resebloggen.Günzel.se

En resa från kust till kust

Berg- och Dalbana i motljus. Santa Monica Pier, CA. USA.

Månad: augusti 2017 Sida 1 av 2

Dag 36; Det är öken

Luften var frisk när vi packade bilen i Alpine. Himlen tillät solen att obehindrat skina över landskapet och vi kunde se omgivningen i ett annat ljus än kvällen innan. Baren serverade inte frukost, vid denna morgontimme var det bara alkohol som erbjöds. Vi lämnade Alpine och styrde mot väg 26. Färden ackompanjerades av en kraftverksdam som bäddade in dalarna i en stilla spegel fram till dess att kraftverket förändrade landskapet och en liten å följde oss fram mot Idaho Falls.

Vi klev på motorvägen som tog oss in i Utah och strax körde vi genom Salt Lake City. Denna storstadsregion kantade den flerfiliga motorvägen under flera mil och med ens var vi inne i ett annat landskap. Montana, Wyoming och Idahos kullar och djupa skogar hade bytts mot ett torrt ökenlandskap som inte såg ut att sluta förrän efter horisonten.

Framåt eftermiddagen vek vi av till väg 50, den sträcka som kallats Amerikas Enligaste Väg ända sedan 1986. Visst var den enslig. Asfalten tog oss vidare ut i ett torrt och platt landskap som här och var bröts av med bergstoppar vi skulle ta oss över. Att vägen kallas enslig kunde jag förstå redan efter några mil. Avstånden mellan bebyggelsen ökade och vi kunde åka i timmar utan att varken möta någon eller se ett hus. Vi passerade in i Nevada och rakstrsäckorna fortsatte av bära oss mellan passen. 


Efter många timmar i bil hade mörkret åter tagit överhanden och det var dags att leta boende. Förfarandet tog längre tid än vi räknat med. När alla sängplatser var tagna i en by tog det oss dryga timmen att komma till nästa samhälle. I Austin lyste motellskylten tillsammans med ett meddelande om “vacancy”. Vi stannade till och ringde det nummer som satt på dörren. Efter en stund öppnade en vänlig dam och kunde ge oss boende. Motellet var inte dyrt men mycket bättre än många dyrare vi bott på, och det har blivit många motellnätter under resans gång. Rummet var inte så utsmyckat, inga tavlor prydde väggarna men här och var – vid TVn, vid duschen och vid toaletten – satt handskrivna lappar som förklarade verkligheten. Det berättades att varmvattenberedaren fanns långt bort så det var helt normalt att det tog en stund innan temperaturen i dusch och kranar var behaglig. Vi upplystes om att duschkranen skulle vridas åt höger för att leverera annat än kalllvatten. Jag fick en känsla av personligt engagemang för anläggningen och dess gäster, ett engagemang som faktiskt märkts av redan vid incheckningsbemötandet.

Trots att dagen mest bestått av stillasittande i bilen så var det inga problem för mig att somna. Vi har vid flera tillfällen konstaterat att landet vi befinner oss i är väldigt stort, avstånden är svåröverblickade och det tar oftast längre tid för oss att åka en sträcka än vad vi först räknar med. Morgondagen bjuder fortsatt på bilåkande då vi ska ta oss in i Kalifornien och till området strax norr om San Francisco. Dagarna bakom oss har varit en paus från det karusellåkande som resan annars mycket handlat om. Jag har uppskattat avbrottet från skrikande barn och nöjesparkernas ljudmatta av karuseller och musik. Vyerna och vidderna under vår utflykt till bergen har varit något helt annat än vad vi sett tidigare och trots att det var många mil att åka så hade jag inte valt bort turen om jag fått chansen att välja på nytt.

Dag 35; Värmen inuti

Vi checkade ut relativt tidigt. Vid 07:30 stod vi vid sjön bredvid hotellet och blickade ut. Morgonen var kylig. Ett grått dis gjorde att vi inte såg  andra sidan av vattendraget. Jag hade tagit på mig jackan men huttrade ändå när vi tog oss till bilen och åkte norrut. Vi var inte ensamma men det stod klart att majoriteten av turistmängden vi sett igår hade tagit sovmorgon. 

Yellowstone ligger ovan en stor ficka med magma, en vulkan som borde få ett utbrott snart. En sidoeffekt av detta är att marken ofta spricker upp i varma källor eller utlopp av gaser från underjorden. På vår väg genom parken stannade vi till vid några av dessa oråden. Lukten är omisskännlig och sticker i näsan men det är spännande att se hur vattnet i de små pölarna bubblar. inte för att vattnet är varmt och kokar utan för att gas stiger ur marken.

