Idag vaknade jag av klockan och inte av tuppen. Vi hade inte lång bit att åka men desto mer att se. Efter frukost packade vi oss klara och styrde från camp. Vi hade en och en halv timme till vårt första stopp. Vi styrde över väldiga berg och slingriga vägar och var så småningom framme i Nelson.

Lördagsmarknaden i Nelson var i full gång. Vi skulle totalt ha fyra timmar i staden och marknaden blev ett naturligt första stopp. Det var även ett perfekt tillfälle att delas upp i smågrupper baserat på vad man stannar vid på marknader. Det var full aktivitet på parkeringen där massor av försäljarbås var uppställda. Man kunde köpa i princip allt, från tröjor och honung och massage och godis till krukor och frukt och småbåtar och brända mandlar. Jag köpte inget men det var intressant att bara känna stämningen. Klockan var strax efter tio när jag och en till bröt ut från all gatuförsäljning och började uppleva Nelson. Vi hittade ett museum som verkade intressant. Det var intressant men litet. Det finns bara etthundrafemtio år av historia att ställa ut. Det intressanta låg i hur mycket som har hänt sedan man för första gången landsteg. Vart än man går och allrahelst på flygplatsen när vi kom till landet, är kontrollen hård på vad vi kan ta in i landet, lortiga skor måste tvättas. Man har insett att bra många av de djur som engelsmännen tog med sig, hjortar, en typ av vessla, kaniner, har alla inverkat negativt på den ursprungliga naturen och till och med helt tryckt undan lokala arter djur och växter. Vi såg på hur man roade sig i början av nittonhundra-talet och hur Nelson såg ut i början. På övervåningen fanns en utställning om vattnets betydelse för livet och vilka hot dom fanns. Utställningen handlade om ett företags forskning men kändes tyvärr vila lite för mycket på pr istället för forskning.

Sedan var det dags för den stora vandringen. Vi var nu två som satte av mot Nya Zeelands geografiska mittpunkt. Vi tog oss över vatten och in i en park, sedan började stigningen. Vi skulle högt upp på en kulle. Jag är dock lite skeptiskt till att detta verkligen var den geografiska mittpunkten. Hur höga är oddsen på att punkten ligger precis på en kulle med bra utsikt över hela området och bara tjugo minuters uppförsbacke från stan? Jag har tagit gps-positionen och kommer undersöka vidare när jag kommer hem. Vi tog iallafall mod till oss och följde stigen uppåt, konstant uppåt. Väl där uppe bredde ett stort panorama ut sig. Vi såg havet och hamnen, vi såg bergen och husen. Vädret var återigen solklart och lite varmare än lagom. Det gick fortare att gå nedåt. Lunch ordnades i restaurangform på Burger King. Tyvärr missade jag att beställa ost på min Dubbel-Whopper – dagens miss.

Bara en liten bit utanför Nelson bredde vingårdarna ut sig. Långa raka rader med vindruvor så långt ögat kunde nå. Vi stannade på vinprovning. En del smakade, andra inklusive mig själv, valde att avstå och istället titta på den ganska magnifika byggnad som vi befann oss i. Mer delaktig var jag i nästa stopp – en chokladfabrik. En liten ljus kåk välkomnade oss. Vi bjöds på sockerfylld provsmakning och fick kika in i köket. Det var ungefär som den gång jag var i Gränna och tittade polkagristillverkning; Bakom en glasruta jobbar ett lag med att göra godis och det är det. Mitt bland kilometervis med vinrankor låg en mysig butik med egen tillverkning. Men många turister hade hittat dit.

Nästa stopp var den lilla byn Picton. Dess existensberättigande ligger i att härifrån avgår båtarna som landar på Nordön. Dit ska vi imorgon. För första gången på väldigt länge var det bokat boende i något annat än tält. En gammal dam som pratade långsam och stötvis engelska hälsade oss välkomna till Picton Lodge. Det var ett mysigt boende, högt i tak och enkla men funktionella rum. För att stilla hungern gav vi oss ut i kvällssolen för att söka restaurang. Vi hittade en som serverade fläskschnitzel vilket jag beställde utan att egentligen överväga de andra alternativen. Det var en festival i stan, en lokal variant på Vattenfestivalen med ett fyrverkeri på kvällen. Vi lyssnade på musikundervisningen och jag hade en Nära-Musikal-upplevelse. Jag noterade direkt när vi kom att det stod en hel hög med unga människor framför scenen och oorganiserat rörde sig. Plötsligt föll alla in i samma dans och hade resten av musikstycket under kollektiv koreografi. Det var häftigt att se tre rader människor med kanske åtta personer i varje rad röra sig som en enda klump, vifta på armarna och sparka med benen. Kvällen fortsatt ägnades åt ompackning. Den buss vi haft i princip sedan resan startade blir kvar på Sydön när vi och förhoppningsvis all packning byter ö. Men det är först imorgon.