Månad: december 2011

Tidig morgon. Upp och äta frukost på restaurangen där vi var igårkväll. Det var dyrt och jag saknade ost. Det fanns bara marmelad att ha på rostmackan. Konstigt. Gruppen splittrades för att gå i egen regi på äventyr. Jag tog en taxi ut till National Transport Hall of Fame. Jag hade hoppats på en ordentlig utställning med road trains och lastbilar. Det var mer som en parkeringsplats för gamla bilar. För många fordon helt utan förklaring. Men det fanns vissa intressanta föremål att titta på.

Eftersom Hall of Fame låg en bit utanför Alice Springs så blev det taxi till nästa stopp på listan; Royal Flying Doctors Service. Det var en kort filmpresentation innan vi fick gå runt i en utställning. Det var väldigt intressant. Rakt över gatan fanns Reptile Center. Jag kom in mitt i en genomgång om hur man ska klara sig undan om man möter en orm. Slutklämmen på turen var att hålla i en pytonorm. Den klamrade sig fast runt mig och jag kände mig ball.

Jag var hungrig och satte den interna navigatorn på McDonald’s. Det var inte alls svårt att hitta dit, jag navigerade efter Anzac Hill som vi besökte igår. Mätt och belåten satte jag av fortledes in mot Todd Mall, som verkar vara den centrala köpgatan. Jag sprang på några andra ur gruppen innan jag satte av mot Campen för att ladda för kvällen.

Det var bestämt att vi skulle in på en restaurang, Bojangles, och äta hela gänget. Det var en frän restaurang med westernstämning; Dörren var av svängtyp och det stod Saloon på en stor skylt. Jag åt känguru med pommes. Smakade som kött gör mest tycker jag.

Det blev vidare till en bar där en trubadur underhöll. Vår reseledare ger honom sällskap och stämningen var hög. Även fast det var trevligt påmindes jag om hur svårt jag har för tillställningar som denna numer. Förut var jag igång hela tiden, nu brukar jag bara sitta och titta på när andra dansar runt. Det är inte bra, naturligtvis, men frågan är vad som är orsaken och vad det går att göra åt. Jag har trevligt, men hela situationen känns obekväm. Men det är väl som med ormrädsla, det bästa sättet att bota den är att utsättas för kräldjuren.

Morgonen startade som de flesta hittills. En stund innan klockan ringde var jag vaken med hjälp av de andra i campen. Jag hade överlevt denna natten också. Turligt med tanke på att tältet sattes upp inte långt från en kulle med ormbon. Lite spänning i tillvaron.

Frukosten var fantastisk. Idag var jag extra hungrig och jag sänkte flertalet ostmackor och någon tallrik med flingor och mjölk. Vi fick sedan en uppgift: Plocka ut några sevärdheter som verkar intressanta så ska vår reseledare ta oss runt. Hela gruppen ägnade ett par timmar åt uppgiften och kunde lämna över en demokratiskt sammanställd lista på vad vi ville göra. Det blev uppsittning i bussen och vi lämnade för dagstur.

Första stoppet var Flynn’s grave. Mannen som startade Flying Doctors ligger begravd i Alice Springs. Han är en liten nationalhjälte då han gjorde mycket för de som levde i outbacken.
Vi åkte vidare in i bergskedjan West MacDonnell Ranges – världens äldsta bergskedja. Vi vandrade genom ett fantastiskt landskap mellan raka klippväggar precis runt oss. Det intensivt röda från berget blandade sig med det intensivt gröna från träd och buskar. Tillbaka till Alice Springs för mat innan vi tog ANSAC Hill på vägen till camp. Det är en kulle där man har utsikt över hela staden och de omgivande bergen. Det är nästan som hämtat ur en film med bergen, färgen och öknen.

