Dag 29; Smärta

Även om definitionen av kontinental frukost säkert är väl satt så är tolkningen av densamma väldigt fri. Idag bestod Continental Breakfast av Juice/kaffe samt fabriksbakade muffins packade i plast. Det är bra att vi har inkluderat tre mål varje dag i en Six Flagspark.

Förmiddagen gick och vi rullade genom Dallas för att nå Six Flags Over Texas. Det som blivit lite av en tradition är att vi åker en och samma bana som första åktur i parkerna. Så även idag. Hittills har dessa banor alltid haft Batman-tema. Många av parkerna har samma åkturer. Ibland heter de samma i flera parker, ibland får de olika namn. Vi fortsatte vår dag med Mr Freeze, som vi provade i St Louis för första gången. Här sköts vi igen iväg bakåt för att efter ett skruvande, loopande och snirklande hissas uppåt och göra samma resa genom banan framlänges.

Nu hade vädret förändrats. Det småregnade med en ökande intensitet men vi embarkerade ändå parkens stora träbana – Texas Giant. Den är byggd enligt ett koncept som jag börjar gilla mer och mer. Stålräls i träbana och inte rundräls utan istället kantiga balkar håller tåget på plats och gör åkturen njutbar istället för att vi kastas runt. Vagnarna rullade ut från stationen och vi drogs upp första backen. Dropen var rejäl med sina 85 grader lutning. Eftersom vi valt plats bak i tåget så drogs vi över krönet och ner i backen. Jag började känna en stickande känsla i ansiktet. Snabbt insåg jag att det var regnet som slog mot huden. Nederbörden hade ökat när vi köade och i de 70 mph som vi färdades i slog dropparna mot ansiktet och lämnade efter en känsla av att bli släpad över en grusgång med ansiktet före. Jag var tvungen att hålla en hand framför och såg därför knappt något av åkturen. Jag mest följde med utan att veta vad som väntade, Vi tog oss bort till Titan, en stor stålbana. Fortfarande i regnet satte vi oss längst bak och det var samma sak här – händerna framför ansiktet som ändå smärtades av regnet och efter hade vi ingen koll på hur banan såg ut.

Medan regnet öste ner tokig vi oss lunch och åkte en innomhusbana. Någonstans fick vi ändå inse att vi kommer bli blöta. Jag har inte med mig regnjacka – det regnar väl inte utomlands?! – och värmen var ändå närvarande. Jag blev blöt men när väl regnmolnen skingrats och solen tittade fram så torkade jag snabbt.

Vi tog oss genom både Texas Giant och Titan ett par gånger till, nu när alla sinnen kunde uppleva åkturen fullt ut. Riktigt bra banor båda två men jag gillade Texas Giant bäst, trä/stålbanan är mjuk att åka och är byggd med negativ G där vi lyfts ur sätet istället för att pressas ner i detsamma.

Vi satte siktet på en träbana som låg långt bort. Så långt bort att den var på andra sidan infartsvägen. Väl framme var åkturen tillfälligt avstängd och ett par parkmedarbetare stod och höll på med ett bälte som verkade vara det som var problemet. Jag är av övertygelsen att det är generellt sett bättre att vänta än att vända och det tog inte mer än 15 minuter så var åkturen igång igen. De som klivit ur kön hade gjort att vi kom närmare och vi ingick i den första grupp åkare som fick första åkturen efter att tågsetet var lagat och visst var det värt väntan.

Vi kände oss klara med parken och var påväg ut när vi såg en stålkonstruktion som vi inte åkt. Det var en bana som gått oss förbi. Vi konstaterade dock att området varit avstängt tidigare varför vi inte kunnat komma dit under vår parkvandring. Åkturen var kanske inte den bästa under våra snart fem veckor i landet men absolut inte dålig. Det är väl det som varit genomgående bland parkbesöken – inget är dåligt och vissa banor är väldigt bra.

Vi åt en tredje gång, åkte Pandemonium som snurrade oss rejält innan vi styrde bilen söderut. Vi åkte bara någon timme innan vi slog läger på ett motell i Hillsboro. Det var skönt att få en tidigare kväll och vi har långa dagsstärckor framför oss. Antalet parker kvar att besöka blir färre och färre.