resebloggen.Günzel.se

En resa från kust till kust

Berg- och Dalbana i motljus. Santa Monica Pier, CA. USA.

Kategori: Florida Sida 1 av 3

Dag 12; Ny bil, ny stat

Smidigheten med ett motell, där bilen parkeras precis utanför rummet, kan inte nog beskrivas när det kommer till lastning och lossning. Idag hade vi gott om tid, i princip fyra timmar på oss att åka omkring 15 mil. Det blev en liten sovmorgon innan vi lastade in i bilen enligt det system som utarbetats under knappa två veckor och som behövs då bagageutrymmet i vår cabbe inte är väl tilltaget. Då vi båda har tre väskor var samt lite annat småbõs finns det bara ett sätt att få plats med våra grejer i bilen. Principiellt är jag en stark motståndare till att ha saker i kupén – fordonet har utrustats med ett bagageutrymme av en anledning, inte för syns skull. Det smärtar lite men jag har tvingats frångå denna princip Peterssons stora väska i baksätet samt lite småplock i utrymmet bakom framsätena. 

Golvet i rummet hade inte varit rent men vi hade kunnat sova gott och var nu redo att lämna Florida. Bilen vi hade fick inte följa med. Uthyrningsfirman var starkt motstående när vi i ett tidigt skede försökte lämna en cabriolet utanför den stat vi hyrt den i. Attackplanen fick istället bli att byta bil, och faktiskt även bolag, precis innan vi korsade statsgränsen. Jacksonville blev vår bytesort. 

Vi hade god tid att slå oss ner till frukost innan vi skulle möta hyrbilsfirmorna vid 14. Frukost hittade vi på Krystal, en kedja jag nog aldrig noterat att de fanns. Maten var nog inte fantastiskt nyttig. Det fanns ägg, grits, hash och bröd, det var heller inte svårt att göra målet köttfritt. Vi kan iallafall säga att vi käkade flott. Jacksonville International Airport, JAX, var lättnavigerad och det som tog längst tid var att packa ur bilen. Hade vi tänkt till hade vi bokat det nya fordonet tidigare och på så sätt kunnat ha de båda bredvid varandra och på en parkering lossa från en och lasta i den andra. Nu fick vi släpa packningen genom garaget för att sedan navigera i terminalens ankomsthall. Jag tycker alltid det är kul att hämta ut hyrbilar, allrahelst på bilsemester. Spänningen och osäkerheten över exakt vilken bil vi ska få, om det går att deala till sig något extra eller kul. I de allra flesta fall så jag har fått en bil som är “eller liknande”; Den bild, det exempel och den beskrivning som givits vid bokningstillfället handlar mestadels om en bil som är i samma kategori som den du bokat, inte nödvändigtvis den modell du hämtar ut. 

Det var Petersson som insisterade på en cabriolet någon sträcka på resan. Han ville åka i de tropiska delarna av landet med solen piskandes i nacken och känna fartvinden rufsa till frisyren. Det var en skön målbild han hade och jag kan i efterhand hålla med om att det var härligt med det panorama som taklösheten gav. Bäst var ändå de tillfällen vi åkte tidig morgon eller sen kväll. När solen inte var riktigt lika intensiv och temperaturen var något mildare kunde jag mer njuta av ljuden, dofterna, avgaserna och öppenheten – känna friskheten i morgonluften och förundras av stadens alla ljus när solen gått ner.

Vi blev uppgraderade vid hyrbildutlämningen. Medarbetaren bakom disken hade frågat lite om vad vi skulle göra och vart vi skulle åka när hon sett att vi ska lämna fordonet i Los Angeles; Hämta på JAX och lämna på LAX. Vi berättade att vi skulle åka karusell och hon mindes den fösta, och sedermera enda, gången hon varit till Six Flags; Hennes telefon hade ramlat ur fickan och gått sönder, hon lämnade utan glada minnen. Istället för en Full-size SUV tilldelades vi en Premium SUV. Jag gillar generellt sett när saker med rätta kan benämnas Premium. Det ger vid handen att en extra tanke har skänkts detaljer och funktion. Vår Ford Mustang som vi nu lämnat tillbaka kan inte räknas in i Premiumsegmentet. Det som förvånade mig mest var den dåliga passformen; Bilens sidofönster består av två rutor som manövreras upp och ner. Uppe ska de sluta tätt mot varandra för att skapa en regnbarriär och ett tätt skal när taket är på. Så var inte fallet. Den bakersta rutan lämnade en glipa på knappa två centimeter vilket krävde en insats från Petersson att manuellt dra rutan på plats. 

