Det närmar sig…

Det är lite mindre än ett dygn kvar och väskan är redan packad. Jag tror inte den har varit klar så här tidigt någon gång innan.
Det skulle eventuellt vara när jag i jobbet reser bort och bara tar med mig den väska som, efter förra resan, begåvats med mindre lortig och mer ren tvätt.

Nu är detta inte en vanlig resa heller. Dels på grund av bortsvarandetiden; Sextiosex dagar väntar på annan ort. Dels på grund av kontinentvalet; Jag har aldrig varit på södra halvklotet.

Själva upplägget på resan är också nytt för mig. Jag åker på ”äventyrscharter” i bussar som enligt uppgift kan vara rosa. Det är mycket som är okänt. Jag vet inte vilka jag ska åka med eller hur många som ingår i gruppen. Jag vet lite datum, Australien fram till den tredje januari. Nya Zeeland sedan och hemkomst klockan 14:15 den 31:a januari. Jag vet inte vart vi åker mer än i stora drag, men ska jag vara ärlig så tycker jag det är lite av grejen.

Eftersom mitt liv i övrigt ibland har en framförhållning på under 24 timmar så är detta ännu mer extremt. Jag får detaljer under resan, de första när jag kommer till Alanda. Enormt spännande.
Bekvämlighetsmässigt ser det ut som att jag får ställa om från ”Hotellrum, hyrbil och solkräm” till ”Tältsäng, mat över öppen eld och solkräm” Mängder med solkräm.

Jag har bilden av Steve Irvin, Krokodiljägaren i minnet. Detta tillsammans med stämningen i ”Doktorn kan Komma” från mitten åttio-tal och jag är övertygad om att det enorma landet Down Under erbjuder mest öken och beige-färgad klädsel.

Min bror tycker att jag till det att jag kommer till Nya Zeeland ska odla ett ordentligt skägg och med en torkad träpinne i näven rida i full galopp genom landskapet. Vi får se hur det blir med det.

Snart är jag iallfall där Carola var 1990: Mitt i ett äventyr.