resebloggen.Günzel.se

En resa från kust till kust

Berg- och Dalbana i motljus. Santa Monica Pier, CA. USA.

Kategori: New York

Dag 24; Naturlig fallenhet

Jag fascineras av vatten. Hur det alltid hittar en väg förbi hinder, aldrig blir stillastående. Vatten har en förmåga att rama in men också en otrolig kraft i sin framfart. Historiskt har vatten även haft stor betydelse för sjöfarten och jag tror det fortfarande vilar en mystik över att vi inte kan se allt som finns i våra hav.

Dagens första destination var Niagarafallen, dessa tre vattenfall i gränslandet mellan USA och Kanada. En turistdestination utan dess like. Vi lämnade hotellet och jag förfärades över hur parkeringsrutiorna till bilarna var ritade. Den ruta vi blivit tilldelade var inte rak. Infarten var smalare än änden mot huset vilket medförde att det såg ut som att jag parkerat snett, oavsett hur jag ställde mig. Frukosten bestod av omelett med tillbehör. De sista milen mot fallen följde vi en enkelt skylt som inbland var väldigt svår att se. Generellt sett här i landet är de inte duktiga på att placera trafikskyltar så de syns tydlig. Visst, informationen på skylten är lätt att ta till sig och förstå men ofta är placeringen bakom ett buskage, lågt på andra sidan korsningen skymd av andra trafikanter eller helt enkelt för nära inpå. Petersson har ett skarpare öga än mitt och ser texten på större avstånd vilket har varit bra i flera lägen.

Väl framme i samhället Niagara Falls parkerade vi bilen utefter gatan och promenerade tillfallen. Redan på håll hördes bruset. Vattendimman Sybtes mellan kåkarna så det var inte svårt att hitta vägen fram. Ett stort området vatten bröt fram. Vi kunde se hur det strömmade och hur det låg träd och annat på små öar som bildats. Via en gångväg tog vi oss ut mellan fallen, längst det väl preparerade turiststråket. Vi såg hur marken tog slut och vattnet hade inget annat val än att störta nedåt. Det som var mest imponerande var nog ändå att landskapet bröt av så snabbt. Relativt platt mark öppnade plötsligt upp sig där vattnet forsade ner och skapade en reva. På andra sidan låg Kanada och det verkade vara minst lika många turister som tittade på fallen från den sidan. 

Den del som kallas Hästskofallet är format som en hästsko och låg vidare längs gångvägen. Jag stod en stund och försökte greppa omfattningen, hur långt fallet var, hur långt det var till andra sidan – Niagarafallen var imponerande.


Vi fortsatte vår färd västerut. Nästa park ligger i Chicago men på vägen dit passar vi på att göra ett besök på HQ. Bolaget vi båda jobbar för har sitt säte i Pittsburgh, Pennsylvania. Vi hade meddelat att vi skulle komma förbi under dagen och när klockan var precis innan halv fyra klev vi in i receptionen. Vi blev väl mottagna, hela bygget visste att “idag kommer det svenskar” och vi möttes upp av HR-avdelningen. Vi fick en bra tur genom anläggningen och fick en chans att hälsa på många av de som annars bara hörts av via mail tidigare. Vi såg hur HQ hade det i sitt garage där nästan sex gånger så många fordon hanteras jämfört med vad vi gör i Stockholm, vi pratade med IT-avdelningen och vandrade runt i korridorer med bilder på väggarna. Många av dem kände jag igen. Det var bilder tagna under produktioner från runt om i världen, bland annat en från Fotbolls-EM i Bordeaux. Jag mindes och berättade om hur vi lämnat efter oss en vägg av kabel när vi lämnade. Vid en fikahörna såg jag en figur jag kände igen. Väldigt oväntat stod där en tekniker jag mötte när jag var över till USA i början av 2016. Då var målet tre veckor med studiebesök att se hur de jobbade med TV här i landet där HQ ligger. Han höll nu på med service inför ett jobb men kände även igen mig. 

Även om besöket till HQ inte var annat än en avstickare så uppskattade jag det. Vi blev väl mottagna och utan stress visades vi runt. Vi hade långt att åka när vi så satte oss i bilen igen. Genom Pittsburghs rusningstrafik kom vi ut på motorvägarna och arbetade oss förbi milesmarkeringarna utefter vägen. VI kom in i West Virginia och började leta mat i det bergiga landskapet. En liten feltolkning av en trafikskylt krävde att vi vände någonstans varför jag vred in fordonet på en sidoväg med förhoppningen att där fanns en yta stor nog att medge färdriktningsändring. Vi möttes av en skylt att besökare inte var välkomna. För att riktigt få de som ändå försökte att förstå hade en vakt placerats i en kur i närheten av skylten. Vi sökte samband med vederbörande och frågade om vi fick vända, vi svängde fel tidigare. Motvilligt släppte han fram oss och jag kunde göra en 180-gradersmanöver. Vakten noterade bilens registreringsskylt och såg att den inte var från staten vi var i utan från Tennessee. Det gav upphov till ett kortare samtal där vi frågade om bra matställen i närheten. Vi fick ett tips och tog oss dit. 

TJ’s var en sportbar. Mängder av skärmar hängde i lokalen, alla visade någon form av tävling. Väggarna var dekorerade med bilder på människor som utövade sport och sammantaget var det en häftig och, tack vare den goda takhöjden, lite avskalad restaurang. Vi serverades popcorn medan vi väntade på maten. Huvudrätten kom i rejäl portion och det smakade väl. Belåtna accelererade vi ut på motorvägen igen och stannade först när ny dag närmade sig. Ett motell i Springfield, Ohio, ålder oss till vi ska fortsätta resan mot en ny storstad.

Dag 23; Fas tre

Nu hade vi bara en sak kvar att klara av i New York under detta besök; Att handla i foto/videobutiken BH Photo & Video är en upplevelse. En av anledningarna är utbudet – allt finns. En annan är den hjälp som går att få, personal som kan det de pratar om. Sedan finns hela systemet hur dina varor hanteras när du handlar i de olika avdelningarna. Varorna hamnar i lådor som åker iväg på ett nätverk av rullband och hissar för att så hamna på paketering. Du får ett kvitto i handen som du efter betalning byter mot dina grejer, färdigt i påse. Både jag och Petersson kompletterade lite till stillbildskamerorna våra. 

Redan innan vi lämnade hotellet hade vi en plan på hur vi skulle hantera bilen. Motsvarande närmare 900kr ville garaget ha när vi hämtade ut vår Ford efter att den stått parkerad i knappa tre dagar, mindre än vad jag gjort mig beredd på. Vi körde den till hotellet och packade i alla väskor. Det är lite för lätt att sprida ut sig i påsar när vi inte behöver vara välpackade – så länge allt är med så spelar antalet väskor ingen roll, förrän vi behöver packa oss ur bilen. Jag tog förarsätet och manövrerade fordonet så vi kom åt rätt håll bland de enkelriktade gatorna. Vi tog oss ner till 34.e gatan och började arbeta oss västerut. Morgontrafiken var tät men poliser i flera korsningar kunde justera de tidsluckor som trafikljusen skapade. Det tog inte lång stund innan jag stod längst fram och, trots rött i min färdriktning, vinkades fram av polisen. Det var gratis att parkera vid B&H-parkeringen så länge du handlade i butiken. 

För att ta oss vidare valde vi att åka Hollandtunneln från Manhattan. Den är den äldsta biltunneln i området och var gratis att köra genom. Via New Jersey ställde vi siktet mot väg 17 där vi började jobba undan mil. Vägen övergick till 86 och panoramat utanför rutorna blev kuperat, skogarna blev tätare och vägarna slingrade sig runt bergen. Grönskan var kompakt men landskapet öppet vilket gjorde att kullarna tycktes fortsätta långt bortom synbar horisont. Efter mörkrets inbrott hade vi kommit in i New York, staten, sedan en stund och började leta något att äta. Valet föll på en Dennys som lite ensamt låg bredvid vägen. Jag fyllde magen med en omelett toppad med bland annat spenat, citron, squash och ost. Vi hade siktet på Niagarafallen varför vi fortsatte någon timme till tills vi närmade oss Buffalo. Resan har gått in i fas tre där vi har längre sträckor att åka mellan de tänkta stoppen. Det är nu vi kommer på riktigt förstå hur stort landet är.

Det var svårt att hitta en boende. utbudet var det inget fel på, däremot så var motellen fullbokade. Först på tredje stoppet kunde vi få ett rum. Inte det bästa av boenden men vi har bott sämre. 

Dag 22; Storstadsdag

Idag skulle vi se på New York. Bilen stod i ett parkeringsgarage en bit från hotellet och där skulle den vara kvar till det var dags att lämna ön imorgon. Per fot tog vi oss sicksack sydvästerut och hittade efter något kvarter en restaurang som serverade frukost. Lök, spenat och fetaost i tre-äggsomeletten var en fin kombination. Mätta och glada fortsatte vi söderut mot One World Trade Center Observatory.  Vi hade bokat en tid vid elva men vår vanliga tur gjorde att det inte var något problem med att komma in lite tidigare. Det öppnades till och md en ny linje till säkerhetskontrollen vilket gjorde att vi snabbt accelererade förbi en grupp människor. Vi leddes genom en gång bland stenar, på denna 650 miljoner år gamla bergrund vilade One World Trade Center – den högsta byggnaden i den västra hemisfären. 


Det var hissfärd upp till Observationsdäck. Hissen var utrustad med skärmar längs väggarna vilka visade en timelapse över de senaste dryga 500 åren som det sett ut om vi kunnat åka hissen upp under den tiden. Som vanligt var det riktigt fränt gjort. Det tog bara en minut att komma till 104.e våningen, 382 meter ovan NYC-trafiken. Vi gick runt den diagonalt designade byggnaden och såg mil i fjärran. För dagen hade molnen lättat och klar luft gjorde sikten god. Det blir ett väldigt annat sät att se staden, områden blir tydligare och det är lättare att greppa storleken på stan, inte bara Manhattan. Efter att ha gått ett varv tog vi hissen ner igen och tågade genom det relativt nybyggda köpcentrum som ligger under höghuset. Ljust och luftigt var det stora utrymmet under jord, sammankopplat med tunnelbana och järnväg. Skalan av bygget syntes verkligen inte utanför.

Platsen där tvillingtornen stod har nu blivit ett minnesmärke som tar upp ämnet Terrorattacken den elfte september 2001. Bygget är minst lika imponerande som One World Trade Center med sina stora rum under den park som markerar minnesmonumentet utomhus. Utställningen berättar en historia, med hjälp av fakta blandat med bilder om de två tornen. Det jag tycker är mest intressant är utställningen om vad som hände den elfte september. Det är en slinga bland grejer som hittats i rasmassorna – disketter, brända bussbiljetter och ficklampor –  men det jag tycker är fascinerande är den tidslinje som målas upp. Med minutprecision framläggs händelserna, ofta styrkta med ett ljudklipp, en bild eller en video.

Jag har varit på 9/11 Memorial redan för något år sedan men det kändes ändå ok att gå där igen. Dels så tror jag att utställningen utvecklas hela tiden, i takt med att vittnesberättelser kommer in skapas stationer däste vi besökare kan ta del av dessahistorer. Dels så tror jag faktiskt att de gör små uppdateringar efter hand. Den fanns två stationer med berättelser som jag inte mindes att jag sett där förut. Efter tre timmar under jord var det dags för mat. Nu skulle vi äta nyttigt. Vi googlade fram en restaurang som verkade servera schysst mat. Mat som förutom att den smakar bra även är bra – fri från GMO och antibiotika, lokalproducerat så långt det går och portionsstorlekar som gjorde att även jag kunde äta upp en trerätters, uttalat för att minska matsvinnet. HEARTH låg i hörnet 12st/1st AVE och serverade både vegetariska  och köttbaserade rätter. Jag tog en pasta med ost och spenat, en sallad till förrätt och en kokoskaka till efterrätt. Det var fantastiskt gott och eftersom det nu var något som kallas Restaurangveckor i stan så var måltiden inte så dyr heller. Drygt 400 kr för tre rätter och juicedricka.

Vi promenerade från östsidan till västdito av ön och tog trapporna upp till High Line Park. Detta som en gång var ett tågspår för att få gods till Manhattan har sedan det stått övergivet ett på år rustats och blivit en liten oas ett tiotal meter ovanför storstaden. Här växer blommor, buskar och träd bredvid gångvägen och hela området upplever jag som väldigt mysigt. Hela tiden finns stadens närhet men aldrig påträngande. Här och var glimtar vi in över trafikfyllda gator och kan känna avkoppling genom att titta på all den aktivitet som ständigt pågår i en stad som aldrig sover. Parken är ingen dygnet-runt-öppen-verksamhet dock, stänger vid 23.

När solen vänt till andra sidan av horisonten där vid 21 tog vi vår tillflykt till aktivitetshuset vid Pier 59, ganska precis i höjd med den park vi just besökt. En golfare som Petersson uppskattar att slå på range och det var precis vad vi skulle göra. Vi rekvirerade ett antal klubbor tillsammans med 94st bollar och tilldelades ett bås. Petersson började. Systemet med att bollarna levereras i hink är förlegat. Istället fanns en bollhiss som efter varje utslag placerade en ny boll, redo att klappas till. Många slog från bollhissen, något som var precis vad tanken var. Till och med bollens höjd över gräset kunde ställas in i en skala som såg ut som millimeter. Jag kom fram till att jag svingar från vänster och genom så jag avslutar med armarna över höger axel. Hissen var inte anpassad för oss snedspelare så jag fick istället flytta bollen och lägga den direkt mot plastgräset vid utslagsplatsen. Jag träffande inte alltid bollen och den gick aldrig till samma ställe två gånger men den handfull gånger jag fick till en bra träff steg bollen i en fin båge rakt framåt ut över det inhägnade området som vätte mot New Jersey. Petersson lyckades bättre men det var förväntat. Han var till och med förbi klubbhuset och slängde sig med fin nomenklarur.

Kvällsluften var ljummen men i tunnelbanan var värmen tryckande. Det var inga logistiska problem att kryssa bland linjerna för att så småningom vara tillbaka vid Hilton på 42.a gatan. Återigen konstaterade tekniken att vi promenerat lite mer än normaldistansen. Likt gårdagen hade vi stegat ungefär två mil på Manhattan.

Dag 21; Tisdag hela veckan

Det finns ibland tillfällen, företeelser som får mig att återigen tro på mänskligheten. Duschen på hotellrummet i New York är ett sådant. Det hör inte till vanligheterna att vattenmängden i tvagningsanläggningen går att justera, nuvarande dusch är ett undantag. Tydligen blir hanteringen väldigt mer komplex eftersom det till och med sitter en instruktion på badrumsväggen om hur användaren ska hantera vattendistributionen. Hur som helst är det iallafall ett litet hållbarhetstänkande. Georgia Akvarium gjorde intryck på mig i och med att de verkligen verkade brydde sig om havslevande djur och våra vatten. Där fanns det ett snålspolarläge på toaletterna som använde betydligt mindre vatten än de sex liter som annars verkar vara en standardspolning här i landet.

Vi hade inga större planer för dagen än att “se på stan” varför vi började med en lite för dyr frukost relativt nära hotellet. Vi tog oss sedan ner i tunnelbanan och köpte biljett för de dagar vi är här. Vi har inte så mycket tid och det är nästan ett måste att åka tunnelbana tycker jag, även om det bara är för sakens skull. Jag har varit i stan ett par gånger tidigare men för PEtersson är det en ny upplevelse. Vi tog oss till Central Park där vi på något sätt lyckades tappa riktningen mot norr och började gå i cirkel. Vi fann vårt misstag när vi stannade vid en karta för att bestämma den fortsatta färden. Ett vattendrag låg inte där vi förväntade varpå vi fick erkänna oss besegrade och kanske lite skönt snedseglade över att komma så bort från stadens raka gator och tempo att vi tappade riktningen.

På vägen söderut stannade vi till i Battery Park och tog en fika. “Green Table” bestod av två kiosker som serverade schysst fika. Jag tog en hemmagjord kaka som var god men samtidigt väldigt söt. För att se Frihetsgudinnan tog vi en tur på Staten Island-färjan som under den 25 minuter långa resan passerar på ett bra betraktningavstånd från den välkända damen. Vi bara vände på Staten Island innan vi bordade igen och tog oss tillbaka mot färjeterminalen på Manhattans södra spets.

Jag gillar musikaler. Det finns något glatt som lockar i kombinationen Sång och Teater. Här i byn finns ett ordentligt utbud för den som söker föreställning så med hjälp av gratis trådlöst internet på färjeterminalen bokade vi in oss på en show som skulle börja dryga tre timmar senare. På vägen norrut stannade vi i Madison Square Park och köpte hamburgare. Shake Shack serverade en enkel men ack så god burgare tillsammans med en jordnötsmilkshake. Stället var av kiosktyp så vi fick slå oss ner på uteserveringen, praktiskt att det var strålande solskenet och inte regn. Stärkta av god mat beslutade vi oss för att gå till föreställningen på August Wilson Theatre, 30 gator norrut. Biljetterna hade kommit digitalt men den förträffligt tydliga instruktionen var att en papperskopia av dokumentet var allt som fungerade vid insläpp. Vårat hotell låg ungefär halvvägs varför vi gjorde ett snabbesök vid dator- och skrivarehörnan. Lagom till insläpp kom vi fram. Vi skulle se Groundhog Day – The Musical. 


Musikalen är baserad på en film som på svenska heter Måndag hela veckan och kom ut 1993. Handlingen utspelar sig i en småstad där en meteorolog vaknar upp till samma dag om och om igen. Filmen är väldigt bra och musikalen var till och med något bättre. En stor portion humor och bra musik gjorde att de två och en halv timmar speltid inte kändes alls som långa. En berättartekniskt spännande öppning av andra akten och ett hantverk där huvudskådespelaren dök upp på olika platser på scenen när alla trodde att han var någon annanstans imponerade mig stort och jag hade inga tveksamheter att stämma in i de stående ovationer som följde föreställningens slut. Petersson hade till en början varit tveksam till hela utflykten men hade snällt låtit mig boka och dra med honom. När vi kommit ur salongen gav han uttryck att “Detta var riktigt bra”.

Natten var varm. Vi följde folkströmmen ner mot Times Square för att uppleva denna mycket speciella plats. De bilfria delarna var fyllda av människor. vissa var utklädda, andra var lättklädda men tillsammans med alla blinkande lampor och stora ljusskyltar bidrar det till att skapa en upplevelse som måste genomlevas minst en gång, om än bara i lagom dos. Jag och Petersson passerade i massans tempo och tog oss sedan till tunnelbanan för att strax därpå kliva in på hotellet igen. Det hade varit en dag med mycken promenad. Telefonen, den teknik vi hela tiden bär runt på, berättade att vi gått omkring två mil under dagen. 

Dag 20; Ka is da King

Hotellet serverade frukost vilket gav oss tillfälle att titta på amerikansk morgon-tv. Weather Channel stod på och vi serverades radarbilder, regnrapportering och prognoser till äggröran och baglarna. Prognoserna såg inte lovande ut, regn med åskskurar på eftermiddagen vilket säkerligen skulle inverka negativt på vårat karusellåkande. 

Six Flags Great Adventure låg en bra bit in i skogen från vägen. Med säsongspassets parkeringstillstånd gled vi lätt in och ställde bilen på en enorm yta asfalt. Lika lätt gled vi genom entrén och vek av höger ganska direkt. Via karta hade vi uppdaterat oss på parken och lagt upp en attackplan för hur vi skulle lägga upp dagen, i vilken ordning vi skulle besöka de olika delarna så vi slapp stå i kö. Vädret kunde också bli en faktor om vi skulle tro på meteorologernas siande.

Vi tog oss in i Movie Town, ett område med tema från Filmens värld. Batman – en ride vi hoppats på – var tyvärr för dagen stängd. Motgång redan innan första åkturen. Istället vände vi oss 180 grader och stegade mot The Dark Knight men även här stoppades vi i dörren; För att förenkla hanteringen av småsaker såsom dryckesflaskorna, värdesaker och för dagen även förstärkningsplagg i händelse av nederbörd, hade vi med oss en ryggsäck. Den fick inte följa med in i The Dark Knight, den skulle låsas in i skåp. Vi tog ett precis utanför och hoppade på tåget. Åkturen var en färd genom Gotham, inomhus och i relativt mörker. Turen var hård och stötig och inte alls så bra som broschyrer gjort gällande. Nästa tur blev Skull Mountain. Även denna var en berg- och dalbana inomhus i mörker och precis som åkturen innan var heller inte denna anledning till upphetsning. Vi fick smaka på parkens fysiska storlek när vi bytte område för att åka Nitro, en bana som breder ut sig på stor yta. Nitro var fantastisk. Skön tur och lagom mycket airtime. Vi satt längst bak denna gång men bestämde att vi skulle återkomma. 

Vädret bjöd på mulen himmel men en behaglig temperatur och ännu inget regn. Vi bytte skåp för väskan, hittade en mer central plats att springa till om läget skulle uppstå. I dessa skåp kunde vi också förvara hela dagen, jämfört med endast två timmar borta vid Dark Knight. $14 skulle de ha betalt för tjänsten. Vi konstaterade snabbt att denna park var väldigt svår att hitta i. Vi har på resan lyckats tagit oss genom flera stater utan större svårigheter med kartans och magkänslan hjälp. I parken nu var det snudd på omöjligt att få logik i var allt låg. Området var dessutom så stort så vi inte mer än skymtade berg- och dalbanor och fick en känsla för deras bäring, inte hur vi skulle ta oss dit. Vi virrade flera gånger.

Även om parken var stor och hade många banor så var det bara ett par som stack ut riktigt. Ingen åktur var dålig men även bland många bra kan det bli alltför trångt på prispallen. El Toro var en bana som med sitt knappt 55 meter långa drop i 76 graders vinkel var en riktigt bra träbaneupplevelse. Turen fortsätter i rasande fart men ett par riktigt sköna stunder med negativ G. Vi åkte även El Toro flera gånger.

Kingda Ka är en extrem åktur på många sätt. Det är den högsta och näst snabbaste berg- och dalbanan i världen. Vi skjuts iväg rakt fram vänder 90 grader upp för att sedan nästan stanna över krönet innan den fortsätter neråt igen. Denna skulle jag och Petersson testa. Något som vi nästan börjat vänja oss vid nu är den korta väntetid som varit på Six Flags. Även idag var det i princip bara Max knappa kvarten på varje åktur, detta trots att vädertjänsten haft fel och eftermiddagen bjöd på molnfri himmel och sol igen. Till Kingda Ka stod vi tre vagnar innan det var vår tur. Vi spändes fast i sätet och rullades till startområdet. Totalt tar åkturen 28 sekunder varför nästan allt måste ske väldigt snabbt. Vi ombedes att luta huvudet mot nackstödet och vi hörde bromsarna lossas. 

