Månad: juli 2017 Sida 1 av 6

Dag 27; Skog och trä

den 31 juli, 2017

i Illinois, Missouri, USA 2017

Det tog oss nästan fyra timmar innan vi var framme vid Six Flags St Louis. Vi hade klarat av frukost och drygt 30 mil från El Paso, Illinois. Idag var det måndag och långt ifrån trångt i parken. Parkeringen landade vid Fågeln Tweety och siffran 16, Det har visat sig vara bra att lägga lite extra kraft att komma ihåg var bilen står då parkeringsytorna är enorma.

Vi valde högervarv vilket innebar att första åkturen blev i Batman, en bana där vi hänger under rälsen. Det var ingen väntetid varför vi slog oss ner på första raden. Första åkturen är alltid lite speciell. Kroppen chockas på något sätt och första loopen får magen att pirra till, Detta var en helt ok stålbana men vi tog oss snabbt vidare. Åkturen i River King Mine Train var ett snedsteg. Detta var en stålbana som riktigt ruskade om oss, inte på det där sköna sättet heller. Vi tog oss därifrån lätt blåslagna. En bit upp för backen hittade vi Boomerang där vi drogs upp bakåt för att sedan släppas, åka förbi stationen och genom lite skruvar innan vi så drogs upp för en annan backe. Därifrån åkte vi samma slinga, nu åt andra hållet. Det var över snabbt men ändå med skön eftersmak. Jag skulle säga att det var det annorlunda sättet som banan vek sig på, både framåt och bakåt, som räddade upp den annars så korta turen.

Parken var relativt kuperad och väldigt mysig. Ytorna upplevdes inte som stora utan ramades in av en lummighet av träd och växter. Små vattenfall hjälpte till att skapa stämning. Detta var den trevligaste parken hittills att vara vandra genom. Skogen var ständigt närvarande och träbanor vanligt förekommande. Petersson och jag letade oss in i Screamin’ Eagle som inte heller den bjöd på någon direkt kö. Vi drogs upp och sedan bar det iväg. Farten var rejäl och jag fick hålla fast i handtaget framför för att inte skaka loss. Det var egentligen inget illa med det – att skaka i en träbana kan vara riktigt roligt, om det sker på rätt nivå. Screamin’ Eagle låg inbäddad bland träden vilket bidrog till fartkänslan. På stationen började en amerikan prata med oss. Det visade sig att han försökte lära sig norska och kunde kommunicera med oss på ett nordiskt sätt. Det är inte den första personen vi mött som tagit norskan till sig. Det verkar vara ett populärt språk bland de nordiska och Petersson hade en teori om att det beror på att Norrmännen har en enklare melodi i språket än vad vi svenskar har. Tyvärr avgick vårt tåg innan amerikanen kunde svara på varför han valt just norska.

Via Pandemonium – en tur där korgen snurrade med hjälp av fysikens lagar när rälsen svängde och korgen kunde rotera fritt – kom vi till Mr Freeze, en mjuk stålbana. Vi sköts iväg bakåt och överkroppsmuskulaturen fick lite kämpa för att hålla styr när styrkan var allt som fanns att luta mig mot, ryggstödet gjorde ingen nytta när vi åkte bakåt. Väl ute i dagsljuset snurrade vi igenom loopar och skruvar innan vi så kom till en helt vertikal uppförsbacke. Vi drogs uppåt i en och samma rörelse som vi kom ifrån och innan vi visste ordet av var vagnarna påväg rakt nedåt, framåt färd genom banan igen. En ganska kraftig inbromsning senare var vi tillbaka vid stationen.