Tillbaka i garaget lastade vi in oss i en svart Ford Expedition, en bil stor nog att bära sex hockeyspelare plus tränare och packning och ändå ha en sittplats över. Det jag gillar med stora bilar är utmaningen att köra dem. Det kommer ta någon dag innan jag förstått hur långt fram jag måste åka för att kunna backa in i parkeringsrutan, axelavståndet är en bit längre än vad jag är van vid. Jag måste hitta nya referenspunkter för hur bred bilen är och generellt sett kräver en stor bil mycket plats vilket betyder att små utrymmen kommer vara roliga att köra i. Det krävs lite fingertoppskänsla runt pelare och svängar. Jag vill inte alls försöka påvisa att jag besitter någon sådan gefühl. Dock är jag mer road av den typen av utmaning, mer än att åka fort rakt fram

I lugnt majestät gled vi motorvägen fram och passerade vår första Statsgräns. Nu var vi inne i Georgia och siktet var Atlanta, resan skulle ta större delen av dagen. Det regnade ute. Lagom till vi parkerade vår cabbe vid hyrbilsåterlämningen hade himlarna öppnat sig och regn blandats med kraftig vind och åska. I nästan konstant regnväder hade resan tagit oss in på väg 341, vid Brunswick svängde vi vänster och sneddade upp mot vårt mål. Vi hade egentligen ingen plan på var vi skulle stanna för natten, det fick lite ge sig under dagen. Studtals var regnet så kraftigt att sikten framåt var mycket begränsad. Det var en mäktig känsla att utsättas för naturens kraft, som det så ofta är när det kan ske i relativ säkerhet. Regnet tunnades ut och vi passerade den lilla staden Perry. Långa rader av butiker, restauranger och andra inrättningar kantade den smala gatan genom de mest centrala delarna.


Vid solnedgången gjorde vi ett stopp för att överblicka vilka alternativ för natten som låg framför oss. Vi hade ungefär 90 minuter kvar till Atlanta så vi beslutade att fortsätta. Via teknikens underverk googlade vi fram ett hotell i närheten av den Six Flags-park vi avser besöka imorgon. BayMont Inn ville ha drygt 500kr per natt så vi tog två när vi ändå bokade. Hotellet var lätt att hitta och serverade även frukost. Det blir spännande att se vad det kan innebära.

Dag 11; Framtiden är nära

Idag var det dags att bryta upp från Orlando, platsen för våra äventyr i knappa veckan. Vi hade en Disneypark att besöka innan vi skulle styra kosan norrut och ta oss mot Jacksonville. Vi tömde hotellrummet på persedlar och stuvade desamma i bilen. Utcheckningen var smidigt behandlad av samma tjej som checkade in oss. Kändes inte som om hon kom ihåg oss.

När klockan slog nio steg vi in på EPCOT. Bilen stod på en parkering en bra bit bort, i solen – där skulle det bli varmt idag. Efter fyra dagar i parker har vi snappat upp ett par saker som gör besöket smidigare. Första anhalten var därför en Kiosk där vi kunde boka tid på attraktionerna. Systemet fungerar så att du får tre bokningar – du väljer en attraktion och ett fönster på en timme när du ska vara där –  när de är genomförda får du en i taget vidare under dagen. FastPas kallar Disney det men konceptet finns inom flera kedjor. Med tre gjorda bokningar som sträckte sig från 10a till 3:40p kände vi oss redo. Timmen innan första stoppet styrde vi utefter vattnet. EPCOT är inte lika många åkattraktioner som de övriga vi besökt. Här ligger mer folkus överlag på lärande, upptäckter och framtiden. Vi gick förbi Universe of Energy, showen skulle starta strax och vara ungefär tre kvart – perfekt. Turen hostades av Ellen DeGeneres och Bill Nye The Science Guy, de bjöd oss på en ganska spektakulär föreställning, De var inte där personligen, de var video – men ändå coolt.

När vi kom fram till Spaceship Earth, vår första bokade åktur möttes vi av beskedet att den tillfälligt var trasig så istället satte vi av för att hitta något att äta. Runt den sjö som centralt skapar en naturlig cirkulationsplats finns Världsutställningen där miljöer typiska för ett antal länder byggts upp. I Frankrike hittade vi en restaurang som serverade varm mat. Croque Monsieur, ostfylld Croissant samt en fruktig parfait blev dagens första mål. Väldigt gott.

