Australien ligger långt borta. Åker man en bit till kommer man till Nya Zeeland. Med tidsomställningens hjälp skulle vår restid vara nästan fjorton timmar. I verkligheten omkring elva. Vår reseledare mötte upp oss för den sista bussturen vid kvart över sju på morgonen. En stor del av gruppen stod också där. Några för att åka iväg, andra för att säga hejdå. Det kändes lite trist att lämna, dels gruppen som man ”tvingats” umgås med dygnet runt i fem veckor. Dels vår reseledare som har på ett bra sätt tagit hand om oss; Mött oss som personer och guideat oss genom ett enormt land på en stor resa. Han var med fram till passkontrollen. Framför oss idag väntade först fem timmar flyg till Auckland. Där skulle vi vänta i nästan två timmar innan vi tog ett plan till Christchurch. Det var det vi visste. Vad som skulle hända oss sedan var väldigt oklart. Ingenstans i det informationsbrev vi fått innan avresa från Sverige hade det nämnts något om vad som stod för dörren. Vi visste Att vi skulle till ett nytt land. Det var ungefär allt. Flygresan var behaglig. På varje plats fanns ett In-flight Entertainment System som jag fördrev tiden med. Ett avsnitt Fawlty Towers, en film – Limitless – och lite sömn var det som krävdes för att ta sig till delmålet. På Aucklands flygplats åt vi lite kött innan det var dags att stiga ombord nästa plan. En flygtur på knappt nittio minuter avslutade dagens enda To-Do. Ombord hamnade jag bredvid en Nya Zeeländare som var 1/64 svensk. Det var ett kulturellt sammanträffande där han fick förstahandsinformation om Sverige och vi motsvarande om landet vi nu kom till. Han var på väg hem efter att ha varit och festat så långt österut man kan komma innan det blir ny dag. Syftet var att vara den första att se solen gå upp detta år. Han och trettio tusen andra.

Min resväska tog sig hela vägen till Christchurch och var där samtidigt som vi. Jag tog mig igenom tullen utan problem. Jag trodde att det skulle vara färre kontroller här än i Australien men oj så fel jag hade. Även detta land är stenhårda på att ta in saker eller material som kan innehålla spår av något som kan komma ut i naturen och beblanda sig. Det är visserligen förståeligt. Området har varit helt avskärmat i minst fyrtio miljoner år och här finns ett djur- och växtliv som är unikt.

Det var nu det blev spännande. Vi ställde oss hela gruppen, tio personer var vi, i ankomsthallen och väntade. Skulle vi bli upphämtade nu? Det fanns ingen på plats nu som verkade vara intresserade av oss. Klockan sprang iväg och vi beslöt att ringa till Sverige och därigenom få reda på planen. Det skulle komma några och hämta oss. De skulle komma från Boendet där vi skulle tillbringa natten. Efter en stund dök det upp en minibuss som vi fångade. De hade varit där tidigare men inte sett oss och eftersom vi då inte visste vad vi letade efter hade inte vi sett den bussen. Klockan var närmare elva när vi rullade in på Airport Lodge. Vi tilldelades rum och informerades om att klockan tolv imorgon skulle vi behöva lämna rummet. Om vi innan dess skulle fått kontakt med vår nya reseledare var fortfarande oklart. Boendet var bra. Lite gammal stil och en uråldrig spis men i övrigt var det sköna sängar och ett rejält badrum. Kvällen avslutades relativt snabbt. Oron för jordskalv fanns inom mig. Inte stor men ändå närvarande. Jag har bara varit med om ett skalv tidigare. Jag vill minnas att jag var i Göteborg och att det var natt. Jag vaknade och tyckte att rummet skakade. Sömndrucken konstaterade jag att det nog var så att rummet rörde sig och somnade om. Dagen efter läste jag på Text-tv att det varit en jordbävning. Jag pratade med landsmannen på planet om jordbävningar. Han hade en lugn inställning. Han menade på att det inte sker speciellt ofta; 2010 i September och december, förra året i februari och under deras vintermånader. Ibland försvann elförsörjningen och det hände att vattnet slutade rinna ut kranen. Hans tips var att när det väl hände bara försöka hålla sig undan från sådant som kunde ramla ner på dig. När jag låg i sängen kollade jag upp i taket. Bra, taklampan hängde en bit bort.

Det återstår fortfarande ett par frågetecken inför morgondagen. Men det är inte värre än Thailand 2008 eller Österrike 2011. Då var boendet väldigt oklart. Jag kom till Bangkok vid elva på kvällen helt utan en plan på var jag skulle bo. En person på flygplatsen frågade om jag behövde skjuts någonstans. Jag förklarade mitt problem och han erbjuder sig att lösa det. Väl i bilen på väg in börjar jag fundera på vad jag egentligen gett mig in på. Men allt går bra. Jag släpps vid ett skabbigt hotell där jag kan vila några timmar och äta lite mat. Den goda människan existerar fortfarande. I Österrike visste jag redan samma morgon var jag skulle sova. Nu vet vi iallafall var vi får vara till lunch imorgon.