ett rep medan han såg till att alla kom i vattnet. Vi började sakta sjunka medan instruktören höll koll på att vi alla tryckutjämnade. Bara en liten bit ner fick vi göra de övningar som vi skulle klara av. Jag gjorde tydligen rätt eftersom resultatet blev det önskade och jag fick fortsätta dyka. Det kändes inte helt naturligt att andas under vatten egentligen, men jag tyckte jag hade kontroll över sinnet och höll mig lugn.

Vi sjönk lite mer genom att instruktören släppte ut luft ur min väst och viktbältet gjorde sitt. Vi kom ner närmare revet och såg en och annan fisk. Det var svårt att fokusera på bara en sak nu när det var så mycket nytt. Vi rörde oss bära instruktören och tog några simtag. Sakta gled vi fram genom vattnet. Genom att andas in kunde jag stiga lite, en djup utandning gav motsatt effekt. Jag kunde inte riktigt kontrollera detta helt vilket gjorde att jag ibland var ovanför de andra, ibland under. Tjugo minuter gick fort och efter en lugn uppstigning var vi i båten igen. Där hann jag snorkla en liten stund innan det var dags för lunch. En hel del kallskuret, korv, potatis, pasta, sallad och en otroligt stark senap serverades. Jag åt tillräckligt men med måtta, jag skulle nämligen i och dyka igen.

En stund efter lunch framgick det att det var totalt sex personer som ville göra ett andra dyk. Då det var Max fyra i en grupp innebar det att vi i mitt dyvlat var två personer plus instruktör. Vi klarade av allt nödvändigt och tog oss ner i Kung Tritons rike. Denna gången simmade vi mer fritt, instruktören visade oss djur på revet och vi gick på djupare vatten. Vi simmade bredvid korallerna på elva meters djup, vi gled mjuk alldeles försiktigt ovanför botten på fem meter. Känslan av att bara ligga där och flyta, mitt i en tredimensionell värld där jag kunde bestämma när jag skulle upp och ner. En värld där det, nästan, inte fanns gränser på hur jag kunde röra mig. Jag kände att jag kunde slappna av och njuta av stunden, se fiskarna i alla regnbågens olika färger simma alldeles bredvid mig, se hur mycket liv det faktiskt finns på en relativt liten yta. Dyka år definitivt något jag vill göra igen. Bland annat eftersom jag inte lyckades hitta Nemo denna gång.

20120101-200426.jpg

Vi var nere så länge luften tillät innan vi stegade upp för plattformen. Den blöta dräkten som fungerade som skydd mot maneter och annat som kan skada oss hängdes upp och kaptenen satte kursen mot fastlandet igen. Två timmar senare var vi i land och återgick till Boendet. Nyårsmiddagen var bokad till tjugotvå nollnoll på restaurang Dundee’s. Hela gruppen, som varit utspridda på olika aktiviteter idag maldes strax innan och skålade i champagne. Jag var också med faktiskt. maten var god och stämningen likaså även om de flesta var inte slitna efter fem veckors resa. Detta var vår avslutning kan man säga. Inom de närmaste dagarna splittras gruppen då några åker till Sverige, vissa åker till Nya Zeeland för ett nytt äventyr medan en del stannar kvar i Australien och hittar på något själva. Det organiserade som vi varit en del av i över en månad kommer brytas upp. Det delades ut presentkort på fortsatt resande med arrangören. Vår reseledare hade fått äran att dela ut två rabatter till de han tyckte var värda den. Jag fick. Med motiveringen att jag alltid är med framtill slutet och hjälper till fick jag ta emot priset till applåder. Det värmde. När väl den ceremonin var avklarade närmade sig tolvslaget med stormsteg. Vi gled bort till “Lagunen” för att titta på fyrverkeriet som väntade. Vi fick se ett talande exempel på Australiensisk tidspassning då fyrverkeriet startade nästan tre minut för sent. Men det gjorde inget egentligen. Vi i svenskgruppen räknade ner till tolvslaget, önskade gott nytt och var glada. Sedan kom himlens eld i ungefär tio minuter och på något sätt satt en prick över hela händelsen. Det var ett mycket annorlunda nyår på många sätt. Här krävs ett speciellt tillstånd för att skjuta fyrverkerier vilket gjorde att det bara var ett fyrverkeri. Inget mer. Inte ens en smällare. Hemma låter det från sen eftermiddag till andra januari med en intensiv period mellan 23 och 01, men här var det väldigt lugnt i luften. Med mängder av folk ute på gatorna, avspärrade gator och liveunderhållning så var det verkligen en folkfest. Det var mer hela kvällen än just tolvslaget. Att det här gick att vara ute utan att frysa kanske gjorde att fokus på just tio minuter kring midnatt inte var fullt så viktigt.