Vi vandrade högervarvet via Marocko, Japan till The American Adventure där en liveshow skulle börja precis. Vi bjöds in i en stor teater, högt i tak och med en riktigt bred scen. Animatronics berättade om den amerikanska historien och allt som landet lyckats med. Hela föreställningen var väldigt amerikansk med svulstig musik, flertalet amerikanska symboler som blandades med en “titta så bra vi är” ton över slutsummeringen. Publiken verkade inte bestå av så många landsmän då applåden som földje när ljuset tändes var väldigt lam. Presentatören, som i detta läge informerade om var vi skulle gå ut, skrattade till när han enligt manus tackade för vår uppskattning.


Personalen som jobbade i länderna verkade genuina så när vi kom fram till Norge så var jag tvungen att prova en teori jag fått. Jag letade fram något att handla – det blev en Läckerolask till priset av 42 kr – och gick till kassan och började prata svenska med tjejen vid apparaten. Hon svarade på norska och jag kunde konstatera att Disney är noga med detaljer. Det fanns mycket att titta på och det var i slutet av vår bokade timme som vi anlände nästa attraktion; Nu hade Spaceship Earth öppnat igen. Det fanns absolut saker att göra i parken. Vi betade av både fantastiska flygturer i Soarin’ , en studie i hur vi påverkar vår värld, en kortfilmsfestival och räserbilsattraktionen TestTrack där vi sattes i ett fordon som efter ett par “tester” accelererade ut på en bana med doserade kurvor till 65mph, motsvarande knappa 105 km/h. Jag hittade även en station på området med tema från världens bästa animerade serie, Phineas & Ferb.


Planen i övrigt för dagen var att lämna och styra norrut. Imorgon ska vi byta bil och lämna Florida, nu börjar fas 2 av resan som kommer att sträcka sig upp på östkusten. Vi sneddade till väg 441 innan vi svängde vidare till väg 19 som bland annat tog oss genom Ocala National Forrest. Tät vegetation stod nära den i princip sprikraka vägen. Vi hittade en mexikansk restaurang längs vägen där vi åt tacos. Känslan att åka nercabbat när kvällen kom och temperaturen landat i något svalare än tidigare var förvånandsvärt behaglig. Solen gick ner och vi närmade oss det lilla samhället Palatka. Vi använde bilens navigationssystem för att snabbt scanna av området efter vår Point of Interest: Boende. Vi såg ett Budget Inn och styrde där mot.

Motellet var på andra sidan skalan jämfört med boendet i Orlando eller Miami. Genom en liten nattlucka lyckades vi få tag på ett rum med parkeringsplats. Inrättningen följde de flesta regler för motellboende; AC som brummar i hörnet, avlångt rum med ett antal sängar, badrum längst bort. Vi kunde snabbt konstatera att alla lamporna fungerade och att badrummet tyävärr inte går att få renare utan att byta ut blandaren till duschen. På något sätt är det lite charmigt, så länge inget springer runt på golv eller väggar under natten.

Dag 10; Djuren och jag

Jag har lite svårt med djur i bur. Den olustiga känslan tog sig till nya höjder i och med min resa till Kina 2013. Jag besökte Beijing Zoo och förfärades över hur djuren hölls fångna. Björnar i en grop med betongmurar och en stock och en tiger som stressat gick av och an i en bur som var tom och bara några kvadratmeter stor är minnen som smärtar. Jag hade mina betänkligheter när vi idag satt på transferbussen på väg till Animal Kingdom, Disneys djurpark här i Orlando, Absolut, redan innan vi satte av visste jag att det var långt ifrån lika illa för djuren här som i Kina men känslan av att djuren bara är en attraktion bland många andra gnagde.

