Dag 39; Skillnaden mellan mig och Kevin Costner

Att gå upp innan solen är att gå upp tidigt. Solen idag skulle vara över horisonten klockan 05:55. Kvart över fyra ringde mitt alarm. Det gäller att vara igång i tid när man ska simma med delfiner.

Jag plockade ihop sovsäcken snabbt och fick i mig frukost. Totalt tretton ur gruppen satte sig sedan på en buss som tillsammans med sjutton andra turister, företrädesvis från Tyskland. Bussen tog oss in mot stan, ner till Dolphin Encounter. Klockan hade inte slagit halv sex men jag satt ombytt till våtdräkt i ett rum och tittade på en informationsfilm om hur jag skulle verka intressant ur ett delfinperspektiv. Vi skulle ta oss ut en bit där havet blir djupare. Där hänger mängder med delfiner. Vi skulle snorkla och fånga deras intresse och de skulle simma med oss. Genom att låta, dyka ner och röra oss mjukt i vattnet skulle de havslevande däggdjuren finns oss intressanta och därför närma sig. Dessa var bara vilda djur, ingen matning eller annat för att få dem att vara på vissa platser vid vissa tider. Återigen slogs jag av hur professionellt allt sköttes. Inga oklarheter om hur och var vi skulle. Bra utrustning och ett trevligt bemötande. Vi delades upp i grupper på två bussar och tre båtar. Totalt femtiotvå personer skulle med denna tidiga morgon.

Iklädda våtdräkt, huva, snorkelutrustning och simfötter satt jag på en liten plattform längst bak på båten. Kaptenen körde långsamt och runt omkring oss kom delfiner upp till ytan för att hämta andan. Vi väntade på en signal som berättade att propellern hade stannat och det var dags att glida i vattnet. En guide ropade att det var nära och i nästa stund hördes signalen. Jag hoppade lite för kraftfullt i det våta, fick rätt snorkelposition på kroppen och började paddla mig in i högen av Dusky-delfiner. Det tog inte lång tid innan jag såg något i ögonvrån, vred huvudet åt vänster och såg en delfin vars en meter ifrån mig. Innan jag egentligen hann reagera var det två till som undrade vad jag var för något. Med tipsen från filmen om hur man skulle uppföra sig färskt i minne började jag låta och snurra. Delfinerna följde mitt exempel och simmade runt mig. Nu var de riktigt nära, så nära att om jag bara strängt ut en hand hade jag nog rört vid djuret. Jag gjorde det inte, risken var nämligen stor att jag skulle skrämma dem och de skulle kanske inte komma tillbaka. Vi fortsatte att dansa runt en stund innan de gav sig av lika plötsligt som de kom. Jag fortsatte att försöka vara intressant och satte kurs mot där det rörde sig flest delfiner. Så var det några djur hos mig igen. Om det var samma som tidigare kan jag inte svara på. Vi simmade en stund till och jag hoppas att jag var ganska intressant. Jag försökte dyka ner men våtdräkten höll mig fast vid ytan. Återigen simmade de väldigt nära och snabbt. Jag hade lite svårt att hänga med i vändningarna, mestadels hade jag liten fart framåt men rörde mig i sida och runt. De simmade fram och tillbaka. Ibland lika snabbt som jag, andra gånger snabbare. Det blev ett antal möten innan kaptenen blåste i tutan och signalerade att det var dags att åka till vidare. Jag satte mig återigen på plattformen och vi lättade från platsen. Några minuter senare ljöd signalen igen och jag var, smidigare denna gången, tillbaka i vattnet. Delfinerna var snabbt vid mig och jag simmade återigen med dem. Det var återigen en häftig upplevelse, lite som med koalan, jag kom så nära naturen på något sätt. Jag var en besökare i deras värld och på deras villkor. Vi gjorde totalt fyra möten med åka båt mellan.

Efter sista gången i vattnet bytt vi till torra kläder och styrde återigen till ett nytt område. Det nästan kokade i vattnet av all aktivitet. Delfiner, flera hundra stycken, var samlade och nu skulle detta förevigas enligt digitalkamera-principen. jag tog många bilder, de flesta på vatten, av delfiner som bara ögonblicket innan eller efter hoppade eller andades eller något annat spektakulärt. I samma takt som det lediga utrymmet på minneskortet minskade ökade min förmåga att faktiskt fånga det jag ville – delfiner.

Vi var tillbaka vid besökscentrum Dolphin Encounter vid niotiden och efter en uppskattad varm dusch var vi påväg mot stan igen. Vi hade nu någon timme att lägga på lättlunch innan det var dags för ett nytt försök på Valsafari. Lättlunchen bestod av pannkakor med grädde och vilda bär. Valsafarin började enligt plan klockan 11:30. Vi bussades ut till båten och steg ombord. Medan vi reste fick vi en genomgång av vad vi borde få se. Det var kaskelottvalar som var det stora. Guiden förklarade även platsen där vi var. Rakt under oss fanns en stor ravin vilket gjorde att djupet var väldigt stort. Över en kilometer vatten fanns under oss. Detta var precis vad kaskelottvalarna gillade.

