Jag fascineras av vatten. Hur det alltid hittar en väg förbi hinder, aldrig blir stillastående. Vatten har en förmåga att rama in men också en otrolig kraft i sin framfart. Historiskt har vatten även haft stor betydelse för sjöfarten och jag tror det fortfarande vilar en mystik över att vi inte kan se allt som finns i våra hav.
Dagens första destination var Niagarafallen, dessa tre vattenfall i gränslandet mellan USA och Kanada. En turistdestination utan dess like. Vi lämnade hotellet och jag förfärades över hur parkeringsrutiorna till bilarna var ritade. Den ruta vi blivit tilldelade var inte rak. Infarten var smalare än änden mot huset vilket medförde att det såg ut som att jag parkerat snett, oavsett hur jag ställde mig. Frukosten bestod av omelett med tillbehör. De sista milen mot fallen följde vi en enkelt skylt som inbland var väldigt svår att se. Generellt sett här i landet är de inte duktiga på att placera trafikskyltar så de syns tydlig. Visst, informationen på skylten är lätt att ta till sig och förstå men ofta är placeringen bakom ett buskage, lågt på andra sidan korsningen skymd av andra trafikanter eller helt enkelt för nära inpå. Petersson har ett skarpare öga än mitt och ser texten på större avstånd vilket har varit bra i flera lägen.
Väl framme i samhället Niagara Falls parkerade vi bilen utefter gatan och promenerade tillfallen. Redan på håll hördes bruset. Vattendimman Sybtes mellan kåkarna så det var inte svårt att hitta vägen fram. Ett stort området vatten bröt fram. Vi kunde se hur det strömmade och hur det låg träd och annat på små öar som bildats. Via en gångväg tog vi oss ut mellan fallen, längst det väl preparerade turiststråket. Vi såg hur marken tog slut och vattnet hade inget annat val än att störta nedåt. Det som var mest imponerande var nog ändå att landskapet bröt av så snabbt. Relativt platt mark öppnade plötsligt upp sig där vattnet forsade ner och skapade en reva. På andra sidan låg Kanada och det verkade vara minst lika många turister som tittade på fallen från den sidan.
Den del som kallas Hästskofallet är format som en hästsko och låg vidare längs gångvägen. Jag stod en stund och försökte greppa omfattningen, hur långt fallet var, hur långt det var till andra sidan – Niagarafallen var imponerande.
Vi fortsatte vår färd västerut. Nästa park ligger i Chicago men på vägen dit passar vi på att göra ett besök på HQ. Bolaget vi båda jobbar för har sitt säte i Pittsburgh, Pennsylvania. Vi hade meddelat att vi skulle komma förbi under dagen och när klockan var precis innan halv fyra klev vi in i receptionen. Vi blev väl mottagna, hela bygget visste att ”idag kommer det svenskar” och vi möttes upp av HR-avdelningen. Vi fick en bra tur genom anläggningen och fick en chans att hälsa på många av de som annars bara hörts av via mail tidigare. Vi såg hur HQ hade det i sitt garage där nästan sex gånger så många fordon hanteras jämfört med vad vi gör i Stockholm, vi pratade med IT-avdelningen och vandrade runt i korridorer med bilder på väggarna. Många av dem kände jag igen. Det var bilder tagna under produktioner från runt om i världen, bland annat en från Fotbolls-EM i Bordeaux. Jag mindes och berättade om hur vi lämnat efter oss en vägg av kabel när vi lämnade. Vid en fikahörna såg jag en figur jag kände igen. Väldigt oväntat stod där en tekniker jag mötte när jag var över till USA i början av 2016. Då var målet tre veckor med studiebesök att se hur de jobbade med TV här i landet där HQ ligger. Han höll nu på med service inför ett jobb men kände även igen mig.
Även om besöket till HQ inte var annat än en avstickare så uppskattade jag det. Vi blev väl mottagna och utan stress visades vi runt. Vi hade långt att åka när vi så satte oss i bilen igen. Genom Pittsburghs rusningstrafik kom vi ut på motorvägarna och arbetade oss förbi milesmarkeringarna utefter vägen. VI kom in i West Virginia och började leta mat i det bergiga landskapet. En liten feltolkning av en trafikskylt krävde att vi vände någonstans varför jag vred in fordonet på en sidoväg med förhoppningen att där fanns en yta stor nog att medge färdriktningsändring. Vi möttes av en skylt att besökare inte var välkomna. För att riktigt få de som ändå försökte att förstå hade en vakt placerats i en kur i närheten av skylten. Vi sökte samband med vederbörande och frågade om vi fick vända, vi svängde fel tidigare. Motvilligt släppte han fram oss och jag kunde göra en 180-gradersmanöver. Vakten noterade bilens registreringsskylt och såg att den inte var från staten vi var i utan från Tennessee. Det gav upphov till ett kortare samtal där vi frågade om bra matställen i närheten. Vi fick ett tips och tog oss dit.
TJ’s var en sportbar. Mängder av skärmar hängde i lokalen, alla visade någon form av tävling. Väggarna var dekorerade med bilder på människor som utövade sport och sammantaget var det en häftig och, tack vare den goda takhöjden, lite avskalad restaurang. Vi serverades popcorn medan vi väntade på maten. Huvudrätten kom i rejäl portion och det smakade väl. Belåtna accelererade vi ut på motorvägen igen och stannade först när ny dag närmade sig. Ett motell i Springfield, Ohio, ålder oss till vi ska fortsätta resan mot en ny storstad.