Vi vandrade så småningom tillbaka till Boendet för att där vara med i brutalfesten. Det var allt som jag sett på tv; En DJ, massor med folk, hård musik med en djupbas som kändes i hela kroppen. Temperaturen i lokalen var stekhet jag bara röjde. Ett tag iallafall. Imorgon väntar en till utflykt. Tidigt på morgonen åker vi till regnskogen. Men det är då. Gott nytt 2012!

Dag 33; Sista stoppet i landet

Det var tidig avfärd idag med. Strax efter 06 rullade vi från Airlie Beach. Vi hade en ganska lång bit att åka till Cairns – sista stoppet i detta landet. På något sätt gillar jag dessa bussdagar då och då. Det ger tid att reflektera över vad man gjort, tid att blogga och framförallt att sova ikapp lite. Dagarna tenderar att bli ganska intensiva i övrigt då jag försöker hinna med sp mycket som möjligt på varje ställe. Om det sedan regnar på natten så jag måste tömma tältet på vatten istället för att sova, så sliter det lite också.

Även denna repa visades en film. Denna gång en Mel Gibson-rulle om första världskriget. Jag tittade inte utan sov istället. Annars var dagens uppgift att boka aktiviteter för de kommande dagarna. Någonstans har det blivit fel i någon kommunikation. Det har gett att vi lämnar Australien redan den andra januari istället för den tredje. Det ger att vi inte har lika många dagar här att fylla med utflykter och äventyr. Tyvärr. De dagar jag har är iallafall nyårsafton och nyårsdagen. Det speciella i dessa dagar gjorde att det var bäst att boka det som skulle företas redan idag så fort dom möjligt. En i gruppen fick ansvar för att ringa och boka. Det gjorde hon med bravur.

Vi åt lunch i Townsville, 35 mil söder om Cairns. Jag påmindes att detta är en del i det brittiska väldet genom maten. Det serverades lasagne och pommes frites. En rätt som jag bara sett en gång tidigare i livet. Det var i arbetet på en fotbollsmatch i just England. Jag mindes att jag inte tyckte det passade något vidare varför jag ad om att byta pommes mot sallad istället. Det gick bra och in kommer en sallad som naturligtvis innehåller det som måste vara Australiens favoritgrönsak: Rödbeta. Jag förstår det inte men de har rödbeta på allt. I sallader, till maträtter. Till och med McDonald’s har en burgare som bygger på rödbeta. Visst, det är en nyttig grönsak men tyvärr gillar jag den inte alls.

Vi navigerade oss in till Gilligan’s där vi skulle bo ungefär halv fem på eftermiddagen. Detta var ett stot övernattningskomplex. Stora våningar, en brutal restaurang/nattklubb precis bredvid poolen. Dessutom bjöd de på kvällsmat. Mos och köttfärs tillsammans med lite annat. Det var ganska gott men starkt. Och lite. Vi fyllde på med mat från Restaurang Gyllene Måsen. En burgare utan rödbeta. Det blir en hel del mål på den restaurangen, bakomliggande orsaken är nog enkelheten. Jag vet vad jag får och det är relativt gott. Med en sallad istället för pommessen tror jag inte det är så onyttigt heller. Vi köpte frukost inför morgondagen och repade lite vart vi skulle ta vägen bär vi i den arla morgonsures ska ge oss iväg ut på äventyr. Kvällen blev ganska tidig. Det gäller att spara på krafterna. Imorgon är det nyår och vi ska ut till Stora Barriärrevet igen. Dessutom behöver jag tänka på nyårslöften.

Dag 32; Landets stora under

Trots nattens prövning var jag ganska pigg redan när jag vaknade. Idag väntade en heldag. Jag fick ändå börja med att röja lite efter natten. Jag rensade ur tältet igen och ställde ut madrasserna, packade ner flanellskjortan i väskan och fick i mig lite frukost innan det var dags att gå till bussen. Vi var nu tre ur gruppen som skulle ut på Stora Barriärrevet.

Transporten skulle komma nollåtta tjugo. Den var sex minuter sen. Vi hoppade på och åkte till en marina. Efter att ha hämtat ut biljetten kom nästa överraskning. Båten vi skulle åka på var sen. Vi skulle ta en båt från Arlie Beach till en pontonstation kallad ReefWorld. där skulle vi snorkla precis vid revet innan vi tog en helikopter till en ö där vi bytte till en färja sista biten till fastlandet. Där väntade återigen en liten bussresa innan vi var tillbaka på camp. Sådan var tanken iallafall.