Vi drogs iväg med kraftig acceleration. Efter tre och en halv sekund nådde vi maxfart på 206 km/h. Vinden blåste i håret och slog i öronen. Sedan vände rälsen uppåt. Farten avtog men vi kom rejält högt innan vi så planade ut. På 139 meters höjd fick vi någon sekund att notera vårt läge när vi gled över krönet. Jag kikade åt åt vänster och såg ut över området runt oss. Hela parken syntes och även hela parkeringen, jag sökte lite kort efter området där vi parkerat vår bil. Jag vände mig sedan åt höger, mot Petersson, och konstaterade att “här såg vi ganska långt,” innan så farten ökade i och med att rälsen fortsatte nedåt. Via en 270-graders högerskruv föll vi rakt nedåt i 127 meter innan så rälsen åter blev i markvinkel och via en liten topp vi bromsades ner till snudd på stillastående. Det var över, vi hade åkt en typ av bana som det bara finns tre av i hela världen. En mäktig, om än lite märklig upplevelse. Allt var över så fort så det var först efteråt som jag började jämföra data. Högsta hastighet jag kört min bil i är 202 km/h, på Autobahn utanför München – nu hade jag åkt snabbare och dessutom med vinden i håret. Fritt fall på Gröna Lund i Stockholm är 80 meter högt, nu hade vi fallit drygt 50% längre. Helt klart en upplevelse.


Vi tog ett par turer till i Nitro och laborerade med vilken rad som var bäst. Det var en upplevelse att åka längst fram, inbromsningen precis på krönen av backarna gjorde att kroppen lyftes från sätet och det fria synfältet av att inte ha något framför är väldigt ofta bara positivt. Längst bak bjöds vi på ett härligt sug in i nedåtfärden och en oväntad drop på slutet kom riktigt som en överraskning. Rad tre var en chansning som inte riktigt gick hem och om jag skulle åka banan tre gånger till skulle det bli på sista raden, rad 2 och sedan rad ett.

Alla banor vi ville åka åkte vi innan vi mot eftermiddagen lämnade mot New York City. Resan skulle uppta drygt två timmar av vår tid och vi stressade inte. Det blev en enkel bit mat på vägen eftersom vi ätit bra i parken tidigare. Peterssons oklanderliga kartläsning tog oss via New Brunswick och Newark och genom en vägarbetsomväg innan vi så nådde Lincolntunneln och tog oss ut på Manhattan. Vi hade lite oro inför det som nu väntade. Vi skulle dyka upp bland skyltar, trafikljus, enkelriktade gator och massor av bilar – hur såg hotellet ut, var låg det och skulle vi kunna stanna med bilen utanför? Hur skulle vi parkera? Frågorna var många men det flyt vi åtnjutit under hela resan, gällande allt från kötider till hur vi hittat boenden, hjälpte oss. Tunneln ledde oss till en T-korsning vid W 42nd Street, på samma gata – fast på östsidan – låg hotellet. Vi kollade snabbt husnumreringen och konstaterade att 304 skulle komma på vår högra sida, även det praktiskt ur ett “stanna vid trottoarkanten-perspektiv”. 

Mycket kallade vår uppmärksamhet. Alla lampor och övriga bilar tillsammans med den otroliga mängd människor som var ute även vid timmen när vi kom. Utan incidenter och utan att bli tutad på såg vi plötsligt ett välkänt hotellnamn på en skylt – vi var framme. Klockan var strax innan 21. Varningsblinkers på och stanna på Valet-zonen. En herre från hotellet knackade på rutan och frågade om vi skulle checka in. Efter att ha hört våra närmaste mål förklarade han “Here’s whatcha gonna do”. Vi skulle inte använda hotellets valet-tjänst. Den kostade $120 per dygn och det fanns alternativ i närområdet. Vi skulle istället fortsätta till första avenyn, göra en klassisk vänster-vänster-vänster och komma ner till 40th Street. Utefter den, mellan andra och första avenyn fanns flera parkeringshus. Men först skulle vi lasta ur. Han gick och hämtade en bagagevagn som vi fyllde med våra väskor och annat löst vi ansåg oss behöva under de tre nätter vi checkade in för. Efter att ha fått rumsnyckeln hjälpte han oss upp till rummet på femte våningen. Vi dricksade friskt, väl medvetna om att han precis löst de funderingar vi haft när vi klev in i stan. Bilen lämnades in i ett garage och hamnade säkerligen en bit in eftersom vi inte behöver den igen förrän den 27.e. Det ska bli en skön omväxling med att stanna flera nätter på ett och samma ställe. VI har inga direkta planer med New York, vi får se vad vi kan hitta på.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén