Hotellet serverade frukost vilket gav oss tillfälle att titta på amerikansk morgon-tv. Weather Channel stod på och vi serverades radarbilder, regnrapportering och prognoser till äggröran och baglarna. Prognoserna såg inte lovande ut, regn med åskskurar på eftermiddagen vilket säkerligen skulle inverka negativt på vårat karusellåkande.
Six Flags Great Adventure låg en bra bit in i skogen från vägen. Med säsongspassets parkeringstillstånd gled vi lätt in och ställde bilen på en enorm yta asfalt. Lika lätt gled vi genom entrén och vek av höger ganska direkt. Via karta hade vi uppdaterat oss på parken och lagt upp en attackplan för hur vi skulle lägga upp dagen, i vilken ordning vi skulle besöka de olika delarna så vi slapp stå i kö. Vädret kunde också bli en faktor om vi skulle tro på meteorologernas siande.
Vi tog oss in i Movie Town, ett område med tema från Filmens värld. Batman – en ride vi hoppats på – var tyvärr för dagen stängd. Motgång redan innan första åkturen. Istället vände vi oss 180 grader och stegade mot The Dark Knight men även här stoppades vi i dörren; För att förenkla hanteringen av småsaker såsom dryckesflaskorna, värdesaker och för dagen även förstärkningsplagg i händelse av nederbörd, hade vi med oss en ryggsäck. Den fick inte följa med in i The Dark Knight, den skulle låsas in i skåp. Vi tog ett precis utanför och hoppade på tåget. Åkturen var en färd genom Gotham, inomhus och i relativt mörker. Turen var hård och stötig och inte alls så bra som broschyrer gjort gällande. Nästa tur blev Skull Mountain. Även denna var en berg- och dalbana inomhus i mörker och precis som åkturen innan var heller inte denna anledning till upphetsning. Vi fick smaka på parkens fysiska storlek när vi bytte område för att åka Nitro, en bana som breder ut sig på stor yta. Nitro var fantastisk. Skön tur och lagom mycket airtime. Vi satt längst bak denna gång men bestämde att vi skulle återkomma.
Vädret bjöd på mulen himmel men en behaglig temperatur och ännu inget regn. Vi bytte skåp för väskan, hittade en mer central plats att springa till om läget skulle uppstå. I dessa skåp kunde vi också förvara hela dagen, jämfört med endast två timmar borta vid Dark Knight. $14 skulle de ha betalt för tjänsten. Vi konstaterade snabbt att denna park var väldigt svår att hitta i. Vi har på resan lyckats tagit oss genom flera stater utan större svårigheter med kartans och magkänslan hjälp. I parken nu var det snudd på omöjligt att få logik i var allt låg. Området var dessutom så stort så vi inte mer än skymtade berg- och dalbanor och fick en känsla för deras bäring, inte hur vi skulle ta oss dit. Vi virrade flera gånger.
Även om parken var stor och hade många banor så var det bara ett par som stack ut riktigt. Ingen åktur var dålig men även bland många bra kan det bli alltför trångt på prispallen. El Toro var en bana som med sitt knappt 55 meter långa drop i 76 graders vinkel var en riktigt bra träbaneupplevelse. Turen fortsätter i rasande fart men ett par riktigt sköna stunder med negativ G. Vi åkte även El Toro flera gånger.
Kingda Ka är en extrem åktur på många sätt. Det är den högsta och näst snabbaste berg- och dalbanan i världen. Vi skjuts iväg rakt fram vänder 90 grader upp för att sedan nästan stanna över krönet innan den fortsätter neråt igen. Denna skulle jag och Petersson testa. Något som vi nästan börjat vänja oss vid nu är den korta väntetid som varit på Six Flags. Även idag var det i princip bara Max knappa kvarten på varje åktur, detta trots att vädertjänsten haft fel och eftermiddagen bjöd på molnfri himmel och sol igen. Till Kingda Ka stod vi tre vagnar innan det var vår tur. Vi spändes fast i sätet och rullades till startområdet. Totalt tar åkturen 28 sekunder varför nästan allt måste ske väldigt snabbt. Vi ombedes att luta huvudet mot nackstödet och vi hörde bromsarna lossas.
