Dagen började tidigt. Vi var tre som skulle iväg på äventyr lite tidigare än de andra. Frukost ordnades lite snabbt i morgonkylan innan vi blev upphämtade.

Vi åkte ut till Rock ’n Ropes, en höghöjdsbana strax utanför Taupo. Vi skulle klättra och klänga tiotalet meter upp i luften. En instruktör körde bilen och visade sedan på oss säkerhetsutrustningen, sele och hjälm. Vi gick ut i banan och började klättra. Första utmaningen bestod i att klättra upp och sedan hålla i en lina och gå på den andra mellan två pålar. Det var ganska enkelt trots allt. Jag höll kroppen lurad framåt och kunde med ganska liten kraftansträngning ta mig de drygt sju metrarna till andra sidan, röra pålen och sedan vandra tillbaka till mitten. Där sänktes vi ner till marken igen. Alla gick igenom övningen och eftersom jag var sist ut så fick jag börja på nästa. Det var mer av en gå-på-lina-variant med ett rep på varje sida av en lina i mitten. En hand på varje rep och en stadig fot på linan under. Det var ändå en ganska stadig promenad jag bjöd på, trots att vi fick vandra in till mitten igen baklänges innan vi firades ned. Till nästa övning hade vi inget att hålla oss i. Det var en väldigt svajig bro vi skulle korsa. Två parallella linor med plankor mellan utgjorde faktiskt allt i denna dryga halvmetern breda överfart. Jag försöker intala mig själv att jag har bra balans. Detta var verkligen övningen för att bevisa. Det gick relativt bra. Ett par gånger svajade bron till och jag fick ta ett bredare steg och stanna till lite. Jag återfick kontrollen och vandrade till pålen, in i mitten och hoppade ner. Ännu var det ingen av oss som ramlat av.

Fjärde övningen var lik den tredje. Här fanns det heller inget att hålla sig i. Nu var även bron borta och ersatt med en stock, kanske trettio centimeter i diameter. Den skulle vi gå på, över till andra sidan och sedan baklänges tillbaka. Jag intalade medvetandet att det var ingen skillnad om stocken låg på marken eller åtta meter upp i luften, den var lika lätt att gå på ändå. Jag klättrade upp och kände på fotfästet på stocken. De grova kängorna bevisade återigen sitt värde när de uppvisade en friktion mot underlaget som med råge väl motsvarade den förhoppning jag hade. Jag har märkt på att jag gillar mer attityd på var jag går än på en punkt långt borta när jag balanserar. Majoriteten av de jag nämnt detta för menar på att det är fel. När jag nu stod där på stocken var blicken någon halvmeter framför fötterna. Jag hade ryggen mot pålen av klättrat upp för. Det var inget att hålla på så jag började gå. Jag förvånades över hur bra det gick. En fot framför den andra hela tiden. Jag kikade ner bredvid stocken. Det var en bit ner till den träflisfyllda sandlådan som utgjorde underlaget i det område där alla banor fanns. Med armarna utsträckta tog jag mig relativt stabilt över till andra pålen och slog till den med handen, halva uppgiften klar. Jag började sätta en fot bakom den andra och tog mig, i ett mycket långsammare tempo, bakåt in mot mitten. Där vände jag mig och stod sidledes mot stocken innan jag lutade mig bakåt och firades ner. Det blev lite mer utmaning i varje övning och när vi nu var framme vid den näst sista skulle vi kasta oss ut i luften. Jag klättrade upp på en påle, ställde mig på den plant avsågade toppen. Det var precis så mycket utrymme för att mina båda fötter skulle få plats när jag höll dem ihop. Hela pålen svajade och jag fick parera med min tyngdpunkt. Någon meter ut i luften hängde en horisontell pinne, kanske en meter bred. Uppgiften var att hoppa och hänga sig fast i denna. Mitt fokus låg på att fånga och jag släppte inte blicken från pinnen när jag böjde knäna och hoppade. Jag fångade och gjorde tre chin-ups innan jag släppte taget och firades ner.

Sista banan var ett swing. Fastsatt i en lina som i sin tur var fäst i två pålar skulle jag gunga när jag väl hoppat från plattformen placerad femton meter upp i luften. Återigen trotsade jag hundratusentals år av evolution som byggt in i oss att det inte är bra att hoppa och falla långt. Jag känner mig ändå trygg, dels i utrustning och personal. Dels i mig själv. Jag håller mig ganska lugn.

Vi blev upphämtade av resten av gruppen med bussen. De hade startat lite senare och hade plockat ihop camp utan oss. Vi styrde direkt till nästa delmål. Ett område kallat Craters of the Moon bjöd mig och två till, en ny tre-konstellation, på ett geo-termiskt aktivt område. Med ånga som kom upp nästan överallt ur marken var det ett annorlunda landskap. All denna värme som finns under oss, en svårfångad tanke. Området är egentligen ett människans verk. Man byggde en kraftstation i närheten och sänkte därmed grundvattennivån vilket gjorde att det vatten som var kvar kokade lättare och ångan letade sig upp till ytan. Stora hål i marken och all ånga som steg tillsammans med svaveldoften fångade min fascination för området. Vi var där i ungefär en timme innan vi åter hämtades med bussen. Den var tom denna gång. Vi skulle nu, likt de andra redan, bli avsläppta i stan för att spendera någon timme antingen centralt eller på stranden. Mitt första mål var mat. En mycket god trettio centimeter lång smörgås på Subway stillade hungern. Jag gled sedan runt på stan största delen av tiden. Jag handlade ulltröjor och bara hängde på stan.

Vid femtontiden lämnade vi Taupo och styrde mot Rotorua. Där skulle vi tillbringa två nätter. På vägen stannade vi vid Huka Falls. Ett magnifikt vattenfall där grönvitt vatten forsade genom en ungefär femton meter bred kanal. det var mycket vatten som strömmade fram och det gröpte hela tiden sakta men säkert bort berget under. En informationsskylt ad oss återkomma om ett par hundra år, då kanske det sista fallet hade krupit längre upp i kanalen. Vi hittade även en bubblande lerpöl på vägen. Värmen från underjorden hade här med vattnets hjälp löstupp jord som med ånga fick lervällingen att bubbla. Det var ganska annorlunda att se. Att det kunde koka i lera på marken. Svavellukten var stark och påtaglig.

Väl i Rotorua stannade vi vid turistbyrån. Vi bokade oss på lite aktiviteter inför morgondagen. Jag bokade in två och tittade ut en tredje som jag också ville få in i schemat. När vi kom till camp var klockan närmare sex och vi lagade mat. Det var en måltid där vi alla lade lite pengar och lagade gemensamt. Gott, som det mesta vi fått på resan. Jag spenderade lite tid i tv-rummet innan det var dags att avsluta för natten. De dubbla sovsäckarna behövdes verkligen.