Frukostupplägget var samma som dagen innan vilket imorse resulterat i att vi kunde ta första avgången från hotellet. Knappa 20 minuter innan parken öppnade stod vi vid avspärrningen framför ett stort konstgjort träd. Målet var satt. I området Asien fanns en berg- och dalbana som skulle gå både framåt och bakåt. När snöret så släpptes vid 09 gjorde raska och långa steg att vi kom ombord på Expedition Everest helt utan att köa. Vi vandrade genom det som föreställde den fjällstation varifrån vårat expeditionståg skulle gå, skulle vi få se Yeti – snömannen? Detaljkänslan var lika total som vi upplevt dagen innan. Åkturen bjöd på flera bra svängar och fall och en åktur innan frukost kändes helt rätt. Så rätt faktiskt att vi tog ett varv till. Obefintlig kö gjorde att tidpunkten för en dubbeltur var väl vald. Animal Kingdom må vara lika fabricerat som Magic Kingdom men den väldiga grönskan som omslöt oss skänkte en helt annan känsla än gårdagens tillrättalagda samhälle. Vi tog oss tid att vandra genom ett par av de andra områden som parken inhyste. Upplägget här var i många fall av typen Vandringsled; Fotledes och i egen fart gick vi besökare slingor som passerade djurhägn med allt från fåglar till fiskar. Det kändes väldigt turistigt men samtidigt fanns uppmaningar om att inte störa djuren och informationsskyltarna innehöll en del som förklarade hur vi, besökaren, kunde vara med att hjälpa djurens naturliga existens. 


I det nyöppnade området Pandora, inspirerat av filmen Avatar, hittade vi det som nog hittills är resans nyttigaste måltid. Via ett trevalsförfarande plockade jag ihop en sallad med kyckling och krämig sås som var väldigt god. Jag gillar quinoa och blev glatt överraskad när jag såg att ett salladsalternativ med grödan och grönsaker fanns att tillgå. Efter maten krävdes det lite övertalning från min sida för att få med Petersson. Vi ville båda se attraktionen Avatar Flight of Passage men jag av väl den av oss som mest kände att 115 minuter i kö kunde vara värt besväret. När vi så steg in i köandet gick tiden ganska fort. Vi tog oss genom en grotta, in i skogen och vidare till en forskningsanläggning där vi skulle länkas mot en avatar som i sin tur skulle flyga en Banshee. Vi skulle således uppleva flygturer då våra hjärnor var kopplade med Na’vi-avatarens. Det märktes att attraktionen var ny. De saker som fanns att titta på och uppleva i kön var riktigt spännande. Samtidigt slog tanken mig, vad lämnar dessa anläggningar till eftervärlden. Tänk alla ruiner av gamla civilisationer som vi, den moderna människan, har hittat och dragit slutsatser av. Säg att om 1800 år, när Florida är översvämmat av vatten, människan är sedan länge borta men andra varelser hitttar det som en gång var Orlando. De finner sagoslott, berg med järnväg i och laboratorier där blåa varelser ligger och flyter i stora tuber. Vilka slutsatser drar de om den civilisation som en gång byggde allt detta?

Åkturen i sig var fantastisk. Sittandes i något som kan beskrivas som Motorcykelposition flög vi på Pandora, planeten med flygande berg och fantastiska djur och andra varelser. De lätta 3D-glasögonen förtog inget och dofterna som mötte oss övertygade mig om att vi färdats till en annan planet. Väl ute igen konstaterade vi att körtidsindikeringen inte räknades i vanliga minuter, snarare SL-minuter – det fanns ingen relation till siffrorna som angav tid och det verkliga begreppet Tid. Istället för knappa två timmars väntan hade vi passerat genom på precis över en timme. 


Något mer planlöst än dagen innan tog vi oss runt i parken. Vi var flera gånger i samma område men jag tyckte det var ganska mysigt i den gröna inramningen. Vi åkte tillbaka till dinosauriernas tid i ännu en fiktiv forskningsanläggning gömd i betongbunker, vi åkte på safari där riktiga djur vandrade fritt på ett större område och vi gjorde kortare besök i deras vardag. Vi fick se många djur på den knappt halvtimmeslånga turen. En giraff spatserade förbi precis bredvid bilen och en struts sprang om oss när vi i sakta mak tog oss fram över savannen.

En tågtur bort låg området som skulle vara Disneys bidrag till att rädda djuren i det vilda. På vägen åkte vi förbi anläggningar där djuren som inte var i parken bland besökarna togs omhand. Det såg ut att vara en lugnare miljö och Disney var med, enligt egen utsago, och stöttade projekt mot bland mycket annat tjuvjägare. Tåget stannade vid en stig utefter vilken vi kunde se och läsa oss till exempel på hur vi kunde bidra. Deras arbete kände genuint där mitt i en miljö bestående av konstgjorda stenar och vattenfall. 