Den första färjan var ungefär en timme sen när vi tillslut kom iväg. Det var en ganska stor katamaran som skulle ta oss ut till revet, en resa på nästan två timmar. Det gungade ganska bra och spypåsar delades ut. Jag klarade mig bra. ReefWorld är en plattform, en flytande oas en bit utanför The Whitsundays. Det ligger precis vid en bit rev och arbetsgången är ungefär följande: Man anländer dit i båt, byter om och sätter på sig en heltäckande dräkt i klar färg. Det är en rocka-dräkt. Syftet är att man inte ska bli stungen av något. Rockor och maneter förekommer. Sedan letar man utrustning, snorkel med cyklop, simfötter och eventuellt flythjälp. De nedsänkta plattformarna gör det lättare att komma in och ur vattnet. Sedan är et vara att snorkla runt inom det avgränsade området. Allt övervakas av personal i torn och i gummibåt. Jag fick tag i en skrikigt rosa dräkt, gröna simfötter och blev väldigt taggad på att komma i vattnet. När man väl varit i det våta så kan man gå ner en våning på plattformen där det finns glasfönster ut mot revet. Alternativt kan man åka en båt som har samma nedsänkta sektion. Sedan tar man sig därifrån. Antingen med båten igen eller som vi, i luften.

20111230-142956.jpg

20111230-152322.jpg

Det var ett tag sedan jag snorklade. Jag minns någon gång på Cypern då jag försökte. Jag kan inte annat än att räkna mig till kategorin oerfaren trots detta. Det kändes lite nervöst att hoppa ner i vattnet. Bara detta att vara under ytan och andas kändes konstigt, så länge sedan var det jag snorklade sist. I kom jag och övervann snabbt den konstigt obehagliga känslan. Jag simmade bort från plattformen och ut över revet. Det var platt och vattnet var fullt av fisk. Gröna, gula, lila, grå, färgskalan var imponerande. Lika att det var så mycket fisk var fascinerande. Jag flöt omkring i min rosa kroppsstrumpa och bara tittade. Jag kom till revets kant och såg hur djupet ökade. Tiden gick fort och när jag tittade upp nästa gång var det dags att äta. Jag hade då varit i vattnet i ungefär fyrtiofem minuter. Maten bestod av kött och pastasallad till detta. Det fanns även en skål med riven ost som jag grävde djupt i. Efter den stärkande måltiden hade vi en stund där vi just gick ner under däck och tittade ännu mer på fisk. Det fanns många olika storlekar.

Vid fjorton var det sagt att vi skulle påbörja den trettiofem minuter långa helikopterturen som skulle ta oss runt. I området och sedan släppa oss vid nästa båt. Här stundade nästa försening då inte alla som skulle vara med var uppe ur vattnet. Det tog ungefär en halvtimme-trekvart att samla alla. Från ReefWorld åkte vi båt någon meter till en annan flytande plattform. Där väntade den flygmaskin som skulle föra oss vidare. Vi var totalt sex turister plus pilot, max antal som helikoptern kunde ta. Vi satte oss i och lättade mjukt. Piloten styrde oss över barriärrevet. På femhundrade fots höjd såg vi revet på ett helt annat sätt. Här framträdde formationerna tydligt och det gick att genom vattnet se var det var rev och var det inte var. Stora Barriärrevet är egentligen ungefär tvåtusentrehundra rev som tillsammans bildar detta världsarv. Vi flög över Heart Reef som nog inte var det svåraste att hitta namnet på. Piloten vände mot öar och vi flög över flertalet gröna landområden med vita stränder. Himlen var mulen och på vissa ställen regnade det. Lite tråkigt kanske men det var ändå en otrolig upplevelse att flyga. Överblicken man fick, känslan av att ligga etthundrafemtio meter över vattnet. Det var häftigt.

20111230-143250.jpg

20111230-143329.jpg

På vårt schema stod det att båten från Hamilton Island, där vi landade efter helikopterturen, skulle gå kvart över fyra. Det visade sig vara fel. Den gick 16:40 så vi hade lite tid att slå ihjäl. Egentligen skulle vi haft två timmar på Hamilton Island, det hade kunnat medfört ett bad eller så. Nu hade vi på grund av förseningarna bara ungefär fyrtio minuter. Å andra sidan var det inget väder för att ligga på stranden så den tid vi hade lade vi i närområdet och att fota. Båten kom och tog oss till fastlandet, en tur på drygt trettio minuter. överfarten var även denna gång gungig. Bussen stod och väntade på oss när vi kom i land och efter en snabb färd, föraren måste ha jobbat på ackord, stod vi tillbaka på campen sex minuter innan vi skulle varit där enligt vårt schema. Vi åt pizza på en restaurang bara runt hörnet innan det var dags att göra sig klar inför imorgon. Jag ordnade lite med bloggen och bilderna jag tagit idag. Det hade regnat idag så de madrasser jag lämnat utanför tältet för att torka var nu blötare än innan. Som tur var visste jag att det fanns torrare madrasser kvar i släpvagnen som vi drar efter bussen. Jag torktumlade det i klädväg som fortfarande var blött. Jag är redo att åka till sista destinationen i Australien.

Det börjar närma sig slutet på detta land. I dagarna passeras halvtid för resan och Cairns, dit vi kommer imorgon, är australieresans sista uppehåll. Men sedan väntar ett nytt land.

Sida 1 av 8

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén