Kategori: Wyoming

Dag 36; Det är öken

den 9 augusti, 2017

i Nevada, USA 2017, Utah, Wyoming

Luften var frisk när vi packade bilen i Alpine. Himlen tillät solen att obehindrat skina över landskapet och vi kunde se omgivningen i ett annat ljus än kvällen innan. Baren serverade inte frukost, vid denna morgontimme var det bara alkohol som erbjöds. Vi lämnade Alpine och styrde mot väg 26. Färden ackompanjerades av en kraftverksdam som bäddade in dalarna i en stilla spegel fram till dess att kraftverket förändrade landskapet och en liten å följde oss fram mot Idaho Falls.

Vi klev på motorvägen som tog oss in i Utah och strax körde vi genom Salt Lake City. Denna storstadsregion kantade den flerfiliga motorvägen under flera mil och med ens var vi inne i ett annat landskap. Montana, Wyoming och Idahos kullar och djupa skogar hade bytts mot ett torrt ökenlandskap som inte såg ut att sluta förrän efter horisonten.

Framåt eftermiddagen vek vi av till väg 50, den sträcka som kallats Amerikas Enligaste Väg ända sedan 1986. Visst var den enslig. Asfalten tog oss vidare ut i ett torrt och platt landskap som här och var bröts av med bergstoppar vi skulle ta oss över. Att vägen kallas enslig kunde jag förstå redan efter några mil. Avstånden mellan bebyggelsen ökade och vi kunde åka i timmar utan att varken möta någon eller se ett hus. Vi passerade in i Nevada och rakstrsäckorna fortsatte av bära oss mellan passen.

Efter många timmar i bil hade mörkret åter tagit överhanden och det var dags att leta boende. Förfarandet tog längre tid än vi räknat med. När alla sängplatser var tagna i en by tog det oss dryga timmen att komma till nästa samhälle. I Austin lyste motellskylten tillsammans med ett meddelande om ”vacancy”. Vi stannade till och ringde det nummer som satt på dörren. Efter en stund öppnade en vänlig dam och kunde ge oss boende. Motellet var inte dyrt men mycket bättre än många dyrare vi bott på, och det har blivit många motellnätter under resans gång. Rummet var inte så utsmyckat, inga tavlor prydde väggarna men här och var – vid TVn, vid duschen och vid toaletten – satt handskrivna lappar som förklarade verkligheten. Det berättades att varmvattenberedaren fanns långt bort så det var helt normalt att det tog en stund innan temperaturen i dusch och kranar var behaglig. Vi upplystes om att duschkranen skulle vridas åt höger för att leverera annat än kalllvatten. Jag fick en känsla av personligt engagemang för anläggningen och dess gäster, ett engagemang som faktiskt märkts av redan vid incheckningsbemötandet.

Trots att dagen mest bestått av stillasittande i bilen så var det inga problem för mig att somna. Vi har vid flera tillfällen konstaterat att landet vi befinner oss i är väldigt stort, avstånden är svåröverblickade och det tar oftast längre tid för oss att åka en sträcka än vad vi först räknar med. Morgondagen bjuder fortsatt på bilåkande då vi ska ta oss in i Kalifornien och till området strax norr om San Francisco. Dagarna bakom oss har varit en paus från det karusellåkande som resan annars mycket handlat om. Jag har uppskattat avbrottet från skrikande barn och nöjesparkernas ljudmatta av karuseller och musik. Vyerna och vidderna under vår utflykt till bergen har varit något helt annat än vad vi sett tidigare och trots att det var många mil att åka så hade jag inte valt bort turen om jag fått chansen att välja på nytt.

Dag 35; Värmen inuti

Av Günzel

den 8 augusti, 2017

i USA 2017, Wyoming

Vi checkade ut relativt tidigt. Vid 07:30 stod vi vid sjön bredvid hotellet och blickade ut. Morgonen var kylig. Ett grått dis gjorde att vi inte såg andra sidan av vattendraget. Jag hade tagit på mig jackan men huttrade ändå när vi tog oss till bilen och åkte norrut. Vi var inte ensamma men det stod klart att majoriteten av turistmängden vi sett igår hade tagit sovmorgon.

Yellowstone ligger ovan en stor ficka med magma, en vulkan som borde få ett utbrott snart. En sidoeffekt av detta är att marken ofta spricker upp i varma källor eller utlopp av gaser från underjorden. På vår väg genom parken stannade vi till vid några av dessa oråden. Lukten är omisskännlig och sticker i näsan men det är spännande att se hur vattnet i de små pölarna bubblar. inte för att vattnet är varmt och kokar utan för att gas stiger ur marken.

Vi stannade till vid Grand Canyon of Yellowstone och slogs av dess färger där mineraler och bakterier samverkat med den geotermiska aktiviteten och skapat en palett i rött, brunt, svart och vitt. Det är svårt att med ord och i fotografi beskriva det panorama som vi stod mitt i. Det stora djupet ner till botten av Canyonen, ljudet av det forsande vattnet nedanför, lukten av den friska skogen blandat med gaser från underjorden och stillheten i att vara så långt borta från storstadens puls.

Utan stress bilade vi oss mellan de olika naturfenomen vi ville se. Turistmängden ökade men trots att vi ibland fick vänta så var människorna i ständig rörelse och relativt snabbt fick vi alltid parkering. De två vattendragen vid Midway Geyser Basin luktade inte. Där värmde underjorden källans vatten till omkring 70 grader celsius. Färgspelet runt pölarna bjöd på en annan färgskala när mineraler och mikrobiologi av olika slag frodades i vattnet på väg ner i Yellowstone River. Vattnets temperatur gjorde att det ständigt hängde ånga omkring pölarna. När vinden kom kändes temperaturskillnaden mot huden när ömsom ånga ömsom kall vind blåste in över gångvägen där vi stod.

Ole Faithful var nästa stopp. Geysern är relativt jämn i tiden mellan sina utbrott. Genomsnittet ligger på 91 minuter. När vi navigerade in Forden på parkeringen såg vi hur en ångpelare steg upp mot himlen. Det var bra av flera anledningar. Dels skulle vi få tid att äta innan nästa utbrott, dels skulle parkeringen tömmas och vi kunde få en plats att ställa bilen.

Geyser Grill serverade bra mat. Visst fanns rätterna du förväntar dig i ett snabbmatsbranschen men tvisten var att köttet i burgaren var ekologiskt och det som såg ut att vara plast var gjort av majs så förpackningar och muggar komposterades. Vidare fanns en vildlaxburgare som alternativ till nötköttet. Med ett ursprung från hållbart fiske i Alaska passade maten in i den linje som det känns att parken har vad gäller miljön. Absolut är det långt ifrån bra att alla turister tar sig runt i bil men hotellen körde med storpack istället för engångsförpackningar för tvål/schampo och alla uppmanades att dricka via kran istället för att köpa flaskvatten.

Vi åt lugnt och nära vi kände oss klara vandrade vi mot Ole Faithful. Det kommer ånga ur marken och jag nämner något om att tänk så fint det hade varit om den får ett utbrott nu. Jag hinner precis avsluta meningen när vattnet börjar spruta ur geysern. Vi går promenaden mot skådespelet och hela händelsen ramas in av horder av människor som tittar, skogen och den betonglagda gången. Från avstånd ser vi skeendet väldigt bra och när vi kommer fram har vi gott om tid att fota naturens kraftuppvisning. Jag har sett denna typ av utbrott tidigare, under en resa till Island besökte jag öns park där deras geysrar låg. De utbrotten var annorlunda än det jag nu bevittnade. Här i Yellowstone sprutade vattnet upp i luften i flera minuter där det på Island istället var en stor kraftsamling till ett uppkast innan vi fick vänta dryga kvarten på nästa. Old Faithful kastade vatten i ett par minuter och somnade sedan in igen, ångan avtog och turisterna lämnade området.

Vi fortsatte söderut och hade siktet inställt på Jackson, Wyoming. Kvällen hade lagt sig när vi rullade in i byn som var full av neonskyltar – ”No vacancy” var meddelandet som prydde de boenden vi såg. På ren chansning drog vi oss in bland smågatorna och stannade till vid Homewood Suites by Hilton. Inte heller de hade rum för natten men de var väldigt vänliga. Killen bakom disken ringde ett par samtal och efter en stund hade han hittat och bokat ett boende åt oss, omkring fem mil bort. Han förklarade att Jackson besöktes av fem miljoner turister under sommarmånaderna så det var inte alls konstigt att boendesituationen var så ansträngd dom den var – vi hade kommit mitt i högsäsong. Vi tackade för hjälpen och satte av mot den ännu mindre byn Alpine. Vi hittade till Bull Moose Bar & Lodge och förstod att kvällen inte var över än. Väskan hamnade på rummet och shorts byttes mot långbyxor.

Här var den – baren i den lilla byn med biljardbord. Vi gled in på anläggningen och kunde snabbt konstatera att vi inte behövde trängas med andra. En vardagskväll som denna gjordes vi sällskap av fem andra där hälften spelade biljard och resten hängde vid bardisken. Vi siktade in oss på bollspel. Två öl och två omgångar biljard senare slog vi oss ner vid ett bord och började reflektera över vad vi höll på med. Tiden har gått väldigt fort, mycket beroende att vi hela tiden har haft en framåtrörelse. Nätterna där två i rad varit på samma boende är få till antalet och våra bilar har tagit oss många mil, allrahelst den senaste veckan. Än är det inte över.

