Vi var tio som delade på ett rum inatt. Det gjorde att när väl ett par av oss börjar vakna av oss så kommer de andra igång. Inget dåligt med det. Alla var tysta och störde så lite som möjligt. Alla skulle upp och äta frukost. Precis efter åtta lättade vi från Boendet. Båten var bara några minuter bort men det var logistiskt smidigt att åka buss bort. Släpvagnen skulle över till Nordön, inte bussen. Överfarten började ungefär som vilken inrikesflygens som helst. Vi checkade in vårt bagage såg väskorna åka iväg på ett band och försvinna. Med lite tur skulle de med samma båt som vi. Det fanns lite tid att slå ihjäl innan båten avgick. Terminalen var enkel, men det fanns en schysst övervåning med möjlighet både till fika och internet. Jag passade på att blogga lite och prata med den på resan som har åkt mest av oss alla detta är hans sextonde resa med rosa bussarna. Det finns inget som slår hans rutin. Det var spännande att höra på berättelser från Västafrika, Sydamerika och Europa.

Båten ankom och så småningom var det dags att gå ombord. Det var nästan exakt som en gotlandsfärja. Det skulle ta ungefär tre timmar att komma till andra sidan. Den stora salongen var fylld med sittplatser och ett lekrum. Längre föröver fanns en kiosk, kan man säga. Det var iallafall mer kiosk än en restaurang även om det gick att få varm mat. Det fanns en liten filmsal och en avdelning sär man fick betala extra för att sitta. En liten summa för att få barnfritt, bekvämare stolar och gratis internet samt förfriskningar. allra längst fram fanns en bar och sedan fanns et naturligtvis väldigt mycket yta utomhus. Det var bra väder när vi åkte. Jag stod ute och tittade när vi åkte i ett landskap med regnskogsbeklädda berg som slutade rakt ner i vattnet. Större delen av resan var på öppet hav. Jag satt inne i salongen.

När vi kom till Wellington regnade det. Det regnade när vi klev av båten och hämtade väskan, som levererades på ett rulllband enligt flygplatsmodell. Vädret förändrades inte heller när vi åkte skyttel-buss till Boendet, Down Town Backpackers. Det lättade först när vi gled in på McDonald’s för att få i oss en sen lunch. Klockan hade hunnit bli tre på eftermiddagen och det var dags att uppleva huvudstaden. Siktet ställdes på Nationalmuseum Te Papa. För det första var det en stor kåk. Sex våningar med utställningar om allt som rörde Landet och urbefolkningen. Sedan blev jag imponerad av utställningarna i sig. Den om hur jorden var uppbyggd som på ett smidigt sätt gled över att visa Nya Zeeland och varför det är jordbävningar just här. vi tittade på en stor utställning om Maorierna och fick ännu lite ner inblick i den kulturen. Det fanns även en utställning med modern konst. Jag måste erkänna här och nu, jag förstår inte modern konst överlag. Jag må vara obildad eller bara dum men när det hänger tre ursköljda skurmedelsflaskor på rad med hål urborrat för att att köra ett lysrör genom, där förstår jag inte det geniala och originella. Tyvärr. Jag hittade ändå en ”installation” som jag kunde uppskatta. Det var en tv som visade en färgbalk och spelade ton i ett par hörlurar som hängde bredvid. Jag lyssnade och tittade en stund. Behovet var stillat.

Vi fyra som vandrat runt i museet bröts upp och jag stannade för att åka två simulatorturer. Den ena tog oss under vatten, ner till en underhavsvulkan. Det rörde sig lite i stolen där man satt och en röst berättade hela tiden vad vi såg och hörde. Den var spännande. Det fanns även en tur som skulle vara vildare. Här spändes man fast i ett sätt med sex stolar som alla rörde sig. Med bältet på startade åkturen med en vy ur förstapersonsperspektiv. Vi sprang, körde bil, hoppade från hus, flög, simmade med delfiner, slogs mot engelsmän och många upplevelser liknande. Det var en upplevelse men jag tyckte att det skakade för mycket. Jag har provat ett antal liknande produktioner, i Stockholm, Kista bland annat. Det är lätt att det blir bara att man sitter och skakar. På vägen tillbaka till boendet rekade jag väg och mat för en eventuell biokväll senare.

Vi blev fyra som gick iväg. Först köpa biljetter till Tintins äventyr i 3D. Sedan äta mat på Hog’s Breath. Det blev en pasta med ost som smakade bra. Inte fantastiskt men bra. Vi tilldelades glasögon och satte oss ner i stolarna. Jag tyckte direkt att det såg grötigt ut, att allt flöt lite trögare och ihop. Det kan vara jag som inbillar mig men jag tror att det var en digitalbio, det vill säga ingen riktig film utan filmen ligger lagrad på disk och spelas upp i en projektor du kan ha hemma i taket, modell dyrare. Mycket dyrare. Filmen var inte så bra som jag hoppats. Visst fanns där äventyr och humor men svar inte lika bra som till exempel Mission: Impossible som jag nyligen sett två gånger. Det var ingen dålig film, inte alls och jag kände helt klar igen mig i hur det såg ut och spelades upp från seriealbumen.

Vi tog oss tillbaka när bion var slut. Klockan var då kring elva. Det var egentligen bara att gå direkt i säng och börja tänka på morgondagen. Då har vi en halvdag till att se resten av Wellington.