Vi stannade till vid Grand Canyon of Yellowstone och slogs av dess färger där mineraler och bakterier samverkat med den geotermiska aktiviteten och skapat en palett i rött, brunt, svart och vitt. Det är svårt att med ord och i fotografi beskriva det panorama som vi stod mitt i. Det stora djupet ner till botten av Canyonen, ljudet av det forsande vattnet nedanför, lukten av den friska skogen blandat med gaser från underjorden och stillheten i att vara så långt borta från storstadens puls. 

Utan stress bilade vi oss mellan de olika naturfenomen vi ville se. Turistmängden ökade men trots att vi ibland fick vänta så var människorna i ständig rörelse och relativt snabbt fick vi alltid parkering. De två vattendragen vid Midway Geyser Basin luktade inte. Där värmde underjorden källans vatten till omkring 70 grader celsius. Färgspelet runt pölarna bjöd på en annan färgskala när mineraler och mikrobiologi av olika slag frodades i vattnet på väg ner i Yellowstone River. Vattnets temperatur gjorde att det ständigt hängde ånga omkring pölarna. När vinden kom kändes temperaturskillnaden mot huden när ömsom ånga ömsom kall vind blåste in över gångvägen där vi stod. 

Ole Faithful var nästa stopp. Geysern är relativt jämn i tiden mellan sina utbrott. Genomsnittet ligger på 91 minuter. När vi navigerade in Forden på parkeringen såg vi hur en ångpelare steg upp mot himlen. Det var bra av flera anledningar. Dels skulle vi få tid att äta innan nästa utbrott, dels skulle parkeringen tömmas och vi kunde få en plats att ställa bilen. 

Geyser Grill serverade bra mat. Visst fanns rätterna du förväntar dig i ett snabbmatsbranschen men tvisten var att köttet i burgaren var ekologiskt och det som såg ut att vara plast var gjort av majs så förpackningar och muggar komposterades. Vidare fanns en vildlaxburgare som alternativ till nötköttet. Med ett ursprung från hållbart fiske i Alaska passade maten in i den linje som det känns att parken har vad gäller miljön. Absolut är det långt ifrån bra att alla turister tar sig runt i bil men hotellen körde med storpack istället för engångsförpackningar för tvål/schampo och alla uppmanades att dricka via kran istället för att köpa flaskvatten. 

Vi åt lugnt och nära vi kände oss klara vandrade vi mot Ole Faithful. Det kommer ånga ur marken och jag nämner något om att tänk så fint det hade varit om den får ett utbrott nu. Jag hinner precis avsluta meningen när vattnet börjar spruta ur geysern. Vi går promenaden mot skådespelet och hela händelsen ramas in av horder av människor som tittar, skogen och den betonglagda gången. Från avstånd ser vi skeendet väldigt bra och när vi kommer fram har vi gott om tid att fota naturens kraftuppvisning. Jag har sett denna typ av utbrott tidigare, under en resa till Island besökte jag öns park där deras geysrar låg. De utbrotten var annorlunda än det jag nu bevittnade. Här i Yellowstone sprutade vattnet upp i luften i flera minuter där det på Island istället var en stor kraftsamling till ett uppkast innan vi fick vänta dryga kvarten på nästa. Old Faithful kastade vatten i ett par minuter och somnade sedan in igen, ångan avtog och turisterna lämnade området.

Vi fortsatte söderut och hade siktet inställt på Jackson, Wyoming. Kvällen hade lagt sig när vi rullade in i byn som var full av neonskyltar – “No vacancy” var meddelandet som prydde de boenden vi såg. På ren chansning drog vi oss in bland smågatorna och stannade till vid Homewood Suites by Hilton. Inte heller de hade rum för natten men de var väldigt vänliga. Killen bakom disken ringde ett par samtal och efter en stund hade han hittat och bokat ett boende åt oss, omkring fem mil bort. Han förklarade att Jackson besöktes av fem miljoner turister under sommarmånaderna så det var inte alls konstigt att boendesituationen var så ansträngd dom den var – vi hade kommit mitt i högsäsong. Vi tackade för hjälpen och satte av mot den ännu mindre byn Alpine. Vi hittade till Bull Moose Bar & Lodge och förstod att kvällen inte var över än. Väskan hamnade på rummet och shorts byttes mot långbyxor.