Tillbaka gjorde vi ett stopp att se teaterföreställningen “Hitta Nemo – The Musical”. Återigen en sprakande show med ljud, ljus, sång och dans. Jag tror att det går att göra musikal av alla berättelser och även efter att sett denna tycker jag att det stämmer. Föreställningen hade människor som manövrerade dockor av olika storlekar. Människorna var inte gömda utan mer en del av dockan. Konceptet har jag sett tidigare när jag såg Lejonkungen om Broadway relativt nyligen. Doris var återigen min favorit även om Bruce, den stora hajen, är en fantastisk karaktär – mycket tack vare den australiensiska accenten på uttalet. 

Vi hade en åktur kvar, även den i Pandora. Na’vi River Journey är ännu en båttur genom en värld av färger och animatronics. Här glided vi fram genom en bioluminenceupplyst regnskog. Första delen gick genom något som skulle vara en grotta där varelser i taket lyste upp. Jag har sett fenomenet i verkligheten. Jag tog en båttur när jag var till Nya Zeeland där taket fylldes av lysmaskar som skapade en himmel av ljuspunkter, nästan som under en stjärnklar kväll, trots att vi blev paddlade i en riktig grotta på andra sidan jorden. Ibland är fantasti och verklighet inte så långt ifrån varandra. Det märks att tekniken gått framåt, upplevelsen blir mer och mer avancerad, men efter var känslan mer åt “jaha, var det allt?” än “wow”. Räkneverket över kötiden visade sig återigen vara snedställt då de presenterade 80 minuterna i verkligheten landade på omkring 55 innan vi var ute ur grottan igen.

När vi kände oss klara återvände vi till transferbussen, en resa som idag var kortare tack vare att vårat hotell var första stoppet efter Animal Kingdom. Kvällen ägnades åt framtiden. Vi bokade biljetter till den SixFlags-turné som är vår nästa fas av resan. Imorgon besöker vi den sista parken under denna tur innan vi styr mot annan stat. Natten sänkte sig över Orlando och över balkongen där jag blickade ut över området. Mitt i panoramat syntes hotellets Valetprkering där en snedparkerad Ford Expedition vållat mig irritation ända sedan vi kom hit. Om ditt jobb är att parkera bilar – hur kan du då vara nöjd med en så snett parkerad bil? Den står inte rakt jämfört med någonting, den står inte ens i en ruta utan tar upp nästan två. Känslan för detaljer verkar försvinna så fort vi går utanför Disneys fantasivärld.

Dag 9; Svårgreppad skala

Walt Disney World Resort i Orlando, Florida är jättestort. Från hotellen går det transferbussar så idag fick bilen stå still. Upplägget för dagen var lite annat än tidigare. Frukost skulle ätas i parken varför första stoppet på morgonen blev shoppen på hotellet för att köpa entrébiljetter. Det gick åt skogen. Gruppen med turister framför oss i kön skulle göra samma sak men när de skulle betala så kraschade hela kassasystemet. Medarbetaren kunde inte komma åt kontanter och han lät lite uppgiven när han utbrast “I’m dead in the water”. 

Inte så mycket vi kunde göra annat än att hoppa på den transferbuss som skulle ta oss till dagens mål – Magic Kingdom. Parken är den mest besökta parken i världen, de senaste elva åren. Snabbgooglingen gav vid handen att det kunde bli trångt. Vi tog oss igenom säkerhetskontrollen, en ganska smidig hantering då vi inte hade väskor som behövde genomsökas. Biljetter för tre dagar köptes och vi fick varsin pin att sätta på tröjan som signalerade att detta var vårat första besök. 

Detta var inte entrén till parken, för att komma dit måste vi först ta oss till andra sidan sjön. Lake Buena Vista kunde korsas antingen med båt eller med monorail runt. Vi valde det senare alternativet och någonstans här började jag återigen fundera över vart jag hamnat. Vilken enorm verksamhet att dra runt, båtar och en singelspåring transportväg. Vi blippade in oss i parken och klev rakt in i området “Main Street U.S.A” Gatan kantades med butiker och restauranger, det kändes som om vi landat i en annan tid. Vi vandrade Storgatan fram och kom så småningom fram till det välkända Slottet som på en höjd sträckte sina tinnar och torn mot den ännu relativt klarblåa himlen. Med kartan i näven pekade Petersson att vi skulle runda slottet i högervarv för att komma ut i Fantasyland. Där samsades flera sagor bredvid varandra i en palett av pastellfärger som aldrig tycktes ta slut. Tanken att vi skulle åka ett varv berg- och dalbana innan frukost slog oss men försvann nästan lika snabbt när vi såg att kön till Seven Dwarfs var 110 minuter lång. Mot Restaurangen i slottet där Skönheten och Odjuret hade dukat upp en protein- och sockerrik frukosttallrik. Stora balsalen var full av musik och människor när vi avslutade det enda som verkade nyttigt i målet – en skål med melonbitar. 