Det var sedan inte lång tid innan vi var på plats i restaurangen på campen. Ja, det finns en restaurang. Det finns både elbelysning och duschar också, det är som vilken campingplats på Öland som helst. På restaurangen skulle vi äta och se på reptilshow. En från Reptile Center, den lokala varianten av Skansenakvariet, visade oss ödlor och ormar. Han beskrev vad man ska och inte ska i närheten av ormarna. Det är bra nu när vi är i ”Snake County”.

Det var mat och lite fest på kvällen innan jag avslutade och återgick till tältet. Imorgon väntar ännu fler reptiler.

Det regnade inatt. Av någon anledning vaknade jag till och hörde hur det började regna. Jag har ingen klocka, telefonen är avstängd nattetid för att spara batteri. Det är ingen mottagning här i outbacken. Jag kände att det regnade in så jag ställde mig upp och stängde det lilla vädringsfönstret som finns. Det var nog bra för precis efter började det regna. Ordentligt. Allt som oftast när det regnar här så regnar det mycket på en gång. Kanske lika bra det. Efter en liten stund avtog regnet och försvann lika snabbt som det började. Jag vågade mig ut och bort till laddstationen. Det fanns två eluttag på området som vi kunde använda. Alla passade på att ladda kameror, telefoner, musikspelare och annat. I härvan av elkabel hade jag kopplat in min iPad. Den gav vid handen att klockan var kvarten efter fyra på morgonen. Jag dubbelkollade att allt var säkert från eventuellt mer regn innan jag lade mig på sovsäcken igen.

Två timmar senare var det dags att börja dagen. Hela gruppen var uppe då och frukosten lagades till av matlaget. Solen steg snabbt och brände på tidigt. Jag har slut på SPF 30 och kör istället med 50 på solkrämen. Den är lite meckigare att ha att göra med, men brännrisken blir desto lägre. Tidigare har jag kombinerat de två för att punktmarkera vissa områden. Jag får tänka om till imorgon, idag är det fullkroppssmörjning med 50 som gäller.

Vi packade oss iväg kring åttatiden och styrde mot ett träd alldeles bredvid Daly Waters. Mannen bakom Stuart Highway stannade till vid Daly Waters på sin väg mellan Adelaide och Darwin åren 1861–62. I ett träd ristade han in ett S. Nästan 150 år senare var Günzel, mannen bakom en välbesökt reseblogg på samma plats och tittade på bokstaven. Genom att besöka flygfältet som då faktiskt var det första internationella i Australien fick vi reda på att det på 30-talet kostade drygt 200 pund att flyga hem till England.

Sedan kom regnet.

Ett riktigt tropiskt regn svepte in över oss. Detta var inte ett regn som slutade efter en kvart. Det brutalregnade en lång bit på vår resa. Tyvärr var det ett så pass omfattande nederbördsområde så det påverkade vår fortsatta färd. Inte för att vi inte kunde åka vidare, det var ingen idé att stanna. Varför ut i regnet och slå upp tält? Beslutet togs att åka ända till Alice Springs och där slå läger ett par dagar. Vi skulle egentligen inte komma dir förrän imorgon.

Regnet till trots stannade vi vid Devils Marbles och tittade på stenformationerna. Stora, runda och mjuklinjeformade stenblock ligger över ett område mitt ute i ödemarken. Stora block handlar det om också. Svårt att fånga på bild.

Totalt hade vi 918 kilometer att åka idag i och med att vi åker ända till Alice Springs. Vi betade av filmen Australia innan vi landade på campen vid halv tio-tiden. Snabbt etablerade vi samtidigt som matlaget stekte korv på grillen. Det var god kvällsmat. Tack vare den långa turen idag har vi fyra nätter här. Imorgon ska jag lägga upp en plan över hur jag ska spendera tiden.

Jag sov fantastiskt bra. Det var visserligen varmt men oj så bra jag sov. Från det att vi släkte pannlampan strax efter nio till strax efter 05 då matlaget började stöka med frukost var en oavbruten kedja av sömn. Det var visserligen för varmt att ligga i sovsäcken, men jag löste det genom att ligga på sovsäcken istället. Precis lagom. Det var en bra madrass jag fått också.

