Idag skulle vi se på New York. Bilen stod i ett parkeringsgarage en bit från hotellet och där skulle den vara kvar till det var dags att lämna ön imorgon. Per fot tog vi oss sicksack sydvästerut och hittade efter något kvarter en restaurang som serverade frukost. Lök, spenat och fetaost i tre-äggsomeletten var en fin kombination. Mätta och glada fortsatte vi söderut mot One World Trade Center Observatory.  Vi hade bokat en tid vid elva men vår vanliga tur gjorde att det inte var något problem med att komma in lite tidigare. Det öppnades till och md en ny linje till säkerhetskontrollen vilket gjorde att vi snabbt accelererade förbi en grupp människor. Vi leddes genom en gång bland stenar, på denna 650 miljoner år gamla bergrund vilade One World Trade Center – den högsta byggnaden i den västra hemisfären. 


Det var hissfärd upp till Observationsdäck. Hissen var utrustad med skärmar längs väggarna vilka visade en timelapse över de senaste dryga 500 åren som det sett ut om vi kunnat åka hissen upp under den tiden. Som vanligt var det riktigt fränt gjort. Det tog bara en minut att komma till 104.e våningen, 382 meter ovan NYC-trafiken. Vi gick runt den diagonalt designade byggnaden och såg mil i fjärran. För dagen hade molnen lättat och klar luft gjorde sikten god. Det blir ett väldigt annat sät att se staden, områden blir tydligare och det är lättare att greppa storleken på stan, inte bara Manhattan. Efter att ha gått ett varv tog vi hissen ner igen och tågade genom det relativt nybyggda köpcentrum som ligger under höghuset. Ljust och luftigt var det stora utrymmet under jord, sammankopplat med tunnelbana och järnväg. Skalan av bygget syntes verkligen inte utanför.

Platsen där tvillingtornen stod har nu blivit ett minnesmärke som tar upp ämnet Terrorattacken den elfte september 2001. Bygget är minst lika imponerande som One World Trade Center med sina stora rum under den park som markerar minnesmonumentet utomhus. Utställningen berättar en historia, med hjälp av fakta blandat med bilder om de två tornen. Det jag tycker är mest intressant är utställningen om vad som hände den elfte september. Det är en slinga bland grejer som hittats i rasmassorna – disketter, brända bussbiljetter och ficklampor –  men det jag tycker är fascinerande är den tidslinje som målas upp. Med minutprecision framläggs händelserna, ofta styrkta med ett ljudklipp, en bild eller en video.

Jag har varit på 9/11 Memorial redan för något år sedan men det kändes ändå ok att gå där igen. Dels så tror jag att utställningen utvecklas hela tiden, i takt med att vittnesberättelser kommer in skapas stationer däste vi besökare kan ta del av dessahistorer. Dels så tror jag faktiskt att de gör små uppdateringar efter hand. Den fanns två stationer med berättelser som jag inte mindes att jag sett där förut. Efter tre timmar under jord var det dags för mat. Nu skulle vi äta nyttigt. Vi googlade fram en restaurang som verkade servera schysst mat. Mat som förutom att den smakar bra även är bra – fri från GMO och antibiotika, lokalproducerat så långt det går och portionsstorlekar som gjorde att även jag kunde äta upp en trerätters, uttalat för att minska matsvinnet. HEARTH låg i hörnet 12st/1st AVE och serverade både vegetariska  och köttbaserade rätter. Jag tog en pasta med ost och spenat, en sallad till förrätt och en kokoskaka till efterrätt. Det var fantastiskt gott och eftersom det nu var något som kallas Restaurangveckor i stan så var måltiden inte så dyr heller. Drygt 400 kr för tre rätter och juicedricka.

Vi promenerade från östsidan till västdito av ön och tog trapporna upp till High Line Park. Detta som en gång var ett tågspår för att få gods till Manhattan har sedan det stått övergivet ett på år rustats och blivit en liten oas ett tiotal meter ovanför storstaden. Här växer blommor, buskar och träd bredvid gångvägen och hela området upplever jag som väldigt mysigt. Hela tiden finns stadens närhet men aldrig påträngande. Här och var glimtar vi in över trafikfyllda gator och kan känna avkoppling genom att titta på all den aktivitet som ständigt pågår i en stad som aldrig sover. Parken är ingen dygnet-runt-öppen-verksamhet dock, stänger vid 23.

När solen vänt till andra sidan av horisonten där vid 21 tog vi vår tillflykt till aktivitetshuset vid Pier 59, ganska precis i höjd med den park vi just besökt. En golfare som Petersson uppskattar att slå på range och det var precis vad vi skulle göra. Vi rekvirerade ett antal klubbor tillsammans med 94st bollar och tilldelades ett bås. Petersson började. Systemet med att bollarna levereras i hink är förlegat. Istället fanns en bollhiss som efter varje utslag placerade en ny boll, redo att klappas till. Många slog från bollhissen, något som var precis vad tanken var. Till och med bollens höjd över gräset kunde ställas in i en skala som såg ut som millimeter. Jag kom fram till att jag svingar från vänster och genom så jag avslutar med armarna över höger axel. Hissen var inte anpassad för oss snedspelare så jag fick istället flytta bollen och lägga den direkt mot plastgräset vid utslagsplatsen. Jag träffande inte alltid bollen och den gick aldrig till samma ställe två gånger men den handfull gånger jag fick till en bra träff steg bollen i en fin båge rakt framåt ut över det inhägnade området som vätte mot New Jersey. Petersson lyckades bättre men det var förväntat. Han var till och med förbi klubbhuset och slängde sig med fin nomenklarur.

Kvällsluften var ljummen men i tunnelbanan var värmen tryckande. Det var inga logistiska problem att kryssa bland linjerna för att så småningom vara tillbaka vid Hilton på 42.a gatan. Återigen konstaterade tekniken att vi promenerat lite mer än normaldistansen. Likt gårdagen hade vi stegat ungefär två mil på Manhattan.