Det fanns äggröra, det fanns youghurt. Serveringen innehöll flera sorters bröd, dito rost, våffeljärn, flera sorters juice och marmelad och liknande bredbara smörgåspålägg. Vi var förundrade över hur vi kommit undan så billigt på boendet. Smakerna i morgonmålet var klart godkända och det finns praktisk vinning i att kunna äta direkt på hotellet. Ofta blir det lite tidigare gjort, det går att borsta tänderna efteråt och hela förfarandet är förhållandevis enkelt. När vi båda var nöjda med morgonrutinen hoppade vi in i bilen och åkte en bit tillbaka på väg 20 som vi kommit på kvällen innan. Vi vek av mot Six Flags Over Georgia.

Med ett förköpt paket av biljetter, parkeringstillägg och matpass var vi väl rustade. Vi släpptes in till parkeringen och efter en kort tids köande var vi inne i parken. En snabb tur till Säsongspassavdelningen bekräftade att vi hade årskort, parkeringstillägg och matpass – vi var redo. Utan att egentligen veta hur hård kontroll och vilka krav på småprylar parken hade valde vi att låsa in alla tillhörigheter i ett skåp vid ingången. Kvar i fickan låg årskortet och det fotopass som jag skulle spara ner åktursbilderna på. Det var oklart vid beställningen och ingen i parken verkade heller veta om passet gällde i alla parker, vi får se när vi kommer till nästa Six Flags. 

Klockan slog öppning och vi släpptes längre in i parken. Ett tåg av förväntansfulla människor stävade uppför den lilla backen som ledde djupare in. Vi passerade ganska på en gång en gul bana, Georgia Scorcher, som vi snabbt beslutade skulle bli dagens första åktur. Vi passerade de människor som inte låst in stiga grejer vid ingången utan nu stod och letade småpengar att betala med. Åkturen var en ståtur som bjöd oss på sköna svängar. En bra början.

Vi letade oss vidare och betade av tre banor till i närområdet. Vi ställde siktet på Goliath, den största banan på området. Kön var relativt kort så stunden i solen blev relativt snabbt avklarad. Six Flags är inte Disney eller Universal. Här är det åkturerna och inte så mycket mer. Där köandet på Disney bjöd på en vandring i fantastiska miljöer som gjorde kötiden passera relativt obemärkt är Six Flags mycket mer avskalat. Vi leddes genom den snitslade leden mellan metallbommar som enligt ”fram och tillbaka-principen” packade folk relativt effektiv, om än väldigt tråkigt. De hade tekniska problem så endast ett tåg lastades. Vi valde platser längst bak och delade de fyra platserna med två andra. Så iväg, det stadiga klickandet påminde att vi sakta men säkert kom högre och högre upp. Utsikten bredde ut sig i och med att vi blev den högsta punkten. Så var uppförsbacken avklarad och vi vände neråt. Känslan var överväldigande. Efter ett snabbt drop vände banan upp igen och sedan ner igen vilket gav oss en skön airtime. Turen fortsatte i samma stil men med god variation och bra längd innan vi så bromsades ner och var tillbaka på stationen. Denna skulle vi definitivt komma tillbaka till senare.


Vi vände mot en av träbanorna, Georgia Cyclone. Här var köandet helt obefintligt men eftersom folk droppade in hela tiden så tog det en stund innan vi var iväg. Denna åktur var långt ifrån behaglig. Den rassliga träbanan gjorde att vår vagn hoppade fram och det var fler än en gång som huvudet hoppade åt ett anat håll än resten av kroppen när vagnen så landade på spåret igen. Vi hoppades på en lugnare tur med nästa åktur men Dahlonega Mine Train var ingen mysig upplevelse heller.

Parkens andra träbana, Great American Scream Machine, var precis så skumpig som en träbana ska vara. Superman var trasig så vi styrde mot mat och serverades en slarvig hamburgare med pommes. Utbudet i parken när det kommer till mat är begränsat så vi kommer ha god anledning att äta bra under de mellandagar som blir mellan våra Six Flags-besök. Beställningen var en besvikelse. Hon som tog emot min beställning var inte alls intresserad av mig som kund, hon ville hellre prata med sina kompisar i köket. Sådant kan jag inte begripa, det är så dåligt att jag blir tokig. I vårat matpass ingick en flaska som har free refills hela säsongen. Hon frågade vad jag skulle dricka men jag hann knappt svara: ”I would like…” innan hon vände sig om och ropade in i köket ”No, I didn’t, he did” och skrattade. Det var tydligt att jag bara var ett störningsmoment i hennes konversation med de som vände burgare. Helt oacceptabelt.

Denna nonchalans var tyvärr ett litet tema i parken. Vid alla åk och i butikerna var det mer samtal mellan personalen än med oss kunder. Enda gången jag kände lite stolthet och arbetsmoral var när vi mot slutet av dagen skulle åka Superman. Vi köade i knappa timmen innan vi så var framme vid påstigningsförfarandet. Men något var inte rätt. Vi satte oss och spändes in men systemet indikerade att alla säten inte var låsta. Personalen gick runt och försökte stänga de bälten som larmade. Efter kanske en kvart gav de upp, släppte loss oss och vi fick ställa oss först i kön igen. De stängde alla säten utan människor och skickade tåget två gånger genom banan. Vi släpptes på igen men inte heller denna gång var förfarandet utan problem. Jag vände mig över till Petersson och framlade min övertygelse att om vi inte kommer iväg nu så är det ett tecken på att vi inte borde åka. Personalen informerade oss att vi nu satt fast och de kunde inte släppa oss ut ur stolarna. De tog sig tid att prata med varje rad, ett beteende och ett engagemang som kändes lika delar oväntat som välkommet. När så två tekniker fick komma med ”huvudnyckeln” och lossa oss åkare en efter en valde vi att inte ställa oss tillbaka i kön utan istället gå vidare mot annat. Klockan var middagsdags och servicen var återigen på tidigare låga nivå. Tråkigt, det tar bort så mycket av den positiva känsla som bra åkturer bakar på oss. Så enkelt som att lyssna på kunden istället för sina arbetskamrater skulle göra stor skillnad.

Många av berg- och dalbanorna strulade under dagen. Vi räknade till att sju av elva banor stått stilla vid minst ett tillfälle. Trots detta var det bara Superman som vi kände att vi missat i och med att vi betat av bland annat Goliath två gånger. När regnmolnen intog den tidigare så klarblå Georgiahimlen kände vi oss så nöjda att vi lämnade parken. Jag lade i parkeringsväxeln vid hotellet och samtidigt kom de första regndropparna och det tog inte lång stund innan regnet öste ner. Imorgon ska vi se lite på Atlanta innan vi fortsätter längs väg 20 österut, mot Agusta och sedan genom South och North Carolina till Williamsburg, Virginia. Vi har två dagar och drygt 100 mil till vår nästa hållpunkt, vi får se hur vi lägger upp delresan.