Vi studsade in i Dumbos Cirkus innan vi vända tillbaka för den första åkturen, en stillsam tågslinga in i Den lilla Sjöjungfruns magiska värld. I en snäckskalsformad vagn tog vi oss sakta genom de viktiga händelserna i filmen via rum fyllda av färger, musik och animatronics. Dessa mekaniska dockor som rör sig skänker en något olustig känsla tycker jag. Lite läskigt på något sätt hur allt bara är glatt och repetitivt. 

I Tomorrowland tog vi först en tur runt området i ett litet tåg avsett för just detta. En vänlig röst försklarade vilka delar av parken vi passerade samtidigt som vi gjorde mental anteckning av hur resten av närtiden skulle spenderas. Vi var in i Carousel of Progress där dessa animatronics återigen stod för huvuddelen. Sittandes i en rund teater snurrade vi till olika scener som gjorde nerslag i den amerikanska historien. Tidstypiska nymodigheter omtalades varmt. 

Klockan började bli eftermiddag när vi nådde Frontierland. Med Vilda Västerntema hade vi återigen hoppat till en annan tid. När vi vandrade runt på Tom Sawyer’s Island slog det mig återigen hur konstgjort allt var. Ingen sten var äkta, ingen planta stod någonstans utan att det fanns en tanke med placeringen. Köandet till Big Thunder gick genom en fiktiv gruvverksamhets lokaler med otrolig detaljrikedom och är det en sak som jag verkligen kommer komma ihåg så är det just denna känsla för detaljerna. Allt är konstgjort men detaljerna är så vältänkta att det är lätt att glömma att inget är på riktigt.

Regnet kom igång på riktigt innan vi kommit igenom kön så visst blev vi blöta i berg- och dalbanan. Under de stunder med något lättare nederbörd rörde vi oss mot en saloon för en sen lunch. Runt hörnet från restaurangen låg nästa område – Adventureland. Pirates of the Caribbean är den åktur som jag förstått blivit inspiration till de oräkneliga filmer med samma namn. Genom en piratborg med lika stor känsla för detaljer tog vi oss till en båttur där animatronics målade en romantiserad bild av dessa dåtidens kriminella. 

Det finns ännu en åktur som är otroligt känd. Med den följer en melodi som jag tror de flesta kan nynna med på. Jag pratar om It’s a small world där åkturen består av en båtfärd genom en värld av små dockor som rör sig. Melodislingans 16 takter repeteras oavbrutet och ett ord som ligger nära tillhands är bisarrt.  Jag möttes av så mycket rörelser och färger att det var svårt att ta in allt. 

Jag vet inte om upphovsmannen var göteborgare eller inte men båtturen i Djungeln var knappa kvarten av ordvitsar i rasande tempo. Vår guide sa i princip inget annat än “puns” medan hon styrde oss genom djupa djungler med mekaniska djur. Jag förstod inte alla men en övervägande majoritet. Hur enkelt det än kan låta så var det fantastiskt roligt. 

Vi tyckte så småningom att vi sett och gjort det vi ville med dagen och styrde därför hemåt. Vägen över sjön gick med båt denna gång, just för att vi skulle få testa det också. Knappt 90 minuter senare var vi tillbaka på hotellet där Petersson ville ha en öl. I hotellbaren möttes vi av den mycket karismatiske bartendern Shawn. Han serverade dryck och bjöd oss, och de andra vid disken – två killar och en tjej – på fler än ett skratt. Han pratade om att han var född på 60-talet, en helt annan tid än nu, hur han verkligen gillade Motown-musik och hur klena dagens ungdomar var jämfört med honom själv. Jag tror alla fem tunt hans bar hade en väldigt trevlig stund, för egen del tyckte jag det var härligt att prata med locals. Det går att säga mycket om amerikanare men en av de kvaliteter de besitter är en social förmåga och en dito öppenhet. De pratar med varandra när de köar till bussen, när de sitter på bussen, i trafiken eller på parkeringen, eller som nu i en bar där två svenskar sitter och försöker samla intrycken efter en dag som enkelt kan sammanfattas som “Bisarr”.