The Boss var nästa träbana att åka – den var stor. Det kändes som om åkturen varade en evighet innan vi bromsades in på stationen igen. Skakig, javisst, men definitivt värd att åka igen med sin första drop och härliga liggande loop mot slutet. Även American Thunder var byggd i detta levande material. Om jag måste välja en favorit är är denna favoriten i Six Flags St. Louis. Svårt val mellan denna och The Boss men jag gillade slutet bättre i American Thunder. Vi åkte både bak och längst fram. Köerna var nästan obefintliga men just första raden tog lite längre tid att nå. När parken stängde klockan 20 släpptes inga nya in i kön men tåget kördes tills vi alla som redan stod i kön åkt klart.

Petersson konsulterade kartboken och stakade en riktning. Ganska snart hittade vi ett motell och slog läger. Vi har hela morgondagen på oss att åka till nästa park. Tiden lär behövas.

Dag 26; Väntans tider

Av Günzel

den 30 juli, 2017

i Illinois, USA 2017, Wisconsin

De dagar vi hittills besökt Six Flags har alla varit vardagar. I första parken tyckte vi det var lite folk. Då jämförde vi med Universal och Disney där allt under en timme kö var ”folktomt”. När vi sedan kom till park två så började vi inse att det kanske inte var fler besökare än såhär. Tredje parken noterade vi inte ens det faktum att vi kunde gå in i princip utan kö till allt. Idag var det helg och mängder med folk.

Vi var vid Six Flags Great America ganska precis till öppning. Attackplanen för dagen var som vanligt att börja en bit in och sedan arbeta oss närmare ingången, förhoppningsvis överlista alla andra som istället ville åka så fort som möjligt de kom in i parken. Vi var inte ensamma om denna taktik. Vi skyndade oss igenom ett par banor, bland annat X-Flight, där korgarna satt bredvid spåret. Parken fylldes snabbt och kötiden blev längre. Vi beslutade att åka Goliath innan det skulle vara dags för lunch. Banan lät väldigt spännande på beskrivningen; Bygget var en kombination av stål och trä med korkskruvar och flera tajta kurvor. Vi drogs upp och såg parken breda ut sig under oss. Åkturen var väldigt bra. Vi bjöds på en åktur i lagom fart med lagom många drop och en långsam vändning uppochner som riktigt toppade känslan.

Dagen fortsatte i köandets tecken. Det fanns en träbana, American Eagle, där två tågset åkte nästan parallellt och tävlade. Banorna svängde lite olika men det var spännande att se vilket som kom tillbaka till stationen först. Banan var härligt skakig och vi provade båda tågen. Blå vann båda gångerna. Raging Bill var lite av en besvikelse, absolut inte dålig men heller inget fantastiskt. Viper, en annan träbana, skakade nästan bort löständerna.

Vi började känna oss nöjda med dagens karuseller men beslutade oss för att köa en sista gång till Goliath. Denna gång tog det betydligt längre tid. Sakta ringlade raden av människor fram längs den snitslade banan. Trots att klockan var lite efter 18 verkade inte besökarna ge sig av. Vi höll ut vi också.

Efter 70 minuter var vi framme vid plattformen, Eftersom vi förra gången åkte längst bak var det nu läge att sitta längst fram. Vi väntade ytterligare femton minuter innan vi kunde slå oss ner och spännas in i första vagnen. Det var helt klart värt väntetiden.

Det gick snabbt att komma ut från parken, hitta bilen och styra ut från parkeringen. Petersson tog fram kartboken och slog upp sidan där hela kontinenten syntes – nu skulle vi åka bil. Målet låg omkring 60 mil söderut men eftersom vi var så nära Wisconsin tog vi en liten avstickare, allt för att kunna bocka av en stat till i den app som vi använder att hålla koll på hur mycket av landet vi besökt. Solen gick ner över milsvida åkermarker innan vi var åter i Illinois och körde mot midnatt. Vi hittade ett litet samhälle vid namn El Paso där ett enklare motell blev vår nattpaus. Imorgon väntar ännu en park, St Louis.