Här var den – baren i den lilla byn med biljardbord. Vi gled in på anläggningen och kunde snabbt konstatera att vi inte behövde trängas med andra. En vardagskväll som denna gjordes vi sällskap av fem andra där hälften spelade biljard och resten hängde vid bardisken. Vi siktade in oss på bollspel. Två öl och två omgångar biljard senare slog vi oss ner vid ett bord och började reflektera över vad vi höll på med. Tiden har gått väldigt fort, mycket beroende att vi hela tiden har haft en framåtrörelse. Nätterna där två i rad varit på samma boende är få till antalet och våra bilar har tagit oss många mil, allrahelst den senaste veckan. Än är det inte över.

Bilturen till Mount Rushmore och dagarna i Yellowstone var en liten paus från karusellerna, tajmat vid ett bra tillfälle. Resan från Texas och uppp mot kanadensiska gränsen har bjudit på varierande vyer och vänliga möten med människor. Kalifornien är nästa mål men vi har ganska många mil att köra innan vi är där.

Dag 34; Tatanka

Vi fortsatte på väg 212 genom Montana. Gräsmarker bredde ut sig och vi körde genom flera indianreservat. Det pågick flera vägarbeten så när vi stannade i Ashland kunde vi konstatera att vår bil nu officiellt var lortig. Hittills hade det mest varit mygg och småkryp som dekorerat framrutan men nu hade sanden lagt en orangebrun ton över vår i annat fall svarta Ford. 
Efter att ha samsats med I-90 förbi Billings fortsatte 212 uppåt i bergen. Snabbt steg vi och vi tog flera stopp på vägfickor för att försöka ta in landskapet som med höga berg och djupa dalar erbjöd många nivåer av vyer. Det märktes att detta var ett turiststråket då vi var långt ifrån ensamma. Ändå var det ingen trängsel, inget som stoppade trafiken eller gjorde bilfärden jobbig. Uppe mot toppen var landskapet platt och gräsbesmyckat. Ner mot dalarna störtade berget dramatiskt och verkligen visade på höjdskillnaden. 


Vägen vi hade att ta oss tog tid att köra. Vi stannade till strax utanför Yellowstone National Park och åt. En mysig ort och en väldigt avslappnad servitör mötte oss och vi kunde efter en stund lämna stället både mätta och belåtna. Vid 18:30 passerade vi Yellowstones nordöstra entré. Vi fick sedvanlig lunta med välkomstbroschyrer och Petersson riktigt sken upp när han insåg att det fanns en ny, mer detaljerad karta, att studera. Ganska snabbt konstaterade vi att parken är väldigt stor. Landskapet var väldigt skiftande och det var när den tätare skogen byttes mot platt öppenmark som vi såg dem. En bit från vägen stod ett par Bison. Såhär nära hade vi aldrig sett dem tidigare. Vi fortsatte vägen fram i sakta mak och möttes strax av flera djur. Bisonhjorden stod utspridd på slätten och närmare vägen. Plötsligt korsade de vägen, kanske var gräset grönare på andra sidan. 

Detta möte mellan människa och djur fick mig att fundera. Det kändes så udda att vi var såhär nära varandra men ändå som att vi inte störde dem. De hade enorma ytor att vandra över men valde ändå att vara vid vägen, som om människan inte störde utan mer var ett inslag i djurens värld. För ett kort ögonblick kändes det nästan som att vi samexisterade där ingen störde den andra. Det går alltid att argumentera att människan alltid stör men jag tror ändå att detta är ett av de mindre dåliga sätten för oss att uppleva naturen.
Skymningen sänkte sig och vi stannade till för att fånga ljusskiftningen på bild. Direkt stannade andra bilister och undrade varför vi stod stilla; Hade vi sett en björn eller en älg? Deras besvikelse i rösten när vi upplyste att vi bevittnade solnedgången gick inte att ta miste på. 

Yellowstone har stora ytor som genomkorsas av vägar och på strategiska platser ligger små byar med service för besökare. Där finns boenden, butiker, restauranger och postkontor samlat. Efter att ha passerat ett vattenfall stannade vi till i Canyon Village. Vi hade inget bokat utan gick in och frågade om det fanns ett ledigt rum i området. Kevin stod på andra sidan disken och konstaterade snabbt att det inte fanns något i den by vi var i nu men en bit bort, Lake Village, hade ett rum kvar. Det var för övrigt parkens sista rum. Turen hade stått på vår sida och när Kevin hade rabatterat priset från $475 ner till $220 kände vi oss ändå nöjda med hur kvällen utvecklats. Vi satte av de 25 kilometer bort mot sjön.

Klockan hade med råge passerat 21 och mörkret var kompakt. Längs en raksträcka såg vi så de blinkande ljusen från räddningstjänst och inte långt senare stod trafiken stilla. Det visade sig att en bilist hade krockat med en Bison. Dessa djur väger upp mot 900kg och även om djuret inte riktigt varit i den viktklassen var bilen rejält tilltygad. Efter knappa halvtimmen släpptes trafiken på igen och vi kunde fortsätta till hotellet. 

Dag 33; Stenansikte

I Nebraska odlas majs. I mängder. Vi påtalades detta redan direkt efter utcheckningen, när vi stod vid en mack och tankade. Två pratglada farbröder gjorde oss sällskap för att tanka på andra sidan pumpen. De såg att vi inte var från trakten, mest på att bilen är registrerad i Tennessee tror jag faktiskt. De menade att staten Nebraska subventionerar bensin med mycket etanol i, etanol som görs av den majs som odlas. En av gubbarna hade norskt i frugans släkt och levererade en norgehistoria, sett ur svensk perspektiv. Berättelsen var mitt i prick – han hade förstått grejen med Norge och Sverige.

Bilen rullade lätt på vägarna genom de milsvida majsodlingarna, den storskaliga köttproduktionen och det som odlades och inte räknades in i de tidigare kategorierna. Antalet byar utefter vägen var begränsat och radiokanalernas täckningsområden gick snabbt att köra igenom. Utanför rutan bredde så gräsmarker ut och vi klev in i South Dakota. 

Landskapet var som hämtat ur en film. Torrt och kuperat panoramat hälsade oss välkomna och gräsmarkerna tycktes oändliga. Efter att ha provianterat i Hot Springs hoppade vi på väg 87 mot Mount Rushmore. Vi gjorde en avstickare in i Wind Cave National Park. Det blev inget besök i grottan utan istället letade vi vilda djur. I fjärran stod en Bison. Detta massiva djur höll sig ensamt ute på slätten. 

Färden gick in i Custer National Park med vår förhoppning om att se fler djur. Vägen slingrade sig fram tillsammans med landskapet som växlade mellan kullar och plattare gräsmarker. Vi såg väldigt många motorcyklister. Nästan för många för att det skulle vara normalt. Var detta en amerikansk grej att göra, köra sin motorcykel genom parkerna omkring Mount Rushmore, en slags pilgrimsfärd? Jag har aldrig fattat grejen med motorcykel, kanske för att jag aldrig haft moppe eller på annat sätt tagit mig fram motordrivet tvåhjuligt. Många var de iallafall. 

När vi betalade in oss i parken fick vi en broschyr som beskrev vilka djur som strövade fritt i området. Den pratade om Bison men efter att ha spenderat ett par timmar bland träd och växter var det enda djurlivet vi sett två hästar. 

Vi hoppade på väg 16A och tog oss in i skogsområdet mot Mount Rushmore. Vägen blev smalare och motorcyklistantalet ökade. Vägen var en av de häftigaste på resan hittills. Backe upp och backe ner slingrades asfalten. Det fanns ett antal broar som tillsammans med en efterföljande kurva tog oss på en 270-graderstur. Ibland delades körriktiningarna upp så filen var bara så bred att jag kunde lägga en sida hjul på vardera ytterlinje. Vi körde igenom tunnlar som var lika stora som bilen, både i höjdled och sidled alltmedan granskogen var ständigt närvarande. Det finns andra vägar till monumentet, men inte lika scenic. 

Nationalmonumentet Mount Rushmore började med en tanke på 1920-talet. Med hjälp av en konstnär med danska rötter utvecklades projektet till en hyllning till USA. I berget mitt i skogen är uthugget fyra ansikten. De föreställer fyra personer som alla haft stor inverkan till att landet kommit dit det kommit. Det är absolut ingen naturupplevelse. Från parkeringsgaraget, kostar $10 och biljetten räcker i ett år, är det endast en kort promenad genom flaggparaden fram till den amphiteater som överblickar berget. Visst är bygget imponerande, kanske mest för det arbete som har lagts ner när omkring 400 personer använder dynamit för att skulptera bergets ojämna natur till lätt igenkännbara ansikten. Det kändes lite udda att hitta dessa former på den platsen där vi var men när de sätts i sambandet av det komplex som byggts för att utfodra turister och hålla utställningar om monumentet så föll allt lite mer på plats. 


