Vi började röra på oss strax efter sju. Vid åtta var vi två som var frukostfärdiga samtidigt. Vi gick till den närbelägna Restaurang McDonald’s där jag beställde en Big Kiwi Breakfast. Den innehöll ingen frukt men väl äggröra, bröd med smör och sylt samt två korvar och något som liknade en potatisplätt. Till detta drack jag apelsinjuice, eller ”OJ” som hon benämnde drycken. Jag beställde en yoghurt med frukt och müsli för att runda av det hela. Allt smakade fantastiskt utom korvarna, som slag faktiskt lämnade kvar. Frukosten tjänade ändå sitt syfte och jag var mätt och redo att möta storstaden.

Vi var fyra som satte av mot Parlamentsbyggnaderna. Klockan tio skulle en rundvandring starta. Vi var där ungefär tjugo minuter innan och det var nog bra. Det var en säkerhetskontroll för att komma in i byggnaden. Fem vakter stod och kontrollerade väska och mig när jag gick igenom metallbågen. Nästa station var att lämna ifrån sig väska, kamera och telefon. Allt lades i en vit plastback och i utbyte fick jag en nummerbricka. Jag memorerade nummer trettiofem utfall jag skulle förlora brickan. Vi satte oss ner framförde en videopresentation om renoveringen som genomförts för sjutton år sedan. Denna rullade innan klockan slagit tio och turen börjat. En form av pausunderhållning kan man säga. När tiden var inne dök en dam upp och presenterade sig. Hon berättade Att turen skulle ta ungefär en timme och lite om var vi skulle gå.

Vi började i den nyaste av de tre byggnaderna, Bikupan. Där satt regeringen och vi kom bara in i en större mingelsal. Nästa byggnad innehöll både flertalet möteslokaler, en konstutställning och salen där de 121 stolarna fanns. Vår guide berättade om motsvarande riksdagen och hur valsystemet fungerar. Hur många stolar de olika partierna, åtta partier totalt, hade. Vi fick veta att det var talmannen som gav tillstånd för oss att komma in och titta, jag kikade närmare på den klisterlapp att sätta på tröjan jag erhållit vid ankomst. Visst stod där att talmannen var den som beslutade om vårt tillträde. Hon berättade om kopplingen till Storbritannien och hur drottningen formellt var den högsta även här på andra sidan jorden. Mycket av denna information fick mig taggad att åka över engelska kanalen bär jag kommer hem och se hur det faktiskt fungerar där. Ungefär nu hade turen tagit en timme och det kom därför en fråga om vi ville avbryta eller följa med till biblioteket. Fem minuter senare stod i princip hela gruppen i den sista byggnaden, biblioteket. Det var den äldsta byggnaden och även fast den nyligen var renoverad hade man jobbat enligt originalritningar och följt färgschemat. Huset byggdes vid förra sekelskiftet och användes idag aktivt fortfarande. Vi tog oss tillbaka till där vi började och hämtade ut väskan.

Det finns en kabelvagn som drar passagerare uppför och nedför en kulle. Vi styrde raskt dit och betalade in oss vid dalstationen. Resan upp var kortare än jag föreställt mig, bara någon minut att komma upp. I övrigt liknade den ganska mycket det jag åkte i Saltzburg, men det kanske är svårt att få variation på en rälsburen farkost som dras av en vajer. Väl uppe slogs vi av utsikten när man såg de centrala delarna av Wellington tillsammans med hamnen och havet bakom. Vi såg en pågående cricketmatch men brydde oss inte om att följa spelet. Istället vandrade vi mot kabelvagnsmuseet som låg bara någon meter bort. Där fick vi lite bakgrund till de banor som fram till sjuttiotalet varit ett populärt transportsätt för vanligt folk. Den anan som öppnade efter och som vi åkte på var mer för turister. Botaniska ädgården blev sedan målet. Även målet för dagen intogs på en liten restaurang mitt i grönskan. Jag åt crêpes, men det såg precis ut som pannkaka med drottningsylt. Jag fick även med en liten skål med yoghurt. Konstig kombination men det gick ner det med.

Vi vandrade genom kyrkogården förbi parlamentet till järnvägsstationen, precis bredvid vårt boende – Down Town Backpackers. Byggnaden var stor utanpå men verkade förvånandsvärt liten inne. En våning och utanför låg nio spår. Efter att ha kollat läget med de andra som hängde på boendet var det bud på att slå ihjäl den sista timmen innan avfärd. Jag och en till gav oss iväg mot hamnen. Där var en festival, ett par band spelade och sjöng. De sjöng hellre än bra kan man väl säga. Mycket folk var i rörelse och det var Wellington Day man firade. Vi gled genom folkmassorna tills det var dags att vända tillbaka. Vi mötte upp vår reseledare som hade en ny buss med sig. Ny är väl egentligen att ta i, det var en annan buss. Med ett yttermått som var lite mindre än vårt förra fordon så får alla sitta lite trängre, men alternativet var den buss som gick sönder – ett sämre alternativ även om den nu fungerade som den skulle. Turen vi åkte med bussen var inte lång, efter kanske en halvtimme var vi framme vid Paraparaumu. Det var en ganska enkel camping men mycket utrymme för tälten. Det beställdes mat, Fish and Chips, som avnjöts på stranden vara några hundra meter från camp. Solen började så sakteliga gå ner och vi tände en brasa. Det fanns mycket driver att elda med och det var gott att ha en värmekälla när det friskade i från havet. Vi satt där ett par timmar, ända tills solens strålar nästan var för svaga för att nå över horisonten. Tillbaka på camp fortsatte vi med gemenskapen tills det blev dags att stänga för dagen. Jag satt uppe och ordnade med bloggen lite innan jag också kröp ner i sovsäcken igen.