Dag 25; Annan tid, annan plats

Av Günzel

den 29 juli, 2017

i Illinois, Indiana, USA 2017

Jag gillar Chicago, jag tycker det är en cool stad i hur den är uppbyggd i nivåer i de centralare delarna och närheten till vattnet i och med Lake Michigan och dess kanaler. Idag var det dags för Petersson att stifta bekantskap med staden.

Vi hade ett par timmar från Springfield att åka. Strax innan stadsgränsen passerade vi in i en ny tidzon vilket ger att vi nu är sju timmar bakom Sverige. Vi undvek så gott vi kunde de betalvägar som ledde in mot Chicago och kunde såsmåningom vika in på Michigan Avenue, den väg som går mellan höghusen och de stora parker som ligger mot vattnet. Parkeringen var fantastiskt enkel då vi bara svängde ner i ett garage som låg under avenyn. Värmen var tryckande i garaget men något friskare när vi klev upp i dagsljuset. Millennium park bjöd på solsken och turister som liksom oss fotograferade sig själva i reflektionen i den stora ”blobben”.

Genom grönområdet kom vi ner till den stora sjö som breder ut sig norrut. Hamnen var full av aktivitet. Allt från badande till båtar som skjutsade partyglada människor ackompanjerad av starkt spelad musik. Flera båtar låg ankrade i det kraftigt gröna vattnet. Färgen bröt mot de glasblå fasaderna på höghusen på andra sidan parken.

Nästa punkt på listan var mat. Chicago är känt för sin Deep Dish Pizza och Petersson hade förgooglat lite och iallafall fått fram en lista på restauranger som var värda ett besök om magen och sinnet vill prova konceptet med fylld pizza. Genom att tjuvsurfa på ett trådlöst nätverk kunde vi få fram en adress till Giordano’s. Det var en bit att gå men för tillfället hade vi hamnat i ett område som var helt stängt på helger. Inte ens Subway var öppet. Vi vände fötterna söderut och passerade flera småbutiker i en inramning som var ganska mysig. Husen var här inte så höga, här och var fanns öppnare korsningar som lugnade skylinen. En bit ner på Michigan Avenue klev vi in i restaurangen och fick efter knappa kvarten väntetid ett bord. Mathantverkaren behövde i sin tur 40 minuter för att baka pizzan. Det var värt väntetiden. Den bubbla botten med ett separat utrymme i botten för mozarellaosten och sedan tomatsåsen på den övre våningen i kombination med kryddningen gav en smakupplevelse där degen är tydligt medverkande. Väldigt långt från en Vesuvio hemma. Hantverket imponerade också. Hur pizzan var genomvarm utan att brännas och osten precis lagom rinnig. Väldigt gott.

Mörkret hade bäddat in staden som svarade med att lysa upp i parker och höghus. Kameran var fortfarande med så jag tog ett par bilder i ett försök att fånga detta panorama. Ett par mil nordväst hittade vi ett boende efter lite letande. Rummet var smyckat med blommiga väggar och till och med en väggklocka – det hör inte till vanligheterna med en väggklocka på rummet.

Dag 24; Naturlig fallenhet

Av Günzel

den 28 juli, 2017

i New York, Ohio, Pennsylvania, USA 2017, West Virginia

Jag fascineras av vatten. Hur det alltid hittar en väg förbi hinder, aldrig blir stillastående. Vatten har en förmåga att rama in men också en otrolig kraft i sin framfart. Historiskt har vatten även haft stor betydelse för sjöfarten och jag tror det fortfarande vilar en mystik över att vi inte kan se allt som finns i våra hav.

