I Nebraska odlas majs. I mängder. Vi påtalades detta redan direkt efter utcheckningen, när vi stod vid en mack och tankade. Två pratglada farbröder gjorde oss sällskap för att tanka på andra sidan pumpen. De såg att vi inte var från trakten, mest på att bilen är registrerad i Tennessee tror jag faktiskt. De menade att staten Nebraska subventionerar bensin med mycket etanol i, etanol som görs av den majs som odlas. En av gubbarna hade norskt i frugans släkt och levererade en norgehistoria, sett ur svensk perspektiv. Berättelsen var mitt i prick – han hade förstått grejen med Norge och Sverige.

Bilen rullade lätt på vägarna genom de milsvida majsodlingarna, den storskaliga köttproduktionen och det som odlades och inte räknades in i de tidigare kategorierna. Antalet byar utefter vägen var begränsat och radiokanalernas täckningsområden gick snabbt att köra igenom. Utanför rutan bredde så gräsmarker ut och vi klev in i South Dakota. 

Landskapet var som hämtat ur en film. Torrt och kuperat panoramat hälsade oss välkomna och gräsmarkerna tycktes oändliga. Efter att ha provianterat i Hot Springs hoppade vi på väg 87 mot Mount Rushmore. Vi gjorde en avstickare in i Wind Cave National Park. Det blev inget besök i grottan utan istället letade vi vilda djur. I fjärran stod en Bison. Detta massiva djur höll sig ensamt ute på slätten. 

Färden gick in i Custer National Park med vår förhoppning om att se fler djur. Vägen slingrade sig fram tillsammans med landskapet som växlade mellan kullar och plattare gräsmarker. Vi såg väldigt många motorcyklister. Nästan för många för att det skulle vara normalt. Var detta en amerikansk grej att göra, köra sin motorcykel genom parkerna omkring Mount Rushmore, en slags pilgrimsfärd? Jag har aldrig fattat grejen med motorcykel, kanske för att jag aldrig haft moppe eller på annat sätt tagit mig fram motordrivet tvåhjuligt. Många var de iallafall. 

När vi betalade in oss i parken fick vi en broschyr som beskrev vilka djur som strövade fritt i området. Den pratade om Bison men efter att ha spenderat ett par timmar bland träd och växter var det enda djurlivet vi sett två hästar. 

Vi hoppade på väg 16A och tog oss in i skogsområdet mot Mount Rushmore. Vägen blev smalare och motorcyklistantalet ökade. Vägen var en av de häftigaste på resan hittills. Backe upp och backe ner slingrades asfalten. Det fanns ett antal broar som tillsammans med en efterföljande kurva tog oss på en 270-graderstur. Ibland delades körriktiningarna upp så filen var bara så bred att jag kunde lägga en sida hjul på vardera ytterlinje. Vi körde igenom tunnlar som var lika stora som bilen, både i höjdled och sidled alltmedan granskogen var ständigt närvarande. Det finns andra vägar till monumentet, men inte lika scenic. 

Nationalmonumentet Mount Rushmore började med en tanke på 1920-talet. Med hjälp av en konstnär med danska rötter utvecklades projektet till en hyllning till USA. I berget mitt i skogen är uthugget fyra ansikten. De föreställer fyra personer som alla haft stor inverkan till att landet kommit dit det kommit. Det är absolut ingen naturupplevelse. Från parkeringsgaraget, kostar $10 och biljetten räcker i ett år, är det endast en kort promenad genom flaggparaden fram till den amphiteater som överblickar berget. Visst är bygget imponerande, kanske mest för det arbete som har lagts ner när omkring 400 personer använder dynamit för att skulptera bergets ojämna natur till lätt igenkännbara ansikten. Det kändes lite udda att hitta dessa former på den platsen där vi var men när de sätts i sambandet av det komplex som byggts för att utfodra turister och hålla utställningar om monumentet så föll allt lite mer på plats. 


Vi lämnade parkeringshuset och kom snabbt in i samhället Keystone. Återigen slogs vi av antalet motorcyklar som fyllde gatorna där de parkerat för att umgås utanför sadeln. Jag noterade att alla iallafall backar in fordonet  – parkerat som man ska göra. Minns inte om det var Petersson eller jag som såg skylten först men båda reagerade på samma sätt. En av sade många reklamtavlor som kantar landets vägar visade nu en plats med en “Mountain Coaster” en rälsbana där du i separata vagnar åker ner för berg. Vi följde skyltningen och kunde strax parkera vid Rushmore Mountain Adventure Park. Jodå, de hade fortfarande öppet och vi betalade för en tur. Jag hoppade i min vagn och Petersson var inte långt efter i sin. Jag har aldrig åkt något liknande tidigare och fick därför genomgången om hur släden fungerar. Den bromsar automatiskt om inte jag håller undan i två handtag, jag kan alltså regera hastigheten på åkturen. Jag skickades iväg och drogs med en vajer upp till toppen. Jag släppte helt på bromsarna och farterna ökade. Jag justerade hastigheten i de första kurvorna, osäker på hur släden uppförde sig i banan. Ganska snabbt insåg jag att det inte var några konstigheter utan bara att åka med. Svängarna tryckte mig utåt i kurvan men jag höll i. Rälsen skingrade sig nerför bergssidan och bjöd på både svängar, mindre drop och fartökande raka backar. Åkturen var över på någon minut i och med att jag passerade den skylt som pekade på att nu var det dags att bromsa. I lugn fart gled jag in på stationen och togs emot av personal. Jag var lite upprymd och berättade för Petersson att vid skulle åka en gång till. Så blev det.


Vi tog oss vidare i äventyrsparken och började prata med personal som skötte en 7D-bio. Vi nerstämde oss för att gå All-in. I biljettdiskarna köpte vi version biljett till 7D samt till den zipline som lät oss susa genom träden nerför berget längs en vajer sittandes i en väldigt enkel stol. 7D-upplevelsen bestod i ett spel där vi sitandes i en stol som rörde sig, med 3D-glasögon skulle skjuta monter som invaderat en stad. Vind blåste i håret, blixtar fyllde rummet med ljus och någonstans där kom vi väl upp i sju dimensioner. Petersson lyckades skjuta flest monster men var fortfarande omkring 50 000 poäng bakom attraktionspersonalens rekord på 117 000. 

Skymningen sänkte sig och efter en stund på väg 212 fick vi reda på varför alla dessa motorcyklister var i området. Varje år, första veckan i augusti hålls det motorcykelträff i Black Hills, som området kallas. I detta hade vi hamnat och letade boende, vridit in bilen bland tvåhjulingarna och lyckats att undvika att toucha någon av dem, trots att de flesta stod parkerade som om föraren bara tappat cykeln på asfaltytan. Vi styrde mot annan stat för att komma bort och få ett boende för natten. 

Vi fick åka ganska långt innan vi hittade ett motell i Broadus, Montana. Lappen på dörren påbjöd påringning och väntan tills någon öppnade. Efter vår andra påringning kom en tjej, klädd i rosa mjukisbyxor och stor huvtröja och släppte in oss. Hon såg riktigt trött ut men var trevlig när vi checkades in och fick ett rum längre ner på gatan. Boendet var helt ok och det enda inom en timmes bilfärd. Här slog vi läger till morgonen skulle gry.