Anledningen till att vi var uppe så tidigt var att 06:30 skulle vi ut på tur. Yellow Water Cruise är en båttur längs Yellow Waters, ett stor område våtmark. Det är som tidiga nämnt i början av regnperioden och vattennivån var redan uppe över vägarna. Guiden berättade att vattennivån kommer stiga upp mot sju meter till innan det vänder. Det är nästan svårgreppat. Området är befolkat av mängder av djur, växter och krokodiler. Det första vi fick oss berättat var att hålla armar och ben innanför den plåtbåt som skulle ta oss runt den tidiga morgonen. Hon visade även på var flytvästarna fanns, men de var där mest för syns skull.

Det var en fantastisk morgon. Dis som tog udden av det starkaste solljuset tillsammans med, relativt sett, låga temperaturer på morgonen gjorde hela turen behaglig. Vi styrde ut i det farbara vattnen och började titta på djurliv. Där fanns fåglar, stora och små. Ormar, stora och små och där i vattenbrynet. Visst var där en krokodil? Jodå, det var det. En skapelse på drygt 1,5 meter som låg och tog in morgonen. I Sverige varnas man för att gå ut i gräset, det finns fästingar som kan sprida sjukdomar. Här varnas man för att gå nära vatten, det finns krokodiler som kan äta upp dig hel. Guiden berättade att krokodilerna inte behöver vara speciellt stora innan de kan attackera hästar och bufflar, något som inte är ovanligt. Vi såg faktiskt mängder av krokodiler under turen. Många gled vi förbi medan de låg på land, andra gled vi förbi när de låg i vattnet. Sedan var det ett par som simmade precis bredvid båten. Ljudlöst tog de sig fram med potentiell frukost i en plåtbåt bara en meter ifrån. På väg tillbaka mot fastlandet såg vi något stort som rörde sig i vattnet. När vi kom närmare förstod vi strax var det rörde sig om. Krokodilen var lätt en bit över tre meter lång och övervakade oss noga. Det är varelser som hängt med i ungefär 250 miljoner år, så de har definitivt hittat ett sätt att förhålla sig till omvärlden som fungerar. Mäktigt är ordet.

Det var inte bara krokodiler vi såg. Fåglar, fiskar växter och ormar var hela tiden närvarande. Det var så mycket liv och ljud bara på den snutt vi klarade av på knappt tre timmar innan vi kom tillbaka till campen. Där väntade ännu en frukost innan vi embarkerade fordonet och rullade vidare söderut. Nästa stopp låg fyrtio mil bort.

Det finns ett underjordiskt kanalsystem som leder vatten norrifrån ungefär 400 kilometer tills dess att det ser dagens ljus igen. En av dessa källor går i dagen vid Mataranka dit vi anlände tidig seneftermiddag. Vi badade i det klara, varma och mineralrika vattnet och det var uppfriskande. Det var så där lagom varmt i det klimat som vi nu hamnat i. Luften är mycket torrare såhär ett par mil söderut på Stuart Highway. En lättlunch senare var vi på rull igen.

Stoppet för natten är i den lilla byn Daly Waters. Ett historiskt ställe då Australiens första internationella flygfält ligger här. Det finns även en bar på orten, en ort som håller ungefär 50 invånare. Baren öppnades i samband med flygfältet år 1930. Efter att vi rest tält på campen, som var snäppet mer outback än gårdagen, gick vi för att äta i baren. Det beställdes den mytomspunna Barra-burgaren. En fiskburgare med råvara från området. Den var väldigt gott och rejäl.

