Det blev en lagom lugn start på dagen. Jag hade kvällen innan packat lite av det jag skulle ha med mig. Efter att jag gått upp och ätit frukost och lagt i det sista i ryggsäcken var vi fyra som gick iväg mot busstationen. Regnet hängde i luften.

Idag skulle bli en väldigt intensiv dag. De tre aktiviteter jag kikat på igår skulle sedan på kvällen läggas ihop med en fjärde, en kulturkväll i maorisk tappning. Vi fyra hoppade på bussen och åkte ut till stället där man uppfann Zorb. Det allra första fröet till resan föddes just ur tanken att åka till Nya Zeeland och prova zorbing. Det går helt enkelt ut på att man klättrar in i en stor “badboll”, en Zorb, och rullar ner för en gräsbeklädd backe. i bollen finns en boll till och det är i den man är och åker. Utrymmet mellan bollarna, den inre och yttre, är luftfyllt. Framme så skrev vi in oss och gjorde oss klara. Vi skulle åka två och två i en variant där man fyller en del av utrymmet där “passageraren” åker med vatten. Vi fick reda på att vi skulle åka mer än en gång. De bjöd oss på en extra tur som skulle gå nedför en annan bana. Iförd badkläder och en svart t-tröja kröp jag in som nummer två i zorben högst upp på kullen. Vattnet var varmt och ljudbilden inne i bollen var nästan som när man pratar med en blöt tröja över huvudet. Det gavs en rumslig efterklang och det kändes instängt. Ingången förseglades. Sikten ut var begränsad, vi såg ungefär vad som fanns på andra sidan plastbollen men bäst det som var närmast zorben. Så rullades vi iväg. Det var en spännande upplevelse. Banan var rak och det guppade något. Det var som att åka en vattenrutschbana nästan. Vi gled i vattnet och snurrade inte runt, men huvudet var ibland neråt backen, ibland upp mot toppen. Det var omskakande och faktiskt så stämmer beskrivningen “en blandning mellan vattenrutschbana och bergochdalbana väldigt bra överens med verkligheten. Den mjuka men blöta åkturen slutade där backen planade ut och i och med att vi krälade oss ut ur handbollen hade jag nått målet: Jag hade zorbat. Den andra åkturen var i en bana som zick-zackade sig ner. Även den vattenfylld, även den väldigt rolig. Här fick vi åka ensamma varför det fanns utrymme att fara runt mer. Det var precis vad som hände när bollen bytte riktning. Även denna resa avslutades på flackmark och jag tog mig ut. Det var definitivt en annorlunda upplevelse, det var kul, och ska man göra det ska man göra det där det uppfanns i mitten av nittiotalet.

Jag snabbade mig in och bytte till torra kläder. Jag skulle vidare till nästa aktivitet och min skjuts hade redan kommit. Jag kördes ut i landsbygdsmiljö till Offroad NZ. Jag skulle köra bil i terräng. Jag lämnade ifrån mig väska och en kasse med blöta badkläder som stuvades undan medan jag fick ett par bilnycklar. Vi var inte så många som skulle ut och köra nu när det precis börjat regna märkbart. Det var jag och ett par som åkte i en bil. Det roliga och det jag såg fram emot var att få köra själv. Det har inte skett på nior veckor, om vi räknar bort fyrhjulingsturen. Bilen var en Suzuki Jimmy, automatväxlad och med en radio inbyggd. Med oss ut i banan fanns en instruktör som över radion gav oss instruktner om hur och vart vi skulle köra. Han gick bredvid oss i regnet som tilltog. Jag körde med rutan nere, både för känslan och för att då och då kunna sticka ut huvudet och titta när jag tog mig över något. Det kändes inte alls konstigt att hoppa in på höger sida av bilen. Det var att lägga i växeln med vänster hand som kändes lite avigt. Att manövrera bort fordonet in i skogen var heller inga problem men jag gissar på att det sitter djupt i ryggen med högertrafik. I en rondell eller stor korsning skulle det nog krävas lite mer tanke även om det känns helt naturligt med det sätt som trafiken flyter.

Turen gick över stock och sten. Ner i vattendiken och upp igen. Vid ett par tillfällen stannade vi och gick ut och tittade på hindret som skulle komma. ett hinder var en väldigt brant nedförsbacke. Det lutade åttio grader som mest. Det var bara att hänga på bromsen och glida ner. Det var kul att köra. Lite utmaning eftersom jag inte kört i terräng förut. Helt annat än att ta sig fram med Volvon. Det tog ungefär en timme att ta sig runt banan. Det regnade hela tiden. Väl tillbaka fanns det ännu en grej att göra. På en så kallad Adrenalintur med en förare som kunde köra i terräng skulle jag åka med runt en bana i runda slängar tio minuter. Jag fick på mig skyddskläder och vi åkte iväg. Det var en mer extrem bana än den jag åkt tidigare idag. Vi åkte med slagsida, ungefär fyrtiofem grader. Det kändes kan jag säga. Han tog mig över stenar, upp för backar, över gupp, sladdandes runt stenar. Det var spännande att få även denna typ av körning, som jag endast sett på Jeepträffen under Bessemerfesten i Hofors tidigare.

Jag fick skjuts även tillbaka. Detta var definitiv som äventyrsparken Agroventure. Här fanns ett antal utmaningar att testa på. Det fanns bungy, jetbåt, swinggung och vindmaskin samt Sweeb vilket var det jag skulle prova. Vad är då Sweeb? Det är som en cykel som går på räls. I en korg under hänger man och trampar. Det fanns en bana som var två hinder meter lång. Det togs tid på hur lång tid det tog och sedan fanns chansen att vinna lite pengar om man slog rekordet. Jag satte mig i och började trampa. Oj så jag trampade. För allt vad jag var värd pressade jag pedalerna runt och kom ganska snabbt upp i fart. Jag gjorde ett snabbt växelbyte och ökade farten ytterligare. Sedan kom det svåra, att hålla farten tre varv. Det var riktigt segt mot slutet och det brann i benen när jag tog de sista stegen över mållinjen. Det tog fyra hundra meter att stanna, jag frihjulade två varv innan de fångade in mig och bromsade ner farten till noll. Jag steg ur och kollade på klockan. 1.00,2. Precis över en minut och jag fick ett erkännande från personalen på plats att detta var en riktigt bra tid för att vara första gången. Rekordet var ungefär fem-sex sekunder snabbare. Benen var svaga när jag stapplade tillbaka till det skåp där jag låst in väskan, men det var det värt.

Regnet var nu kraftigt och jag letade mig bort till en busstation för att åka tillbaka till camp. Ungefär en kvart tillbringade jag i det våta innan bussen kom. Jag var fortfarande väldigt blöt när jag steg in på McDonald’s för att få i mig lite lunch. Jag stannade där tills jag var relativt torr. Väl på camp bytte jag om och duschade snabbt. Det stundade kulturshow i form av mat och underhållning i en Maori-by. Bussen kom och hämtade upp oss. På vägen ut lärde vi oss lite ord och utsåg även en i gruppen till hövding. Han skulle hålla koll på oss under kvällen. Bussarna i detta land måste vara av särdeles klen sort. Även den bussen vi åkte i nu, i likhet med den vi hade första dagarna på resan, förlorade strömmen och självdog i en uppförsbacke. Det löstes snabbt när en annan buss m och hämtade upp oss, de sista 38 passagerarna till showen. Väl framme skulle vi mötas med en ritual och vi skulle meddela att vi kom i enbart fredliga syften. Totalt fem krigare mötte upp med dans och stridsrop. En av fyra utsedda hövdingar lämnade ett fredstecken som accepterades. Vi leddes i och med detta in i byn. Där fick vi titta på flera stugor och prata lite med människorna vars kultur vi nu hade stigit in i. De pratade om utsmyckning av husen och visade på oss lekar för att träna krigare. Efter en snabb titt på det som skulle bli vår mat sattes vi ned i en församlingssal. Med sång och dans fick vi följa med på en tur in i Maoriernas värld, de första som kom till Nya Zeeland ungefär sex hundra år innan engelsmännen. Vi slussades in i matsalen där det serverades en väldigt god buffé med allt från flera sorters potatis till kött. Efterrätt var både kladdkaka och Pavlova, som jag provat tidigare. Denna var dock godare. Det bjöds på mer sång innan det var dags att åter klättra ombord på bussarna. Busschauffören höll låda medan han tog oss ner till stan. Jag tycker att detta är ett fantastiskt sätt som urbefolkningen hittat för att dels tjäna pengar, dels sprida sin kultur och se till att den finns kvar. Även motsättningar byggs bort med lite mer vetskap om vad det handlar om. Andemeningen med tillställningen var minst lika mycket som maten att budskapet gick fram. Budskapet att “detta är vi, vi bjuder in oss för att ni ska förstå oss”. Det var en mycket bra kväll.

Men ännu var den inte slut. Fem ur gruppen hoppade av på stan och skulle nu göra Rotorua osäkert. Vi hittade först en enklare pub med livemusik. Vid midnatt drog vi vidare till en nattklubb där jag dansade för fulla muggar. Det var längesedan och även om det känns väldigt obekvämt att vara i en sådan situation så var det kul och jag var upprymd när vi vid tretiden gick den dryga kvarten tillbaka till camp. Det var väldigt kallt och jag drog mig båda sovsäckarna innan jag släckte lampan.