Kaptenen slog av på farten och vi kallades ut på däck. En bit bort i vattnet låg en kaskelottval och guppade vid vattenytan. Detta är vad de gör efter ett djupdyk, de ligger och ventilerar ut koldioxid och fyller kroppen med syre. De gör så i 5-15 minuter innan de dyker igen. Det var detta vi väntade på nu; Att valen skulle ventilera klart och åter styra ner mot djupet. Vi väntade och såg den ventilera. Och väntade innan den så tog ett djupt andetag och vände av neråt. Det klassiska fotoögonblicket av en valfena som reser sig uppstod och jag fotade.

Vi for vidare och såg ytterligare två kaskelotter på resan. Vi stötte på en gäng Pilotvalar som hade ett hänge av delfiner med sig. Dessa delfiner var inte sv den sort som vi såg i morse, detta var den klassiska Flipper-delfinen. De är större än de vi såg i morse och lika glada på att hoppa tydligen. Jag skriver ständigt att något är ”en upplevelse”, kan låta tjatigt men det är verkligen något som jag inte sett eller upplevt förut. Här var det en hel karavan av djur som var på rörelse genom vattnet. Vissa långsamt, andra simmade runt i cirklar och hoppade och hade sig. Det sägs att delfiner är väldigt intelligenta. Jag tror att de är så intelligenta att de faktiskt insett att det är kul att hoppa och ha sig. De fördriver tiden helt enkelt.

Vi var tillbaka på fastlandet vid fjorton och vi åkte direkt. Vi hade någon timme transport framför oss. Det tog lite längre tid än så. Bussen började uppföra sig underligt. Klimatanläggningen klarade inte av att hålla temperaturen nere och backljudet, varningstutan, ljöd konstant. Precis vid avfarten till Hamner Springs Ski Center lade bussen av helt. Vi rullade till vägkanten och stannade ofrivilligt. Jaha? Vår reseledare började ringa medan gruppen satte sig i skuggan av ett träd. Det var ganska soligt och varmt, säkerligen på grund av att vi redan var uppvärmda från bussen. Frågan var oundviklig. Vad händer nu? Reseledaren kom tillbaka och meddelade att det fanns en plan för fortsatt resande. Nu var det personal på väg från campen som bara låg en kilometer bort. De kom och hämtade både oss och vår packning i totalt tre fordon. Ganska snabbt var vi på campen och kunde resa tält. Vår reseledare fortsatte att lösa uppkommet problem medan vi i gruppen tog oss an byn vi nu hamnat i, Hanmer Springs. Jag fick en flashback från min resa till Österrike i somras. Staden här var mycket uppbyggd kring de varma källor som fanns. Det fanns en spa-anläggning där man kunde bada och må bra. Hela byn är omgiven av höga berg och steget är inte så långt från Bad Gastein. Vårt mål var mat, något som kvällen till ära blev hamburgare. Vi hittade ett hak bredvid en parkering som sålde tre sorters hamburgare och nachos. Enkel men ack så genial affärsidé. Vi var tio personer som stillade hungern, ett par inkluderat mig själv, valde att dryga ut målet med ännu en burgare. För första gången på länge åt jag Pommes. Jag försöker normalt att undvika den friterade potatisen. På snabbmatsrestauranger i Sverige äter jag alltid en sallad istället. På Nya Zeeland är detta inte så enkelt. På McDonald’s finns inte alternativet att välja bort Pommes och istället få en sallad till målet. I ett meal ingick pommes och det enda valet var liten, mellan eller stor. Jag fick istället köpa burgare, dricka och sallad separat, något som inte brukar vara ekonomiskt fördelaktigt. När jag nu stod utanför PJ’s fanns överhuvudtaget inte ens möjligheten att köpa en sallad. Istället för att krångla och för att stilla hungern som byggts upp under en ganska matfattig dag så beställde jag ett meal och fick därför friterad potatis i serveringslådan.

Kvällen avslutades sedan ganska snabbt, i vanlig ordning. Det har under resan varit ont om eluttag, så även på denna camp. Jag hittade ett rakmaskinsuttag på toaletten, precis bredvid tvättfatet. Det var alldeles för mycket spring för att jag skulle våga lämna telefonen utan uppsikt. Jag tog därför väldigt lång tid på mig att borsta tänderna. Sedan var jag väldigt noggrann med tandtråden. Omsorgsfull munvård gav mig iallafall ett halvfullt batteri.

Solen gick ner bakom bergen och färgade himlen starkt röd. Tyvärr kan inte en kamera fånga allt. Detta är bilder som jag får bära med mig mentalt istället.