Dagens första destination var Niagarafallen, dessa tre vattenfall i gränslandet mellan USA och Kanada. En turistdestination utan dess like. Vi lämnade hotellet och jag förfärades över hur parkeringsrutiorna till bilarna var ritade. Den ruta vi blivit tilldelade var inte rak. Infarten var smalare än änden mot huset vilket medförde att det såg ut som att jag parkerat snett, oavsett hur jag ställde mig. Frukosten bestod av omelett med tillbehör. De sista milen mot fallen följde vi en enkelt skylt som inbland var väldigt svår att se. Generellt sett här i landet är de inte duktiga på att placera trafikskyltar så de syns tydlig. Visst, informationen på skylten är lätt att ta till sig och förstå men ofta är placeringen bakom ett buskage, lågt på andra sidan korsningen skymd av andra trafikanter eller helt enkelt för nära inpå. Petersson har ett skarpare öga än mitt och ser texten på större avstånd vilket har varit bra i flera lägen.

Väl framme i samhället Niagara Falls parkerade vi bilen utefter gatan och promenerade tillfallen. Redan på håll hördes bruset. Vattendimman Sybtes mellan kåkarna så det var inte svårt att hitta vägen fram. Ett stort området vatten bröt fram. Vi kunde se hur det strömmade och hur det låg träd och annat på små öar som bildats. Via en gångväg tog vi oss ut mellan fallen, längst det väl preparerade turiststråket. Vi såg hur marken tog slut och vattnet hade inget annat val än att störta nedåt. Det som var mest imponerande var nog ändå att landskapet bröt av så snabbt. Relativt platt mark öppnade plötsligt upp sig där vattnet forsade ner och skapade en reva. På andra sidan låg Kanada och det verkade vara minst lika många turister som tittade på fallen från den sidan.

Den del som kallas Hästskofallet är format som en hästsko och låg vidare längs gångvägen. Jag stod en stund och försökte greppa omfattningen, hur långt fallet var, hur långt det var till andra sidan – Niagarafallen var imponerande.

Vi fortsatte vår färd västerut. Nästa park ligger i Chicago men på vägen dit passar vi på att göra ett besök på HQ. Bolaget vi båda jobbar för har sitt säte i Pittsburgh, Pennsylvania. Vi hade meddelat att vi skulle komma förbi under dagen och när klockan var precis innan halv fyra klev vi in i receptionen. Vi blev väl mottagna, hela bygget visste att ”idag kommer det svenskar” och vi möttes upp av HR-avdelningen. Vi fick en bra tur genom anläggningen och fick en chans att hälsa på många av de som annars bara hörts av via mail tidigare. Vi såg hur HQ hade det i sitt garage där nästan sex gånger så många fordon hanteras jämfört med vad vi gör i Stockholm, vi pratade med IT-avdelningen och vandrade runt i korridorer med bilder på väggarna. Många av dem kände jag igen. Det var bilder tagna under produktioner från runt om i världen, bland annat en från Fotbolls-EM i Bordeaux. Jag mindes och berättade om hur vi lämnat efter oss en vägg av kabel när vi lämnade. Vid en fikahörna såg jag en figur jag kände igen. Väldigt oväntat stod där en tekniker jag mötte när jag var över till USA i början av 2016. Då var målet tre veckor med studiebesök att se hur de jobbade med TV här i landet där HQ ligger. Han höll nu på med service inför ett jobb men kände även igen mig.

Även om besöket till HQ inte var annat än en avstickare så uppskattade jag det. Vi blev väl mottagna och utan stress visades vi runt. Vi hade långt att åka när vi så satte oss i bilen igen. Genom Pittsburghs rusningstrafik kom vi ut på motorvägarna och arbetade oss förbi milesmarkeringarna utefter vägen. VI kom in i West Virginia och började leta mat i det bergiga landskapet. En liten feltolkning av en trafikskylt krävde att vi vände någonstans varför jag vred in fordonet på en sidoväg med förhoppningen att där fanns en yta stor nog att medge färdriktningsändring. Vi möttes av en skylt att besökare inte var välkomna. För att riktigt få de som ändå försökte att förstå hade en vakt placerats i en kur i närheten av skylten. Vi sökte samband med vederbörande och frågade om vi fick vända, vi svängde fel tidigare. Motvilligt släppte han fram oss och jag kunde göra en 180-gradersmanöver. Vakten noterade bilens registreringsskylt och såg att den inte var från staten vi var i utan från Tennessee. Det gav upphov till ett kortare samtal där vi frågade om bra matställen i närheten. Vi fick ett tips och tog oss dit.