Vi lämnade parkeringshuset och kom snabbt in i samhället Keystone. Återigen slogs vi av antalet motorcyklar som fyllde gatorna där de parkerat för att umgås utanför sadeln. Jag noterade att alla iallafall backar in fordonet  – parkerat som man ska göra. Minns inte om det var Petersson eller jag som såg skylten först men båda reagerade på samma sätt. En av sade många reklamtavlor som kantar landets vägar visade nu en plats med en “Mountain Coaster” en rälsbana där du i separata vagnar åker ner för berg. Vi följde skyltningen och kunde strax parkera vid Rushmore Mountain Adventure Park. Jodå, de hade fortfarande öppet och vi betalade för en tur. Jag hoppade i min vagn och Petersson var inte långt efter i sin. Jag har aldrig åkt något liknande tidigare och fick därför genomgången om hur släden fungerar. Den bromsar automatiskt om inte jag håller undan i två handtag, jag kan alltså regera hastigheten på åkturen. Jag skickades iväg och drogs med en vajer upp till toppen. Jag släppte helt på bromsarna och farterna ökade. Jag justerade hastigheten i de första kurvorna, osäker på hur släden uppförde sig i banan. Ganska snabbt insåg jag att det inte var några konstigheter utan bara att åka med. Svängarna tryckte mig utåt i kurvan men jag höll i. Rälsen skingrade sig nerför bergssidan och bjöd på både svängar, mindre drop och fartökande raka backar. Åkturen var över på någon minut i och med att jag passerade den skylt som pekade på att nu var det dags att bromsa. I lugn fart gled jag in på stationen och togs emot av personal. Jag var lite upprymd och berättade för Petersson att vid skulle åka en gång till. Så blev det.


Vi tog oss vidare i äventyrsparken och började prata med personal som skötte en 7D-bio. Vi nerstämde oss för att gå All-in. I biljettdiskarna köpte vi version biljett till 7D samt till den zipline som lät oss susa genom träden nerför berget längs en vajer sittandes i en väldigt enkel stol. 7D-upplevelsen bestod i ett spel där vi sitandes i en stol som rörde sig, med 3D-glasögon skulle skjuta monter som invaderat en stad. Vind blåste i håret, blixtar fyllde rummet med ljus och någonstans där kom vi väl upp i sju dimensioner. Petersson lyckades skjuta flest monster men var fortfarande omkring 50 000 poäng bakom attraktionspersonalens rekord på 117 000. 

Skymningen sänkte sig och efter en stund på väg 212 fick vi reda på varför alla dessa motorcyklister var i området. Varje år, första veckan i augusti hålls det motorcykelträff i Black Hills, som området kallas. I detta hade vi hamnat och letade boende, vridit in bilen bland tvåhjulingarna och lyckats att undvika att toucha någon av dem, trots att de flesta stod parkerade som om föraren bara tappat cykeln på asfaltytan. Vi styrde mot annan stat för att komma bort och få ett boende för natten. 

Vi fick åka ganska långt innan vi hittade ett motell i Broadus, Montana. Lappen på dörren påbjöd påringning och väntan tills någon öppnade. Efter vår andra påringning kom en tjej, klädd i rosa mjukisbyxor och stor huvtröja och släppte in oss. Hon såg riktigt trött ut men var trevlig när vi checkades in och fick ett rum längre ner på gatan. Boendet var helt ok och det enda inom en timmes bilfärd. Här slog vi läger till morgonen skulle gry. 

Dag 32; Höga berg och djupa dalar

En gråkall morgon mötte oss när vi vid 7:30 packade oss in i bilen och noterade att temperaturen nu höll sig på friska 10-12 grader celsius. Vi styrde mot väg 17 och Colorado. Snabbt tog den oss upp på över 3000 meters höjd och bjöd på en storslagen utsikt. Molnen hängde över bergen när vi slingrade oss genom landskapet. Vi stannade till precis vid gränsen in till Colorado och försökte fånga vyernas storslagenhet på ett minneskort. Dimman var närvarande men inte framträdande och det var lite skönt att komma in i värmen i bilen igen.

I nästa dal stannade vi till i Antonito, Den lilla byn var mestadels stängd men vi lyckades hitta en restaurang som serverade frukost. Stället kändes inte som en turiststation utan mer ett ställe dit lokalbefolkningen går. I rummet bredvid fanns en bar med en Jukebox och biljardbord. Vid ingången till restaurangen hängde en anslagstavla som berättade om vad som hände i närområdet; Du kunde få dina mattor tvättade och det var försäljning på en adress längre upp på gatan nu i helgen.


Landskapet byttes mot platt och torrt. Sakta klättrade vi högre. Vi hittade väg 285 efter lite letande landskapet byttes mot höga berg och snirkliga vägar igen. Petersson ledde färden in mot en avstickare till Twin Lakes. Där provade jag kamerastativet för första gången. Det går inte att fånga panoramat som målas upp. Många gånger på resan hittills har jag bara sänkt kameran och tittat mig omkring istället

Vidare på väg 24 och vid lunchtid kom vi fram till Leadville som visade sig vara den högst belägna staden i USA med drygt 3000 meter över havet. Området såg riktigt mysigt ut med gamla byggnader som alla låg utmed huvudgatan. En huvudgata som var avstängd. Staden firade ‘Boom Days’ som fyllde de centrala delarna med människor. Många var klädda i kläder tidstypiska för förrförra Selet när staden upplevde sina glansdagar. Vi parkerade och gick ner till festligheterna. Temperaturen var behaglig och t-tröja var inget problem. I ett tält bjöds besökarna på livemusik av ett band som inte riktigt var överens om tempot på musiken. Utmed gatorna såldes allt från cd-skivor till vapen och en tävling där de tävlande lagen bestod av fyra människor med gemensamma skidor på fötterna skulle precis börja. 


Vi hittade en restaurang och tog lunch. Jag beställde ett mål som genererade ovanligt lite disk. Kycklingsalladen serverades med ett hårt bröd som skål – bara att äta upp. Leadville låg verkligen tjusigt där den överblickade en dalgång och såg massiva berg torna upp sig på andra sidan. Vär väg fortsatte upp på samma sida som staden och strax passerade vi toppen. Nedåt dalen stannade vi till där konstgjorda fördämningar skapat sjöar som öppnade upp landskapet. Vatten var mer förekommande generellt sett vilket gjorde att grönskan var mer färgfull. Barrskog kantade vägen.

Biltrafiken blev tätare när vi följde forsande floder där flera företag bjöd turister olika möjligheter att uppleva vattenvägarna. Per Kajak eller gummiflotte verkade vara de vanligaste. Petersson studerade kartboken och hittade väg 34 som gick genom Rocky Mountain National Park. Vägen smalnade ännu mer och skogen kröp närmare. Ett åskväder slog till och bjöd på ett ljusspel på himlen och lätt nederbörd. 

Plötsligt stod trafiken stilla. Flera bilar hade stannat efter vägen och vi insåg ganska snart att nu stod det något djur i närheten. Vi gled långsamt framåt och hittade en lucka att köra bilen ur körbanan. I vegetationen stod de, två älgar varav en liten. De åt och verkade föga besvärade av oss åskådare. Åskan verkade skrämma dem mer och efter ett par rejäla smällar gav de sig av. 

Vägen tog oss mot nya höjder och vi stannade flera gånger för att bara blicka ut över nationalparken. Luften luktade skog, inte så konstigt men det är en doft jag gillar. Strax hade vi passerat den punkt som delar om nederbörden som faller ska rinna ut i Stilla Havet eller Atlanten. Vi fortsatte över trädgränsen och här föll temperaturen till omkring fem grader celsius. På de parkeringsfickor som byggts utmed vägen kunde vi stanna och uppleva flera sidor av bergen. Beroende på vilken sida vi var på stod ibland vinden väldigt starkt och ibland knappt märkbar. Gräsmarker bäddade in den brutala bilden i mjukt och gulgrönt. 

Närmare toppen stannade vi till en längre stund. Jackan åkte på, vinden var inte starkare än att den rufsade till frisyren på mig. Sista biten upp hade en gångstig asfalterats. Vi följde den upp till vi kunde notera 3717 meter över havet. Panoramat var fängslande och solen färgade landskapet rödorange innan den så försvann bakom bergen. 


Vägen ner var lika smal och krokig som på vägen upp på andra sidan bergskedjan. Det tog en stund att komma ner men hellre det än att bränna bromsarna i det kraftiga nedförslutet. Byn i dalen var fylld med människor på gatorna bland de låga husen. Butikerna var öppna och temperaturen var återigen närmare 20 än noll. Vägen blev plattare och rakare och vi kunde tugga oss igenom timmarna in i nästa stat. Första staden i Nebraska vi stötte på var Sidney där vi hittade ett boende med en ganska pratsam nattpersonal. När dagsljuset återkom ska vi se hur denna del av landet ser ut.

Sida 1 av 2

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén