Kategori: Nya Zeeland

Jag sov hårt hela natten. Temperaturen hade varit nästan obeskrivligt lagom. Nu finns väl risken att jag, enligt reptilmetoden, justerade mig efter den omkringvarande temperaturen. Slutsatsen är iallafall att jag sov gott denna första tältnatt detta resmål. Det märktes att några var kvar i en annan tidzon. De var uppe redan vid 05. När jag vaknade ungefär en timme senare kunde jag lyssna mig till att de som pratade var bara ”nykomlingar”. Det är lite samma som under militärtjänstgöringen, alla är nya bekantskaper i början men efter några veckor räcker det med en silhuett i mörkret för att identifiera en ur gruppen. När väl januari är slut kommer säkerligen så vara fallet även med de som nu ännu är relativt okända.

Efter en sedvanligt kraftig frukost med sockrade flingor, mjölk och ost på formfranska gav vi oss av till Sälkollonin. Jag vet egentligen inte varför området heter så, sälar fanns visserligen men vi såg bara ett fåtal. Detta var den första kontakten med landskapet på riktigt. Nere vid havet promenerade vi ut på det som vid högvatten blir en stenbotten. Nu var vattnet borta borträknat de vågor som forsade vatten bland sprickor. Bakom höjde en bergskedja sina toppar mot himmeln. Vintertid ligger det snö på dessa samtidigt som det går att surfa i havet nedanför. Vi vandrade sedan runt en udde, en tur på ungefär femtio bilder med kameran. Det var ett sceniskt landskap som bredde ut sig. Höga klippor som sluttade starkt ner mot vattnet, böljande kullar där en traktor slog gräset. Det lutade svensk sommar men såg ut som något jag aldrig tidigare sett.

Vi fick några timmar i det lilla samhället Kaikoura som ägnades åt mat och strandhäng innan vi begav oss mot Valsafari. Vi skulle ut i båt och se på valar. Den by vi är i är känd mycket för valar och delfiner. I tidig karriär genom slakt och numer genom ecoturism och bevarande av däggdjuren. Tyvärr härlig vår otur till. Vädret ute på sjön var så pass illa att det inte var säkert att åka ut. Kaptenen beslutade att turen blev inställd. Oerhört trist. Vår reseledare tillkallades och h lade om planeringen för morgondagen. Vi gör ett nytt försök att se havets giganter då.

Jag var i det matlag som fick inleda resan. Väl tillbaka på camp satte vi igång med middag. Fisk/curry/wok stod på menyn. Till detta kokades ris. Efter ungefär en timme serverades denna gryta som mottogs med glada miner. Jag tyckte att vi fick till konsistensen på fisken väldigt bra. Jag tittade i lite broschyrer på vad jag ska göra längre fram under resan. Det finns mycket att ta ställning till. I motsats till förra resan finns här här ett schema med var vi är och vad man kan göra där. Om det är bättre än det andra systemet med en kortare framförhållning vet jag inte ännu. Spontant kan det kännas som att det går att planera sin vistelse här på ett annat sätt, men samtidigt inte lika flexibelt och anpassningsbart till gruppen. Jag skyndade mig sedan i säng. Imorgon ska vi upp så tidigt att det nästan är sent inatt.

Det var skönt med sovmorgon. Klockan ringde halv nio. Ingen jordbävning inatt och taklampan satt kvar. Vi tre som bodde i min stuga gjorde oss klara för att ta emot besök. Klockan tio skulle de andra stugorna vara tomma. Väskor skulle stå i vår. När denna logistiska utmaning var avklarad gav vi oss iväg för frukost. Tipset låg på ett ställe längre ner på gatan. Vi vandrade och hittade så småningom den rekommenderade restaurangen. Det var gott. Väldigt gott. Jag beställde rostat bröd med mjukost och ägg. Grovt bröd som vi inte ätit på länge smakade fantastiskt. Det var någon form av hälsostuga detta då allt verkade hemgjort. Allt från sylt till rostbröd.

När klockan slog tolv blev vi ”utkastade” ur även vår stuga. Packningen placerades i en annan byggnad och vi tio svenskar visste fortfarande inte vad som skulle hända för oss. En vänlig dam som arbetade på Boendet ringde till den som bokat vårt boende. Därefter stakades vår eftermiddag ut. Hon skjutsade in oss till flygplatsen igen. Där ligger International Antarctic Centre. Ett besöksmål med utställningar om Sydpolen och området Antarktis. Det var ett väldigt intressant ställe. Det fanns ett snörum som vi ganska snabbt styrde mot. I ett rum var det åtta minusgrader. Vi fick låna skoskydd och varma jackor och gick in. Det var en härlig känsla. Över en månad hemifrån och helt utan snö. Abstinensen gjorde sig påmind och jag kramade en liten snöboll. Hela tanken med rummet var att turister, det fanns dem som aldrig sett snö, att få känna på kylan. Men åtta minusgrader är igen kyla, som vi brukar säga. Det tyckte man tydligen här också varför man drog igång en arktisk storm varje halvtimme. Med vindsnurror upp till fyrtiotvå kilometer i timmen och en kyleffekt på strax under aderton minusgrader stod jag i snörummet och nästan njöt. Klädseln gjorde egentligen ingen fryssen glad och vi lämnade rummet efter en stund. Nu kändes det relativt sett varmare utanför än innan vi gick in.

Vi vandrade genom fyra årstider på sex minuter, pingvin-landet, isgrottan och ännu ett område om hur livet på den sydligaste kontinenten är idag med vindkraftverk och forskarstationer. Vi tittade på en sjutton minuter lång film med naturbilder innan det var dags att lämna. Vi gick till flygplatsen och åt lunch. Jag beställde en spagetti/köttfärssås som nog var den mest kryddade jag någonsin ätit. Enormt starkt smakade det. Inget vidare. Vi gick tillbaka till ankomsthallen där vi mötte vår reseledare. Efter en stund så kom det nio svenskar till och gav gruppen ett totalt antal av aderton personer. Fortfarande saknades en person som skulle ta sig till Christchurch för egen maskin.

För att komma bort från jordbävningarna, stora delar av Christchurch var avstängt och det fanns egentligen inget att se, så åkte vi vidare idag istället för imorgon som orginalplanen varit. Vi styrde nu mot Kaikoura, en tre timmars busstur norrut. sträckan var inte så lång sträcka att åka, men vägen var inte rak. Landskapet förändrades från ganska platt till mycket berg och dalar. Vi slingrade oss genom ett storslaget landskap. Det var lite mulet och inte speciellt varmt. Det som passerade bussfönstret var något vars like jag aldrig sett. Det var inte som alperna eftersom ha er löpte alldeles bredvid. Det var inte som amerikanska västkusten då det här var grönare. Fränt landskap.

Vi anlände till campen vid tidig kväll. Tälten sattes upp. Det var en annan modell av tält här. mer snören och krångligare att få upp. Snören som skulle spännas och pinnar som spänner upp duken. Men det positiva är att jag tror att dessa är mer täta vid regn. Det finns två dukar som i en optimal situation inte ligger mot varandra. På minussidan ligger att de är mindre invändigt än de andra tälten. Det ger att jag har fötterna i ena väggen och huvudet i den andra. Jag löste det ganska bra under natten genom att ligga på skrå.

Innan läggdags var vi in till samhället Kaikoura och åt. Det vart någon form av asiatisk mat; Kyckling och nudlar och grönsaker och bambu och sockerärtor. Det var ungefär lika gott som förra gången. Nu beställde jag dessutom ”No Spicy” vilket faktiskt var ett fall framåt smakmässigt. Tyvärr tog det nästan nittio minuter att få in maten, det var tre personer som tog beställningar men bara en som lagade maten. Spännande arbetsfördelning. Vid midnatt var vi tillbaka på camp. Nu väntade ännu en natt i tält. Det kändes väldigt svalt när jag drog upp dragkedjan hela vägen.