Återigen var vi igång tidigt. Det börjar bli en vana men det är egentligen ingen dålig vana. Man hinner med så mycket mer om man inte sover bort hela förmiddagen. Klockan 07:00 stod vi tolv stycken ur gruppen nere vid hamnen. Nu skulle vi ut till Stora Barriärrevet och dyka. Eftersom jag inte dykt förut så var det extra spännande. Det var en del pappersarbete men så småningom började vi arbeta oss ut i havet. Drygt två timmar behövdes för att ta oss ut till rätt ställe. Det var grov sjö och det gungade rejält vissa perioder. Jag klarade mig bra från sjösjukan.

På väg ut fick vi en genomgång på hur dykutrustningen fungerade i stort. Vi fick veta vad vi skulle göra i det första dyker och vad vi måste klara för att komma vidare. Det handlade om att tömma masken på vatten och ”tappa” munstycket bland annat. Vi fick även lära oss att tryckutjämna. Något som visade sig vara väldigt bra att kunna. Vågorna blev mindre när vi närmade oss och så plötsligt var vi framme. Vi släppte av några passagerare på en annan båt, de skulle övernatta på revet. En liten bit längre bort slog vi fast båten i position med hjälp av grova rep och betongblock. Vi hade delats in i grupper, jag var i grupp två. Nästan direkt var vi igång med att få utrustning. Grupp ett bestod av fyra personer som först fick tuber. När de precis kom i vattnet introducerades vi för den utrustning som skulle låta oss flyga under vatten. Flyta är väl kanske rätt ord. Vi fick ett viktbälte med initialt två vikter. Vi satte oss och fick en väst med lufttuben. Där fanns även mundelen, regulatorn, utrustning för att se djup och hur mycket lut som var kvar bland annat. Vi fyra som var i min grupp vandrade sedan ner i vattnet. Det fanns en plattform som sänktes n i vattnet för att vi skulle kunna komma i och ur. Där på trapporna satt vi och tog på oss simfötter och cyklop-masken. Sedan var det bara att hoppa i. Med snorklingen i färskt minne var jag beredd på den lilla panikkänslan precis när jag landade i vattnet. Jag andades och tog mig sakta bort till instruktören. Han bad oss hålla oss fast i ett rep medan han såg till att alla kom i vattnet. Vi började sakta sjunka medan instruktören höll koll på att vi alla tryckutjämnade. Bara en liten bit ner fick vi göra de övningar som vi skulle klara av. Jag gjorde tydligen rätt eftersom resultatet blev det önskade och jag fick fortsätta dyka. Det kändes inte helt naturligt att andas under vatten egentligen, men jag tyckte jag hade kontroll över sinnet och höll mig lugn.

Vi sjönk lite mer genom att instruktören släppte ut luft ur min väst och viktbältet gjorde sitt. Vi kom ner närmare revet och såg en och annan fisk. Det var svårt att fokusera på bara en sak nu när det var så mycket nytt. Vi rörde oss bära instruktören och tog några simtag. Sakta gled vi fram genom vattnet. Genom att andas in kunde jag stiga lite, en djup utandning gav motsatt effekt. Jag kunde inte riktigt kontrollera detta helt vilket gjorde att jag ibland var ovanför de andra, ibland under. Tjugo minuter gick fort och efter en lugn uppstigning var vi i båten igen. Där hann jag snorkla en liten stund innan det var dags för lunch. En hel del kallskuret, korv, potatis, pasta, sallad och en otroligt stark senap serverades. Jag åt tillräckligt men med måtta, jag skulle nämligen i och dyka igen.

En stund efter lunch framgick det att det var totalt sex personer som ville göra ett andra dyk. Då det var Max fyra i en grupp innebar det att vi i mitt dyvlat var två personer plus instruktör. Vi klarade av allt nödvändigt och tog oss ner i Kung Tritons rike. Denna gången simmade vi mer fritt, instruktören visade oss djur på revet och vi gick på djupare vatten. Vi simmade bredvid korallerna på elva meters djup, vi gled mjuk alldeles försiktigt ovanför botten på fem meter. Känslan av att bara ligga där och flyta, mitt i en tredimensionell värld där jag kunde bestämma när jag skulle upp och ner. En värld där det, nästan, inte fanns gränser på hur jag kunde röra mig. Jag kände att jag kunde slappna av och njuta av stunden, se fiskarna i alla regnbågens olika färger simma alldeles bredvid mig, se hur mycket liv det faktiskt finns på en relativt liten yta. Dyka år definitivt något jag vill göra igen. Bland annat eftersom jag inte lyckades hitta Nemo denna gång.

20120101-200426.jpg

Vi var nere så länge luften tillät innan vi stegade upp för plattformen. Den blöta dräkten som fungerade som skydd mot maneter och annat som kan skada oss hängdes upp och kaptenen satte kursen mot fastlandet igen. Två timmar senare var vi i land och återgick till Boendet. Nyårsmiddagen var bokad till tjugotvå nollnoll på restaurang Dundee’s. Hela gruppen, som varit utspridda på olika aktiviteter idag maldes strax innan och skålade i champagne. Jag var också med faktiskt. maten var god och stämningen likaså även om de flesta var inte slitna efter fem veckors resa. Detta var vår avslutning kan man säga. Inom de närmaste dagarna splittras gruppen då några åker till Sverige, vissa åker till Nya Zeeland för ett nytt äventyr medan en del stannar kvar i Australien och hittar på något själva. Det organiserade som vi varit en del av i över en månad kommer brytas upp. Det delades ut presentkort på fortsatt resande med arrangören. Vår reseledare hade fått äran att dela ut två rabatter till de han tyckte var värda den. Jag fick. Med motiveringen att jag alltid är med framtill slutet och hjälper till fick jag ta emot priset till applåder. Det värmde. När väl den ceremonin var avklarade närmade sig tolvslaget med stormsteg. Vi gled bort till ”Lagunen” för att titta på fyrverkeriet som väntade. Vi fick se ett talande exempel på Australiensisk tidspassning då fyrverkeriet startade nästan tre minut för sent. Men det gjorde inget egentligen. Vi i svenskgruppen räknade ner till tolvslaget, önskade gott nytt och var glada. Sedan kom himlens eld i ungefär tio minuter och på något sätt satt en prick över hela händelsen. Det var ett mycket annorlunda nyår på många sätt. Här krävs ett speciellt tillstånd för att skjuta fyrverkerier vilket gjorde att det bara var ett fyrverkeri. Inget mer. Inte ens en smällare. Hemma låter det från sen eftermiddag till andra januari med en intensiv period mellan 23 och 01, men här var det väldigt lugnt i luften. Med mängder av folk ute på gatorna, avspärrade gator och liveunderhållning så var det verkligen en folkfest. Det var mer hela kvällen än just tolvslaget. Att det här gick att vara ute utan att frysa kanske gjorde att fokus på just tio minuter kring midnatt inte var fullt så viktigt.

Vi vandrade så småningom tillbaka till Boendet för att där vara med i brutalfesten. Det var allt som jag sett på tv; En DJ, massor med folk, hård musik med en djupbas som kändes i hela kroppen. Temperaturen i lokalen var stekhet jag bara röjde. Ett tag iallafall. Imorgon väntar en till utflykt. Tidigt på morgonen åker vi till regnskogen. Men det är då. Gott nytt 2012!