Dag 8; Dålig tajming

Trots att vi skulle checka ut så tog morgonrutinen förvånandsvärt kort tid idag. Kanske berodde det på att vi förenklade vissa saker. Frukosten hade Buffé som vi högg in på, servitrisen kände igen oss från gårdagen och frågade om vi bara ville ha samma att dricka som dagen innan. Sådan igenkänning är något jag verkligen uppskattar. Vi packade våra grejer, checkade ut och redan 08:45 satt vi i bilen redo för ännu en dag på Universal.

Vi tog oss genom säkerhetskontrollen, blippade in oss i parken. Direkt satte vi av mot nyheten Skull Island; Reign of Kong. Vi gissade att köerna snabbt skulle växa på sig så prioriteringen var att hinna dit innan alla andra gjorde det. I vanlig ordning så är köandet en upplevelse i sig och den knappa timmen som flöt innan vi var utanför igen kändes ganska kort. Vi rörde oss in i berget där urinvånarna byggt tempel och höll riter, längre in stötte vi på en upptäcktsexpedition där vi var det nya gänget som skulle ut på ön. Turen var en skön blandning av live action och simulator.

Vi jobbade oss genom parken som vi fått en försmak på redan igår. Vi åkte de två största grejerna i Harry Potter-världen, vi provade Jurassic  Parks River Adventure och vandrade genom Poseidon’s Fury. Eftermiddagen blev varm i kläderna och vi satte oss ner för att äta något. Då kom en ordentlig regnskur. Skyddade under ett stort parasoll inmundigade jag en pizza som kom med en liten caesarsallad och en brödpinne. En glad överraskning väntade vid småplocksuthämtningen. Förutom allt vanligt – servetter, bestick med mera – fanns även portionsförpackningar med riven ost. Mycket uppskattat.


Regnet tog ett uppehåll och vi bestämde oss för att köa till någon åktur som innehåller vatten med stor risk att bli blöt. Först ut var Popeye & Bluto’s Bilge-rat Barges, en vildforstur i en rund flotte. Blötgartantin slog in direkt och vi vandrade därifrån ordentligt nervattnade. När vi ändå var igång tog vi sikte mot Ripsaw Falls, en Flume-ride med ungefär timmen kötid. Sista vattenfallet gjorde sitt och de burna textilier som torkat något var åter blöta. Temperaturen hade sjunkit tack vare regnet som kom och jag började nästan tycka att det var lite kallt.

Vi tog en titt förbi Hulk. Tyvärr var den stängd på grund av något tekniskt fel så vi fick vara glada att vi åkt den redan igår. Istället satte vi av för att byta park. Återigen åkte vi Hogwarts Express och vandrade in i Diagon Alley. Mycket tid har spenderats i parkernas Harry Potter-världar men det är ganska enkelt egentligen; Området är väldigt nytt och har flera väldigt fräna åkturer – jag dras till detta. Jag är en av dem som inte läst böckerna utan bara sett Harry Potter-filmerna. Jag har varmt blivit rekommenderad böckerna och har väl bestämt mig för att jag ska läsa dem, eller lyssna på dem. Köra bil och lyssna på ljudbok är fantastiskt avslappnande. Sju Harry Potter-berättelser kommer innebära att jag får köra väldigt många mil för att lyssna.

Sista åkturen blev Escape from Gringotts. När vi väl var inne i den kylda delen av köandet så frös jag, något jag inte räknat med att jag skulle när det är sommar i Florida. När vi lämnade parken hade regnet börjat igen, denna gång utan tecken på att sluta.

Turligt nog kunde vi lasta ur bilen under tak vid det nya hotellet. Best Western Lake Buena Vista tog emot oss och vi fick ett rum på fjärde våningen. Fortfarande när vi åkte för att äta så föll regnet och det var inte förrän jag krupit under täcket som jag slutade småhuttra. Dålig tajming att ta vattenturerna mot slutet av parkvistelsen. 

Imorgon ska vi utforska lite av området vi nu befinner oss på; Walt Disney World Resort är enormt, bara av det vi sett hittills är det svårt att överblicka området. Vi får se hur vi ser på saker efter imorgon, då ska vi till Magic Kingdom.

Sida 1 av 3

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén