Luften var frisk när vi packade bilen i Alpine. Himlen tillät solen att obehindrat skina över landskapet och vi kunde se omgivningen i ett annat ljus än kvällen innan. Baren serverade inte frukost, vid denna morgontimme var det bara alkohol som erbjöds. Vi lämnade Alpine och styrde mot väg 26. Färden ackompanjerades av en kraftverksdam som bäddade in dalarna i en stilla spegel fram till dess att kraftverket förändrade landskapet och en liten å följde oss fram mot Idaho Falls.

Vi klev på motorvägen som tog oss in i Utah och strax körde vi genom Salt Lake City. Denna storstadsregion kantade den flerfiliga motorvägen under flera mil och med ens var vi inne i ett annat landskap. Montana, Wyoming och Idahos kullar och djupa skogar hade bytts mot ett torrt ökenlandskap som inte såg ut att sluta förrän efter horisonten.

Framåt eftermiddagen vek vi av till väg 50, den sträcka som kallats Amerikas Enligaste Väg ända sedan 1986. Visst var den enslig. Asfalten tog oss vidare ut i ett torrt och platt landskap som här och var bröts av med bergstoppar vi skulle ta oss över. Att vägen kallas enslig kunde jag förstå redan efter några mil. Avstånden mellan bebyggelsen ökade och vi kunde åka i timmar utan att varken möta någon eller se ett hus. Vi passerade in i Nevada och rakstrsäckorna fortsatte av bära oss mellan passen. 


Efter många timmar i bil hade mörkret åter tagit överhanden och det var dags att leta boende. Förfarandet tog längre tid än vi räknat med. När alla sängplatser var tagna i en by tog det oss dryga timmen att komma till nästa samhälle. I Austin lyste motellskylten tillsammans med ett meddelande om “vacancy”. Vi stannade till och ringde det nummer som satt på dörren. Efter en stund öppnade en vänlig dam och kunde ge oss boende. Motellet var inte dyrt men mycket bättre än många dyrare vi bott på, och det har blivit många motellnätter under resans gång. Rummet var inte så utsmyckat, inga tavlor prydde väggarna men här och var – vid TVn, vid duschen och vid toaletten – satt handskrivna lappar som förklarade verkligheten. Det berättades att varmvattenberedaren fanns långt bort så det var helt normalt att det tog en stund innan temperaturen i dusch och kranar var behaglig. Vi upplystes om att duschkranen skulle vridas åt höger för att leverera annat än kalllvatten. Jag fick en känsla av personligt engagemang för anläggningen och dess gäster, ett engagemang som faktiskt märkts av redan vid incheckningsbemötandet.

Trots att dagen mest bestått av stillasittande i bilen så var det inga problem för mig att somna. Vi har vid flera tillfällen konstaterat att landet vi befinner oss i är väldigt stort, avstånden är svåröverblickade och det tar oftast längre tid för oss att åka en sträcka än vad vi först räknar med. Morgondagen bjuder fortsatt på bilåkande då vi ska ta oss in i Kalifornien och till området strax norr om San Francisco. Dagarna bakom oss har varit en paus från det karusellåkande som resan annars mycket handlat om. Jag har uppskattat avbrottet från skrikande barn och nöjesparkernas ljudmatta av karuseller och musik. Vyerna och vidderna under vår utflykt till bergen har varit något helt annat än vad vi sett tidigare och trots att det var många mil att åka så hade jag inte valt bort turen om jag fått chansen att välja på nytt.