Det fanns en tupp på Old Macdonald Farm där vi hade slagit läger. Han tog sitt gala-uppdrag väldigt seriöst men hade fel på den inbyggda klockan. Redan strax efter 04 fanns rapporter på att det blåstes revelj. Jag hörde ljudet först strax innan sex. Jag låg kvar tills klockan ringde dryga halvtimmen senare.

Tiden vi hade att passa var 08:15. Inte för att åka någonstans med bussen, vi hade en heldag att spendera i Abel Tasman. Vi var tre från gruppen som skulle ägna en heldag åt havskajak. Efter att ha berättat vilka vi var, både muntligt och skriftligt visades vi in i Marahau Sea Kayak:s byggnad. Där mötte vi upp med vår guide för dagen och fyra andra turister. De skulle bara med oss halva dagen, sedan skulle de vandra tillbaka och ett gäng nya kom med oss åter till Marahau. Vi skulle ta det lugnt i ungefär en timme vid bytet. Vi visades på kajakerna, tvåpersoners gula kanoter med relativt rejält torrutrynme för vår packning. Jag hade väldigt mycket grejer med mig. Det var allt från badbyxor till en jacka, vem vet vad som väntar oss på havet? Jag var ordentligt insmord i solkräm. Det var en fantastisk dag. Redan fast klockan knappt var nio ar det värme i luften och en sol som stekte. För att skydda mer än SPF30, som jag hade på krämen, fick den gröna flanellskjortan åter sättas i tjänst. Jag hade aldrig paddlat kajak förr, iallafall inte i modern tid. Vår guide utgick från att ingen kunde något och förklarade grundligt och bra. Vi tilldelades paddel och förvärvade paddelteknik. Vi tilldelades den tjusiga kjol som är till för att det inte ska komma in vatten i kajaken genom utrymmet där man sitter. Kunskap förmedlades i hur vi tar oss ur kanoten i en nödsituation. Vid tiotiden var det dags att provat verkligheten. Kanoterna lastades på ett traktorsläp och åkte ner till stranden dit vi gick. Vi embarkerade och satte av ut i havet precis utanför nationalparken. Det var en härlig känsla att snudd på ljudlöst glida fram bara decimeter från vattenytan. Det var anmärkningsvärt svårt att paddla innan jag fått in så mycket rutin att jag inte behövde koncentrera mig fullt på att vrida paddeln rätt utan kunde fokusera på allt annat också. Som att titta mig omkring till exempel.

Genom grunda vatten över stenar och sand tog vi oss till en strand en liten bit in i nationalparken. Det dukades upp fika och vi fick tid att sträcka på armar och ben. Vår guide berättade om området och när vi sedan stäva ut mot en ö fick vi höra om den franske sjöfararen DD, som ankrat just i de vatten där vi nu paddlade. Vi gled utefter strandkanten och passerade många stränder. De öar vi paddlade bredvid var fågelreservat och hade rensats från många av de djur som engelsmännen förde med sig till Nya Zeeland när landet nyss var funnet. Dessa djur är ett stort hot mot de arter som var först på plats. Fågelliv och vegetationen var utbrett på öarna. Vår guide berättade om varför träden ser ut som de gör, vilken sand som är tyngst och tog oss med till sälarnas rike. Det fanns en koloni på en av öarna och även då vi vara såg ett par så var det ordentligt stora djur.

Vi tog oss mot fastlandet igen och landade på den strand där vi skulle byta ut ett par turister mot nya. Vi tre åt medhavd lunchsmörgås underhuden en logistik cirkus renderade i att vi gr fyra kajaker med turister och en singelkanot med vår guide. Det fanns tid till att bada, en möjlighet som vi tog. Vattnet ar inte varmt, det vi avsvalkande och bra bär jag sedan ägnade någon minut på att jämna ut min solbränna. När väl ”de nyanlända” fått samma grundkurs i havskajakpaddling som vi fick imorse var det uppsittning igen. Vi skulle tillbaka men tog en annan väg. Vår guide visade oss kusten ner tillbaka mot där vi börjat vår resa. Vi åkte längs fastlandet och såg flertalet stränder. Gul, ljus sand som bröts av då och så av stora formationer med träd växandes på toppen. Bakom fanns regnskogen och säkerligen just sv den anledningen rann det gång efter annan vatten i en strid ström ner mot havet. Det hade letat sig långs sanden och börjat karva ut en fåra i sanden. Ett arbete som skulle vara förgäves snart i och med att tidvattnet var på väg tillbaka. området har ungefär fyra meter höjdskillnad på tidvattnet. Något som på en långgrund strand ger många meter i längsled. Vi stannade vid en strand på tillbakavägen och gick in i grottor då det nu gick eftersom lågvattnet ännu höll vattenbrynet på behörigt avstånd. De var inte ens i samma sport och spelade som grottorna förrgår men det var fränt. Vi satsade över vattnet den sista biten tillbaka och fick nu verken se vad tidvatten kan förändra landskapet. Vi nådde torrlagd mark minst fem hundra meter längre ut än var vi klev i kajakerna imorse. När vi väl packat upp farkosterna på traktorsläpet vandrade vi tillbaka över en strand där högvattnet var på väg in. Det skedde snabbt men det fanns fortfarande mycket strand att fylla innan vattnet nådde samma nivå som på morgonen. Vi tackade vänligt för en fantastisk dag och fick skjuts tillbaka till camp.

Jag försökte bringa ordning på vad som var blött, vad som var tort och vad som behövde avsaltas efter att jag skälv tvättat av mig all solkräm som jag under dagen applicerat riktigt både på armar ben och hals. Kvällens middag bestod av hamburgare på det näsan världsskända The Fat Tui – en restaurang som sålde i princip bara hamburgare. Tyvärr var väntetiden ganska märkbar så det blev att vi åt och gick direkt när vi var klara. Återigen tystades syrsornas högljudda sång när mörkret föll över Abel Tasman National Park och en turist från Sverige med nytränade armar och överkropp.