Vi drogs iväg med kraftig acceleration. Efter tre och en halv sekund nådde vi maxfart på 206 km/h. Vinden blåste i håret och slog i öronen. Sedan vände rälsen uppåt. Farten avtog men vi kom rejält högt innan vi så planade ut. På 139 meters höjd fick vi någon sekund att notera vårt läge när vi gled över krönet. Jag kikade åt åt vänster och såg ut över området runt oss. Hela parken syntes och även hela parkeringen, jag sökte lite kort efter området där vi parkerat vår bil. Jag vände mig sedan åt höger, mot Petersson, och konstaterade att ”här såg vi ganska långt,” innan så farten ökade i och med att rälsen fortsatte nedåt. Via en 270-graders högerskruv föll vi rakt nedåt i 127 meter innan så rälsen åter blev i markvinkel och via en liten topp vi bromsades ner till snudd på stillastående. Det var över, vi hade åkt en typ av bana som det bara finns tre av i hela världen. En mäktig, om än lite märklig upplevelse. Allt var över så fort så det var först efteråt som jag började jämföra data. Högsta hastighet jag kört min bil i är 202 km/h, på Autobahn utanför München – nu hade jag åkt snabbare och dessutom med vinden i håret. Fritt fall på Gröna Lund i Stockholm är 80 meter högt, nu hade vi fallit drygt 50% längre. Helt klart en upplevelse.
Vi tog ett par turer till i Nitro och laborerade med vilken rad som var bäst. Det var en upplevelse att åka längst fram, inbromsningen precis på krönen av backarna gjorde att kroppen lyftes från sätet och det fria synfältet av att inte ha något framför är väldigt ofta bara positivt. Längst bak bjöds vi på ett härligt sug in i nedåtfärden och en oväntad drop på slutet kom riktigt som en överraskning. Rad tre var en chansning som inte riktigt gick hem och om jag skulle åka banan tre gånger till skulle det bli på sista raden, rad 2 och sedan rad ett.
Alla banor vi ville åka åkte vi innan vi mot eftermiddagen lämnade mot New York City. Resan skulle uppta drygt två timmar av vår tid och vi stressade inte. Det blev en enkel bit mat på vägen eftersom vi ätit bra i parken tidigare. Peterssons oklanderliga kartläsning tog oss via New Brunswick och Newark och genom en vägarbetsomväg innan vi så nådde Lincolntunneln och tog oss ut på Manhattan. Vi hade lite oro inför det som nu väntade. Vi skulle dyka upp bland skyltar, trafikljus, enkelriktade gator och massor av bilar – hur såg hotellet ut, var låg det och skulle vi kunna stanna med bilen utanför? Hur skulle vi parkera? Frågorna var många men det flyt vi åtnjutit under hela resan, gällande allt från kötider till hur vi hittat boenden, hjälpte oss. Tunneln ledde oss till en T-korsning vid W 42nd Street, på samma gata – fast på östsidan – låg hotellet. Vi kollade snabbt husnumreringen och konstaterade att 304 skulle komma på vår högra sida, även det praktiskt ur ett ”stanna vid trottoarkanten-perspektiv”.
Mycket kallade vår uppmärksamhet. Alla lampor och övriga bilar tillsammans med den otroliga mängd människor som var ute även vid timmen när vi kom. Utan incidenter och utan att bli tutad på såg vi plötsligt ett välkänt hotellnamn på en skylt – vi var framme. Klockan var strax innan 21. Varningsblinkers på och stanna på Valet-zonen. En herre från hotellet knackade på rutan och frågade om vi skulle checka in. Efter att ha hört våra närmaste mål förklarade han ”Here’s whatcha gonna do”. Vi skulle inte använda hotellets valet-tjänst. Den kostade $120 per dygn och det fanns alternativ i närområdet. Vi skulle istället fortsätta till första avenyn, göra en klassisk vänster-vänster-vänster och komma ner till 40th Street. Utefter den, mellan andra och första avenyn fanns flera parkeringshus. Men först skulle vi lasta ur. Han gick och hämtade en bagagevagn som vi fyllde med våra väskor och annat löst vi ansåg oss behöva under de tre nätter vi checkade in för. Efter att ha fått rumsnyckeln hjälpte han oss upp till rummet på femte våningen. Vi dricksade friskt, väl medvetna om att han precis löst de funderingar vi haft när vi klev in i stan. Bilen lämnades in i ett garage och hamnade säkerligen en bit in eftersom vi inte behöver den igen förrän den 27.e. Det ska bli en skön omväxling med att stanna flera nätter på ett och samma ställe. VI har inga direkta planer med New York, vi får se vad vi kan hitta på.