Nätterna är inte lika kalla längre känns det som. Jag tar ändå det säkra före det osäkra och har två sovsäckar. En som jag sover i och en som ligger redo att dras över för att höja temperaturen. Sedan glaciärturen har jag även den mössa med mig. Den har jag inte behövt använda än. Frukost klarades av snabbt och vi var några som fick pannkaka till frukost. Det hade varit den stora pannkakasfrukosten igår men eftersom jag var borta då så fick jag idag istället. Hela anledningen till att vi fick pannkaka var att pannkaksklipporna bara ligger en kilometer bort. Nya Zeelänsk humor, antar jag.

Dagens etapp hade sitt mål ungefär fyra timmar bussresa bort. Resvägen spädde vi ut med ett par stopp. Lunchen och någon plushalvtimme spenderades i Murchison, en mysig stad med ett café där vi sökte måltid. Ögat skummade genom menyn och fastnade på en Nacho-tallrik. Malt kött, mycket ost och gräddfil – gott. Tyvärr så fanns bara den vegetariska varianten att tillgå. Jag tog lasagne med sallad istället. Även här kom frågan om jag ville ha pommes frites till lasagnen på vilken jag vänligt svarade nekande. Vår resa fortsatte norrut. Trots att vi varit här i nästan tre veckor så kan jag inte sluta att förundras av landskapet. Där finns naturen med allt från öppna vidder till, som nu, tät regnskog. Det var på sina ställen som att köra i en tunnel. Träden hade växt över vägen och mitt i denna kompakta växtmassa fanns en hålighet lagom för två stora bilar att mötas. dessa vägar sedan. Smala och krokiga, backe upp och backe ner. Hastighetsbegränsningen är allt som oftast ett hundra kilometer i timmen och sedan rekommenderar man en lägre hastighet i kurvorna. Dessa rekommendationer kan spänna från femton upp till nittiofem, vad vi sett hittills. Ibland är kurvan så skarp att det med varningsskyltens hjälp ser ut som Påbjuden U-sväng. Överallt, iallafall hittills på vår resa, rinner vatten ofta under vägarna. Alla vägpasseringar är broöverbyggda och bäckarna namngivna. Vid de större floderna byggs en längre, ofta enfilig, bro. Det är lite krångligt att köra och alla motlut gör att tyngre fordon sackar och skapar köer bakom. Alla verkar acceptera detta då jag upplever trafikstämningen som god, inga tokomkörningar. De tyngre fordonen tar i sin tur de chanser som finns att sakta ner ytterligare, köra åt sidan och släppa förbi kön bakom.

Nästa mål var samhället Motueka. Här fanns Skydive Abel Tasman och det var det som gällde nu – hoppa fallskärm. Det har varit klart ett tag att jag skulle hoppa, i allt annat har jag inte tänkt på det så mycket egentligen. Nu blev det plötsligt helt tydligt att det var nu jag skulle hoppa ut från ett fullt fungerande flygplan 16500 fot, drygt fem tusen meter, upp i luften. Det kändes som en väldigt bra idé i planeringsstadiet, nu när det var verklighet tycktes inte logiken helt klar. Trots allt var jag ganska lugn. Jag hade under någon dag visualiserat att jag hoppar ut och provat lite känslor i samband med detta. När vi satt och fick en genomgång av vad som skulle hända kände jag mig samlad. Eftersom detta var första, och kanske enda, gången jag gjorde detta var det en kille till som skötte allt och var fastsatt i mig. Min insats i det hela var att falla fritt mot marken i drygt en minut. Sedan skulle fallskärmen fånga upp oss och ganska lugnt ta oss ner till marknivå igen. Jag ville föreviga detta ögonblick varför jag valde att det skulle hoppa en till kille med oss. Han satt inte ihop med oss utan föll bredvid, tog stillbilder och videofilmade. Jag förvånades nästan över hur fokuserad jag var när jag utrustades med overall, sele och åtsittande mössa med glasögon. Det fanns ett pirr i magen, men det var ingen dödsångest. Det var mer en förväntan på det som skulle hända. Totalt åtta ur gruppen skulle hoppa. Jag var bland de första tre som tog plats i det blåa enmotoriga propellerplanet och steg mot skyn. Kabinen ar inte trycksatt så på vägen upp fick vi andas syrgas. Min medhoppare spände fast mig med honom och kollade allt allt var som det skulle. Vi skulle hoppa som nummer två. Vi bjöds på en ungefär tjugo minuter lång flygning upp till hopphöjd. Under oss hade vi Abel Tasman, en nationalpark döpt efter en holländsk upptäcktsresande som faktiskt aldrig gick i land på Nya Zeeland. Vädret var soligt, mestadels klart. Ett svagt dis låg i luften och gjorde så att vi inte kunde se Nordön, men i övrigt var utsikten och förutsättningarna helt fantastiska.