TJ’s var en sportbar. Mängder av skärmar hängde i lokalen, alla visade någon form av tävling. Väggarna var dekorerade med bilder på människor som utövade sport och sammantaget var det en häftig och, tack vare den goda takhöjden, lite avskalad restaurang. Vi serverades popcorn medan vi väntade på maten. Huvudrätten kom i rejäl portion och det smakade väl. Belåtna accelererade vi ut på motorvägen igen och stannade först när ny dag närmade sig. Ett motell i Springfield, Ohio, ålder oss till vi ska fortsätta resan mot en ny storstad.

Dag 23; Fas tre

Av Günzel

den 27 juli, 2017

i New Jersey, New York, USA 2017

Nu hade vi bara en sak kvar att klara av i New York under detta besök; Att handla i foto/videobutiken BH Photo & Video är en upplevelse. En av anledningarna är utbudet – allt finns. En annan är den hjälp som går att få, personal som kan det de pratar om. Sedan finns hela systemet hur dina varor hanteras när du handlar i de olika avdelningarna. Varorna hamnar i lådor som åker iväg på ett nätverk av rullband och hissar för att så hamna på paketering. Du får ett kvitto i handen som du efter betalning byter mot dina grejer, färdigt i påse. Både jag och Petersson kompletterade lite till stillbildskamerorna våra.

Redan innan vi lämnade hotellet hade vi en plan på hur vi skulle hantera bilen. Motsvarande närmare 900kr ville garaget ha när vi hämtade ut vår Ford efter att den stått parkerad i knappa tre dagar, mindre än vad jag gjort mig beredd på. Vi körde den till hotellet och packade i alla väskor. Det är lite för lätt att sprida ut sig i påsar när vi inte behöver vara välpackade – så länge allt är med så spelar antalet väskor ingen roll, förrän vi behöver packa oss ur bilen. Jag tog förarsätet och manövrerade fordonet så vi kom åt rätt håll bland de enkelriktade gatorna. Vi tog oss ner till 34.e gatan och började arbeta oss västerut. Morgontrafiken var tät men poliser i flera korsningar kunde justera de tidsluckor som trafikljusen skapade. Det tog inte lång stund innan jag stod längst fram och, trots rött i min färdriktning, vinkades fram av polisen. Det var gratis att parkera vid B&H-parkeringen så länge du handlade i butiken.

För att ta oss vidare valde vi att åka Hollandtunneln från Manhattan. Den är den äldsta biltunneln i området och var gratis att köra genom. Via New Jersey ställde vi siktet mot väg 17 där vi började jobba undan mil. Vägen övergick till 86 och panoramat utanför rutorna blev kuperat, skogarna blev tätare och vägarna slingrade sig runt bergen. Grönskan var kompakt men landskapet öppet vilket gjorde att kullarna tycktes fortsätta långt bortom synbar horisont. Efter mörkrets inbrott hade vi kommit in i New York, staten, sedan en stund och började leta något att äta. Valet föll på en Dennys som lite ensamt låg bredvid vägen. Jag fyllde magen med en omelett toppad med bland annat spenat, citron, squash och ost. Vi hade siktet på Niagarafallen varför vi fortsatte någon timme till tills vi närmade oss Buffalo. Resan har gått in i fas tre där vi har längre sträckor att åka mellan de tänkta stoppen. Det är nu vi kommer på riktigt förstå hur stort landet är.

Det var svårt att hitta en boende. utbudet var det inget fel på, däremot så var motellen fullbokade. Först på tredje stoppet kunde vi få ett rum. Inte det bästa av boenden men vi har bott sämre.