Baren kändes otroligt ”på riktigt”. Den var packad invändigt med hälsningar på t-tröjor, sedlar, underkläder och allt som går att skriva en hälsning på. Hälsningarna kom från turister som stannat till på detta historiskt väldigt viktiga ställe. Personalen var trevlig och stämningen god. Temperaturen var hög. Kvällen avslutades en stund efter mörkret kommit. Vi resonerade till var vi var någonstans. Detta känns riktigt outback; Toaletter och dusch är hemvist åt grodor och insekter, det är dammigt och varmt, vägarna är lika delar asfalt som rödgrus. Jag känner mig väldigt hård på något sätt. Imorgon ska vi fortsätta in i öknen.

Nu var tanken redan från början att vara uppe innan solen. Även fast jag vaknade lite innan klockan var det närmare idag. Jag börjar med andra ord komma in i resmålet. Det är på tiden, om inte annat. Idag lämnar vi Darwin och styr kosan mot outbacken – vi ska in i nationalparken Kakadu.

Samling var satt till strax innan åtta och där stod vi; 21 förväntansfulla själar med packning för iallafall en vecka utan kontakt med en riktig säng. Frukosten var avklarad och precis innan halv nio rullade vi. Det kändes skönt att komma igång i tid. Soluppgången är avklarad på 10 minuter och det är redan från start varmt så att det räcker till så varför inte utnyttja dagen till max?

Tjugofem mil bort låg campen dit dagens tur skulle ta oss. Vi började dock med ett stopp vid en utkiksplats. Vi befinner oss i Wetlands precis i början av monsunsäsongen. Vilken dag som helst börjar det regna och det slutar först tre månader senare. På utkiksplatsen såg man över ett stort område med platt mark. Här och var fanns någon liten ansamling vatten, men jag förstod av utställningen på platsen att det bara var innan regnet kommer. Det är ett rikt djurliv i området och en stor del av populationen består av krokodiler. Vi var därför hänvisade till att bara gå på gångvägen. Vi såg även känguru för första gången på resan; Klockan 09:33 den första december skuttade den förbi utanför bussen.

Färden fortsatte genom landskap av torr mark, frodig vegetation och sankmark. Vi var förbi och tittade på världens största krokodil innan vi landade på vår camp i Cooinda. Snabbt ut med lite packning innan vi åkte vidare till Nourlangie Rock. En stor klippformation som varit en abourginboning för lång tid sedan. Det låg precis bredvid den plats där de tror att åskan uppstår. Där fanns väldigt gamla målningar långs en stig vi vandrade. Det blev många bilder på berg och skog. Vegetationen tyckes förändras längs vägen. Från lummigt och grönt till kalt och höga träd, via fuktigt och brant och platt och svalt.

Svalt är väl egentligen lite fel ord att använda. Det har inte funnits en sekund utanför bussen där jag tyckt det varit svalt. Värmen är tät och påtaglig och luftfuktigheten hög. Men jag tycker att jag klarar det bra ändå. Vattenflaskan behöver fyllas på ständigt men det är egentligen inte jobbigt att vara ute, tröjan är konstant blöt men huvudet är med. Vi pratade lite med en lokalbefolkning, han tyckte att vi klagade och skulle komma tillbaka när det var varmt…

Tälten sattes upp efter att vår reseledare visat hur det skulle gå till. Trots att det var första gången var alla klara snabbt. Jag och han som tillsammans med mig är madrassmän lyckades med uppgiften att dela ut röda madrasser till alla. Vi gick iväg till poolen precis innan regnet kom. Det sägs att det blir varmare i vattnet när det regnar. Värmen i vattnet räckte till ändå, kan jag väl säga. Det som regnet förde med sig var en kort, kort stund av behaglig lufttemperatur. Men det tog inte många minuter innan det var tillbaka i normalläge. Skymningen kom lagom till middagen som matlaget ordnade – makaroner och köttfärssås. Fantastiskt gott.

Det kom en regnskur till innan det var dags att sova. Nu ska vi se om jag tar mig igenom natten. Vi bor trots allt mitt i vildmarken.