Dörren öppnades och folk började röra på sig. De som skulle hoppa först ställde sig i dörren och försvann. Jag förvånades över hur fort de försvann. Vi hasade oss fram till öppningen och jag gjorde som jag instruerats; Mina fötter gled in under flygplanskroppen och jag böjde huvudet bakåt. Så lämnade vi flygplanet. Vi snurrade åt alla möjliga håll och de första sekunderna gick åt till att försöka förstå var vi var, vad som var upp och vart vi föll. Min medhoppare styrde oss lugnt och rutinerat ner mot marken i en hastighet som snabbt ökade till 200 km/h. Jag däremot fylldes av känslor. Det är svårt att sätta ord på vad som slog över mig eftersom det var något jag inte upplevt tidigare. Det var inte som att falla, inte som att åka berg och dalbana. Det liknade kanske att ligga på mage med en tung resväska på ryggen. Fartvinden var det jag förvånades först av. Jag hade sekunder efter uthoppet övergått från att hålla huvudet bakåt och händerna över bröstet till den klassiska fallskärmshopparpositionen med händerna ut från kroppen i vinkel. Fotografen som hoppade med for runt oss och jag förflyttade armarna för att vinka, heja och hålla i. Det var ett tydligt motstånd i att röra sig och jag fick kämpa för att kunna flytta armarna. Ungefär där hade det går så lång tid att jag faktiskt lugnat mig så pass att jag kunde njuta av vad som hände precis då. Jag tittade på ett moln som sakta till synes steg uppåt bredvid oss. Jag kollade på marken och såg den komma närmare. Jag såg ut över havet. Fotografen var tillbaka och nu var han under oss. Jag tittade ner och kände hur fart vinden letade sig in i munnen. En känsla uppstod likt den när tandläkaren sugit ur all saliv ur munnen på dig. Det var inga problem att andas även om det kändes lite så. Plötsligt kände jag ett litet ryck och vår position ändrades från magen mot marken till fötterna mot marken. Fallskärmen höll på att vecklas ut och vi hade därmed fallit ungefär 11500 fot, eller grovt räknat 3500 meter. Efter nästan sjuttio sekunder av fritt fall bromsades vår hastighet nu effektivt av ett stort stycke tyg ovanför oss. Fartvinden avtog i princip helt och det blev tyst och rofyllt på något sätt. Spännena som höll oss samman släpptes lite på så det blev bekvämare nu när vi stilla störtade mot marken. Hastigheten var säkert fortfarande hög, men jämfört med det som varit bara sekunder tidigare så stod vi nästan stilla. Han frågade om jag hade kontaktlinser, jag svarade nej och påtalades att jag nu kunde lyfta de skyddsglasögon som hållit vinden ur ögonen hittills. Efter ett nekande svar på frågan om jag hade anlag för åksjuka började han svänga kraftigt med skärmen. Jag kände hur centriputalkraften slet i mig då vi snurrade flera varv nästan runt vår egen axel. Vi vände håll och fortsatte snurra. Jag var oerhört medveten om vad jag gjorde och kunde när han tog en paus i snurrandet titta bort mot horisonten och återigen njuta av situationen. Marken närmade sig och min medhoppare justerade vår position så att vi skulle hamna på rätt gräsplätt där vår fotograf väntade. Han hade störtat ytterligare någon fot innan han drog skärmen och stod nu beredd. Jag fick instruktioner att hålla upp mina ben vilket jag gjorde. Gräset närmade sig snabbt och så kände jag att han som skött allt svårt med hoppet hade fötterna i marken. Han tog ner farten lite, vi kom in med en framåtrörelse i motsats till ett rent fallande. Jag ombads att även jag sätta ner fötterna och ta emot oss vilket jag gjorde. Skärmen föll bakom oss och jag hade genomfört mitt livs första fallskärmshopp. Ett litet känsosvall kom över mig, mestadels handlade det om vad jag faktiskt hade upplevt och inte en ren tacksamhetskänsla över att ha landat i ett levande stycke. i en sekund av eurofori hoppade jag och vinkade mot de övriga i gruppen som satt någon meter bort. Även de som hoppade hade tittat på oss när vi kom ner. De vinkade tillbaka. Jag gick efter min hoppare och mötte upp med de andra nyhoppade. Alla var fyllda av känslor och vi stod en stund och bara pratade om vad vi just varit med om. vi fick hjälp av med grejerna av en tjej som naturligtvis var från Sverige. Nu skulle vi ut och se de andra ramla från himlen.

Det videomaterial och stillbilder som tagits redigerades ihop och distribuerades mig på optisk lagringsmedia. Vi använde tekniskt utrustning i det lilla kontoret där vi en dryg timme tidigare mottagits för att titta på resultatet. Allteftersom de röriga bilderna spelades upp kunde vi alla uppleva hoppet en gång till och fånga lite av känslorna ur minnet.

När alla hoppat steg vi in i bussen och åkte den knappa timmen till Marahau där vi slog läger. Nu var vi precis i början av Abel Tasman National Park. Det var en ganska enkel anläggning. Vi tilldelades ett ganska skyddat område med egen dusch, toalett och kök. Vi kom när det fortfarande var ljust och i vegetationen runt vår plats var det full aktivitet. Jag tror det var syrsor, cikador, som lät med en imponerande ljudnivå. Det var nästan så att det var svårt att prata med någon som stod en liten bit ifrån dig. De tystnade när mörkret fallit.