Vi startade i lagom tid och körde söderut, mot San Antonio. Planen var att växla in på väg 130, egentligen bara ev en anledning – hastighetsbegränsningen. Landet vi är i har lite konstigt system när det kommer till hastighetsbegränsningar tycker jag. Det verkar inte finnas något samband mellan vägens beskaffenhet och satt hastighet på sträckan. Sedan är det upp till varje stat att sätta gränserna och det känns lite som att stora stater, med långa avstånd, har generellt sett högre hastigheter på sina motorvägar. 

Väg 130 har den högtsta tillåtna hastigheten i USA med sina 85 mph, motsvarande 137 km/h. Vägen är en betalsträcka strax söder om Georgetown och det är de sista milen ner omot San Antonio som begränsas först vid 85. Texas har verkligen utrymmet att bygga vägar med väl tilltagen vägren och avgränsning mellan körriktningarna, en möjlighet de verkar ha tagit på väg 130. Vägen i sig var skumpig och spårig, som de flesta andra sträckor, men vid sidan av körbanorna fanns stora ”avåkningszoner”. Trafiken var gles och vi kunde utan bekymmer komma relativt fort fram de drygt 30 milen vi hade mellan boendet och Six Flags.

Strax efter 13 var vi parkerade i det som mellan 1934 och 1988 var ett dagbrott för kalksten. Six Flags Fiesta Texas firar 25 år i år men i parken var det bara skylten med öppningsåret som skvallrade om jubileet. Goliath var namnet på den bana vi började med. Såg ut som de vi brukar starta med men hade ett annat namn och en annan färg. Med siktet inställt på mat hoppade vi in i de åkturer vi hittade på vägen. Värmen var tryckande och parken var betydligt mer besökt än vad vi haft de senaste dagarna. Vi hade kö till i princip varenda åktur. 

Parken hade en fin inramning i och med de bergväggar som omringade verksamheten. Jag konstaterade att parkens skönaste åktur var Iron Rattler. En trä/stålkonstruktion som nyttjade berget och bland annat hade en riktig tunnel. Vi bjöds på två ordentliga drop som riktigt fick mig att lätta från sätet. Superman var en annan av parkens storattraktioner. Fram till 2013 var detta världens högsta loop med sina 44 meter. Också byggd med bergväggarnas hjälp blir det en häftig känsla att åka ”över kanten”.

Ett kort regnfall rensade den annars lite tryckta luften. Praktiskt nog kom regnet när vi stod i kö under tak. Parken var mysig och klockan blev seneftermiddag innan vi kände oss nöjda. Petersson kontrollerade mot kartboken och vi satte av mot väg 87. Vi passerade genom flera småbyar som kändes gamla, mest då de hade en huvudgata med restauranger och butiker och sedan inte så mycket mer. I Mason hittade vi ett motell där föreståndarinnan haltade ut från kontoret på kryckor när vi ringde på. Klockan var sen men ändå ställde vi larmet på tidig uppstigning. Imorgon har vi många mil att åka.