Jag har lite svårt med djur i bur. Den olustiga känslan tog sig till nya höjder i och med min resa till Kina 2013. Jag besökte Beijing Zoo och förfärades över hur djuren hölls fångna. Björnar i en grop med betongmurar och en stock och en tiger som stressat gick av och an i en bur som var tom och bara några kvadratmeter stor är minnen som smärtar. Jag hade mina betänkligheter när vi idag satt på transferbussen på väg till Animal Kingdom, Disneys djurpark här i Orlando, Absolut, redan innan vi satte av visste jag att det var långt ifrån lika illa för djuren här som i Kina men känslan av att djuren bara är en attraktion bland många andra gnagde.

Frukostupplägget var samma som dagen innan vilket imorse resulterat i att vi kunde ta första avgången från hotellet. Knappa 20 minuter innan parken öppnade stod vi vid avspärrningen framför ett stort konstgjort träd. Målet var satt. I området Asien fanns en berg- och dalbana som skulle gå både framåt och bakåt. När snöret så släpptes vid 09 gjorde raska och långa steg att vi kom ombord på Expedition Everest helt utan att köa. Vi vandrade genom det som föreställde den fjällstation varifrån vårat expeditionståg skulle gå, skulle vi få se Yeti – snömannen? Detaljkänslan var lika total som vi upplevt dagen innan. Åkturen bjöd på flera bra svängar och fall och en åktur innan frukost kändes helt rätt. Så rätt faktiskt att vi tog ett varv till. Obefintlig kö gjorde att tidpunkten för en dubbeltur var väl vald. Animal Kingdom må vara lika fabricerat som Magic Kingdom men den väldiga grönskan som omslöt oss skänkte en helt annan känsla än gårdagens tillrättalagda samhälle. Vi tog oss tid att vandra genom ett par av de andra områden som parken inhyste. Upplägget här var i många fall av typen Vandringsled; Fotledes och i egen fart gick vi besökare slingor som passerade djurhägn med allt från fåglar till fiskar. Det kändes väldigt turistigt men samtidigt fanns uppmaningar om att inte störa djuren och informationsskyltarna innehöll en del som förklarade hur vi, besökaren, kunde vara med att hjälpa djurens naturliga existens. 


I det nyöppnade området Pandora, inspirerat av filmen Avatar, hittade vi det som nog hittills är resans nyttigaste måltid. Via ett trevalsförfarande plockade jag ihop en sallad med kyckling och krämig sås som var väldigt god. Jag gillar quinoa och blev glatt överraskad när jag såg att ett salladsalternativ med grödan och grönsaker fanns att tillgå. Efter maten krävdes det lite övertalning från min sida för att få med Petersson. Vi ville båda se attraktionen Avatar Flight of Passage men jag av väl den av oss som mest kände att 115 minuter i kö kunde vara värt besväret. När vi så steg in i köandet gick tiden ganska fort. Vi tog oss genom en grotta, in i skogen och vidare till en forskningsanläggning där vi skulle länkas mot en avatar som i sin tur skulle flyga en Banshee. Vi skulle således uppleva flygturer då våra hjärnor var kopplade med Na’vi-avatarens. Det märktes att attraktionen var ny. De saker som fanns att titta på och uppleva i kön var riktigt spännande. Samtidigt slog tanken mig, vad lämnar dessa anläggningar till eftervärlden. Tänk alla ruiner av gamla civilisationer som vi, den moderna människan, har hittat och dragit slutsatser av. Säg att om 1800 år, när Florida är översvämmat av vatten, människan är sedan länge borta men andra varelser hitttar det som en gång var Orlando. De finner sagoslott, berg med järnväg i och laboratorier där blåa varelser ligger och flyter i stora tuber. Vilka slutsatser drar de om den civilisation som en gång byggde allt detta?

Åkturen i sig var fantastisk. Sittandes i något som kan beskrivas som Motorcykelposition flög vi på Pandora, planeten med flygande berg och fantastiska djur och andra varelser. De lätta 3D-glasögonen förtog inget och dofterna som mötte oss övertygade mig om att vi färdats till en annan planet. Väl ute igen konstaterade vi att körtidsindikeringen inte räknades i vanliga minuter, snarare SL-minuter – det fanns ingen relation till siffrorna som angav tid och det verkliga begreppet Tid. Istället för knappa två timmars väntan hade vi passerat genom på precis över en timme. 


Något mer planlöst än dagen innan tog vi oss runt i parken. Vi var flera gånger i samma område men jag tyckte det var ganska mysigt i den gröna inramningen. Vi åkte tillbaka till dinosauriernas tid i ännu en fiktiv forskningsanläggning gömd i betongbunker, vi åkte på safari där riktiga djur vandrade fritt på ett större område och vi gjorde kortare besök i deras vardag. Vi fick se många djur på den knappt halvtimmeslånga turen. En giraff spatserade förbi precis bredvid bilen och en struts sprang om oss när vi i sakta mak tog oss fram över savannen.

En tågtur bort låg området som skulle vara Disneys bidrag till att rädda djuren i det vilda. På vägen åkte vi förbi anläggningar där djuren som inte var i parken bland besökarna togs omhand. Det såg ut att vara en lugnare miljö och Disney var med, enligt egen utsago, och stöttade projekt mot bland mycket annat tjuvjägare. Tåget stannade vid en stig utefter vilken vi kunde se och läsa oss till exempel på hur vi kunde bidra. Deras arbete kände genuint där mitt i en miljö bestående av konstgjorda stenar och vattenfall. 

Tillbaka gjorde vi ett stopp att se teaterföreställningen ”Hitta Nemo – The Musical”. Återigen en sprakande show med ljud, ljus, sång och dans. Jag tror att det går att göra musikal av alla berättelser och även efter att sett denna tycker jag att det stämmer. Föreställningen hade människor som manövrerade dockor av olika storlekar. Människorna var inte gömda utan mer en del av dockan. Konceptet har jag sett tidigare när jag såg Lejonkungen om Broadway relativt nyligen. Doris var återigen min favorit även om Bruce, den stora hajen, är en fantastisk karaktär – mycket tack vare den australiensiska accenten på uttalet. 

Vi hade en åktur kvar, även den i Pandora. Na’vi River Journey är ännu en båttur genom en värld av färger och animatronics. Här glided vi fram genom en bioluminenceupplyst regnskog. Första delen gick genom något som skulle vara en grotta där varelser i taket lyste upp. Jag har sett fenomenet i verkligheten. Jag tog en båttur när jag var till Nya Zeeland där taket fylldes av lysmaskar som skapade en himmel av ljuspunkter, nästan som under en stjärnklar kväll, trots att vi blev paddlade i en riktig grotta på andra sidan jorden. Ibland är fantasti och verklighet inte så långt ifrån varandra. Det märks att tekniken gått framåt, upplevelsen blir mer och mer avancerad, men efter var känslan mer åt ”jaha, var det allt?” än ”wow”. Räkneverket över kötiden visade sig återigen vara snedställt då de presenterade 80 minuterna i verkligheten landade på omkring 55 innan vi var ute ur grottan igen.

När vi kände oss klara återvände vi till transferbussen, en resa som idag var kortare tack vare att vårat hotell var första stoppet efter Animal Kingdom. Kvällen ägnades åt framtiden. Vi bokade biljetter till den SixFlags-turné som är vår nästa fas av resan. Imorgon besöker vi den sista parken under denna tur innan vi styr mot annan stat. Natten sänkte sig över Orlando och över balkongen där jag blickade ut över området. Mitt i panoramat syntes hotellets Valetprkering där en snedparkerad Ford Expedition vållat mig irritation ända sedan vi kom hit. Om ditt jobb är att parkera bilar – hur kan du då vara nöjd med en så snett parkerad bil? Den står inte rakt jämfört med någonting, den står inte ens i en ruta utan tar upp nästan två. Känslan för detaljer verkar försvinna så fort vi går utanför Disneys fantasivärld.