Jag gillar Chicago, jag tycker det är en cool stad i hur den är uppbyggd i nivåer i de centralare delarna och närheten till vattnet i och med Lake Michigan och dess kanaler. Idag var det dags för Petersson att stifta bekantskap med staden.


Vi hade ett par timmar från Springfield att åka. Strax innan stadsgränsen passerade vi in i en ny tidzon vilket ger att vi nu är sju timmar bakom Sverige. Vi undvek så gott vi kunde de betalvägar som ledde in mot Chicago och kunde såsmåningom vika in på Michigan Avenue, den väg som går mellan höghusen och de stora parker som ligger mot vattnet. Parkeringen var fantastiskt enkel då vi bara svängde ner i ett garage som låg under avenyn. Värmen var tryckande i garaget men något friskare när vi klev upp i dagsljuset. Millennium park bjöd på solsken och turister som liksom oss fotograferade sig själva i reflektionen i den stora “blobben”.

Genom grönområdet kom vi ner till den stora sjö som breder ut sig norrut. Hamnen var full av aktivitet. Allt från badande till båtar som skjutsade partyglada människor ackompanjerad av starkt spelad musik. Flera båtar låg ankrade i det kraftigt gröna vattnet. Färgen bröt mot de glasblå fasaderna på höghusen på andra sidan parken. 

Nästa punkt på listan var mat. Chicago är känt för sin Deep Dish Pizza och Petersson hade förgooglat lite och iallafall fått fram en lista på restauranger som var värda ett besök om magen och sinnet vill prova konceptet med fylld pizza. Genom att tjuvsurfa på ett trådlöst nätverk kunde vi få fram en adress till Giordano’s. Det var en bit att gå men för tillfället hade vi hamnat i ett område som var helt stängt på helger. Inte ens Subway var öppet. Vi vände fötterna söderut och passerade flera småbutiker i en inramning som var ganska mysig. Husen var här inte så höga, här och var fanns öppnare korsningar som lugnade skylinen. En bit ner på Michigan Avenue klev vi in i restaurangen och fick efter knappa kvarten väntetid ett bord. Mathantverkaren behövde i sin tur 40 minuter för att baka pizzan. Det var värt väntetiden. Den bubbla botten med ett separat utrymme i botten för mozarellaosten och sedan tomatsåsen på den övre våningen i kombination med kryddningen gav en smakupplevelse där degen är tydligt medverkande. Väldigt långt från en Vesuvio hemma. Hantverket imponerade också. Hur pizzan var genomvarm utan att brännas och osten precis lagom rinnig. Väldigt gott.


Mörkret hade bäddat in staden som svarade med att lysa upp i parker och höghus. Kameran var fortfarande med så jag tog ett par bilder i ett försök att fånga detta panorama. Ett par mil nordväst hittade vi ett boende efter lite letande. Rummet var smyckat med blommiga väggar och till och med en väggklocka – det hör inte till vanligheterna med en väggklocka på rummet.