Bilturen till Mount Rushmore och dagarna i Yellowstone var en liten paus från karusellerna, tajmat vid ett bra tillfälle. Resan från Texas och uppp mot kanadensiska gränsen har bjudit på varierande vyer och vänliga möten med människor. Kalifornien är nästa mål men vi har ganska många mil att köra innan vi är där.

Dag 34; Tatanka

Av Günzel

den 7 augusti, 2017

i Montana, USA 2017, Wyoming

Vi fortsatte på väg 212 genom Montana. Gräsmarker bredde ut sig och vi körde genom flera indianreservat. Det pågick flera vägarbeten så när vi stannade i Ashland kunde vi konstatera att vår bil nu officiellt var lortig. Hittills hade det mest varit mygg och småkryp som dekorerat framrutan men nu hade sanden lagt en orangebrun ton över vår i annat fall svarta Ford.
Efter att ha samsats med I-90 förbi Billings fortsatte 212 uppåt i bergen. Snabbt steg vi och vi tog flera stopp på vägfickor för att försöka ta in landskapet som med höga berg och djupa dalar erbjöd många nivåer av vyer. Det märktes att detta var ett turiststråket då vi var långt ifrån ensamma. Ändå var det ingen trängsel, inget som stoppade trafiken eller gjorde bilfärden jobbig. Uppe mot toppen var landskapet platt och gräsbesmyckat. Ner mot dalarna störtade berget dramatiskt och verkligen visade på höjdskillnaden.

Vägen vi hade att ta oss tog tid att köra. Vi stannade till strax utanför Yellowstone National Park och åt. En mysig ort och en väldigt avslappnad servitör mötte oss och vi kunde efter en stund lämna stället både mätta och belåtna. Vid 18:30 passerade vi Yellowstones nordöstra entré. Vi fick sedvanlig lunta med välkomstbroschyrer och Petersson riktigt sken upp när han insåg att det fanns en ny, mer detaljerad karta, att studera. Ganska snabbt konstaterade vi att parken är väldigt stor. Landskapet var väldigt skiftande och det var när den tätare skogen byttes mot platt öppenmark som vi såg dem. En bit från vägen stod ett par Bison. Såhär nära hade vi aldrig sett dem tidigare. Vi fortsatte vägen fram i sakta mak och möttes strax av flera djur. Bisonhjorden stod utspridd på slätten och närmare vägen. Plötsligt korsade de vägen, kanske var gräset grönare på andra sidan.

Detta möte mellan människa och djur fick mig att fundera. Det kändes så udda att vi var såhär nära varandra men ändå som att vi inte störde dem. De hade enorma ytor att vandra över men valde ändå att vara vid vägen, som om människan inte störde utan mer var ett inslag i djurens värld. För ett kort ögonblick kändes det nästan som att vi samexisterade där ingen störde den andra. Det går alltid att argumentera att människan alltid stör men jag tror ändå att detta är ett av de mindre dåliga sätten för oss att uppleva naturen.
Skymningen sänkte sig och vi stannade till för att fånga ljusskiftningen på bild. Direkt stannade andra bilister och undrade varför vi stod stilla; Hade vi sett en björn eller en älg? Deras besvikelse i rösten när vi upplyste att vi bevittnade solnedgången gick inte att ta miste på.

Yellowstone har stora ytor som genomkorsas av vägar och på strategiska platser ligger små byar med service för besökare. Där finns boenden, butiker, restauranger och postkontor samlat. Efter att ha passerat ett vattenfall stannade vi till i Canyon Village. Vi hade inget bokat utan gick in och frågade om det fanns ett ledigt rum i området. Kevin stod på andra sidan disken och konstaterade snabbt att det inte fanns något i den by vi var i nu men en bit bort, Lake Village, hade ett rum kvar. Det var för övrigt parkens sista rum. Turen hade stått på vår sida och när Kevin hade rabatterat priset från $475 ner till $220 kände vi oss ändå nöjda med hur kvällen utvecklats. Vi satte av de 25 kilometer bort mot sjön.

Klockan hade med råge passerat 21 och mörkret var kompakt. Längs en raksträcka såg vi så de blinkande ljusen från räddningstjänst och inte långt senare stod trafiken stilla. Det visade sig att en bilist hade krockat med en Bison. Dessa djur väger upp mot 900kg och även om djuret inte riktigt varit i den viktklassen var bilen rejält tilltygad. Efter knappa halvtimmen släpptes trafiken på igen och vi kunde fortsätta till hotellet.