Idag var jag uppe först av alla. Jag hade tidig avgång från camp mot mitt äventyr där dagen. Jag åt frukost och gjorde oordning lite smörgåsar till lunch. Idag skulle jag gå i grottor. Turen utgick från en liten by längre fram på vägen, en styv halvtimme bort. Transport bort till Charleston löstes genom att jag åkte med en som jobbade där och bodde på campen. Strax efter åtta mötte vi upp vid receptionen.

Vägen bort var slingrig och smal. Den kröp fram längs havet och följde kustens kontur. Precis efter nio var vi framme vid Norwest Adventures för lite Underworld Rafting. Den tur som jag skulle på började först halv tolv, jag åkte in tidigare eftersom det var enda chansen att komma dit. Den drygt två timmar långa hålrummen som nu följde fick jag roa mig själv. Ju fick tipset att gå ner till stranden, något som jag också gjorde. Den utpekade vägen ledde ner till en strand som jag passerade. Jag vek av in i gräsmarken och kom så småningom fram till havet. Stora klippformationer hade hyvlats ut av havets krafter, en process som i allra högsta fras pågick även idag. Jag slog mig ner på en ganska stor sten på säkert avstånd från vattnet. Bloggen fick sig en omgång och jag försökte återigen ta bilder på vågor som slår över stenar och upp på land. Det blir aldrig riktigt bra. Jag har försökt sedan 2008 men hittills har det blivit ungefär samma resultat som när jag tidigare på resan försökte fota delfiner som hoppar – lite action och mycket vatten. Medhavd lunch avnjöts i solen innan jag vandrade tillbaka till varifrån turen skulle utgå. Återigen fyllde jag i dokumentet att det är jag som är ansvarig om jag skadas innan jag tilldelades utrustning. Det var en hel del grejer som först storleksanpassades efter mig och sedan packades i en väska. Vi mottog våtdräksbyxa, dito jacka, dito strumpor och dito skor. I packningen fanns även en hjälm med lampa och en flytväst. Jag bidrog med min handduk.

Vi var totalt sju turister. En familj från Holland, en från Sydney, Australien, en från Wellington på Nordön och jag. Tillsammans med vår guide och en som skulle köra tåget gav vi oss iväg. Vi fick höra om den lilla byns historia. Hur man hittat guld i området i mitten av 1800-talet och plötsligt så bodde där trettiotusen människor. Guldet hade tagit slut och invånarantalet sjunkit till dagens 157 själar. Bilturen slutade i en liten glänta där det stod ett tåg och väntade på oss och lokföraren tillika vår chaufför. Det var inget stort tåg. Tre vagnar som det fick plats kanske sex personer i varje, smalt spår och det skulle visa sig att hastigheten inte var hög heller. Vi tuffade i sakta mak fram genom regnskogen medan lokföraren fortsatte berätta om området. Bredvid oss hade vi Nile River. Döpt efter det fartyg som i tidens början utforskade floden. Vattnet kom bland annat från det grottsystem vi snart skulle in i.

Vid slutstationen bytte vi om till vattenkostymen innan vi vandrade en bit och tilldelades en badring. Egentligen var det bara en innerring från ett rejält stort däck men denna luftfyllda gummicirkel skulle bli vår flythjälp när vi väl var i vattnet. Först skulle vi släpa tuben genom drygt en och en halv kilometer naturlig utgrävning. Ingången låg en bit upp från där vi var. Ungefär 130 trappsteg tog oss dit. Vi tände lamporna och gick in. Framför oss låg ett stort grottsystem. När det hittades, 1961, var det det femte största i landet. Sedan dess har man hittat ytterligare fyra system som är större som har petat ner Metro-grottan, som den kallades, på listan. Vi följde vår guide genom ett fantastiskt landskap. Stora salar och passager med lägre i tak. Generellt var det inga problem att gå upprätt. Underlaget var lite ojämnt men det var för mig inga problem att gå. Badringen var ett ständigt sällskap. Vi såg stora stalaktiter och stalagmiter, passerade små vattenfall. Vi släkte lamporna och upplevde totalt mörker. Det spelade ingen roll hur mycket vi än försökte se, det Fanns inget ljus. Det är lite mäktigt ändå och jag inser hur boende jag är av synen. Minnesbilden av det sista jag såg innan mörkläggningen låg till grund för den mentala bild jag projicerade internt. Jag tyckte mig se min hand framför ansiktet, men jag vet att det bara var ett försök av hjärnan att förstå vad som sker.

Vi gick mellan två snören i en snitslad bana. Det var mest för att vi inte skulle lämna mer än ett par fotspår. Vid ett tillfälle stannade vi och tittade på de fotspår som lämnades av den person och hans hund när de för första gången var in i grottan. Fotsteg som var ungefär femtioett år gamla. Det var å andra sidan ingen ålder alls när vi jämförde med de meterhöga stalagmiterna i andra delar av grottan. Dessa växer två och en halv centimeter på tusen år. Jag kom på mig själv flera gånger att bara gå i gruppen och njuta av rummet. Vi bytte våning och kom ner på en nivå där det fortfarande rinner väldigt mycket vatten, företrädesvis på våren. Just idag var vattnet väldigt lugnt och vi kunde vandra lätt genom de stora gångarna med grovt grus som underlag. Hela tiden var badringen med oss. Ibland bar jag den, ibland rullade jag den framför. Någon gång skulle vi ta oss över ett större hinder, då åkte ringen först och jag klättrade säkert efter.

Vatten hördes porla och vi var framme vid det ställe då vi skulle bli blöta. Vi hade tidigare under vistelsen under jord stött på områden där fötterna fick stifta bekantskap med vattnet. Det hade funnits ett antal ställen där vi kunde dricka och släcka törsten. Jag kom först i vattnet. Sedan hakades nästa turist fast och så småningom ade vi skapat ett långt tåg av utomsocknes människor. Guiden släkte lampan och hoppade in som lok framför mig. Hon paddlade oss sedan genom lysmaskarnas rike och för andra gången på denna resa upplevde jag detta mystiska djur. Grottan var större än förra gången, det var högre i tak när vi sakta gled fram genom vattnet. Det var som att titta upp på en stjärnhimmel. Alla var tysta och det enda som hördes var vatten. Dels guidens simtag, dels vattnets naturliga rörelse ut ur grottan. Ett par minuter förflöt, men det kan lika gärna varit längre. Jag tappade tidsuppfattningen redan när vi klev ner i systemet. Det spelade ingen roll. Det var ara här och nu som betydde något. Lysmaskarna blev förre och ett naturligt ljus blev starkare allteftersom vi kom ärmars dagen. P grund av det låga vattenflödet fick vi hoppa av och gå någon meter innan vi embarkerade badringen igen. Vi var då fria och tog oss en och en den sista biten ut ur underjorden. Det var nästan magiskt när ljuset började tränga till oss på riktigt och grottans mörka, kala tak byttes mot ett ljust, lövgrönt dito.

Turen var inte slut än. Nu återstod att ta sig i forsen den sista kilometern tillbaka till tåget. Lågvattnet gjorde att färden inte blev vild och våldsam utan avslappnande och njutbar. Vädret var fantastiskt och solen hälsade oss tillsammans med en blå himmel och bara en stilla bris. Vi landsteg, lämnade tillbaka badringarna och bytte om innan det var dags att ta tåget tillbaka. Ett rakt till turister anslöt och vi ar nästan en halvstor bussfull som kom tillbaka till stationen i Charleston. Utrustningen återlämnades och jag fick skjuts tillbaka till camp av samme kille som tog mig iväg imorse. Jag var väldigt nöjd med dagen där jag satt i bilen. Då det var en liten stund kvar till mat hann jag med att steka lite på stranden. Jag har egentligen inte fått någon vidare solbränna att tala om. Det är den klassiska bonnabrännan som jag kan stoltsera med. Strandvistelsen var ett försök till att, om inte rätta till problemet så, iallafall jämna ut skillnaden i hudfärg.

Vi var åtta ur gruppen som åt på restaurang den kvällen. De andra hade gemensamt skramlat och köpt mat. Jag kände att jag ville ha riktigt restaurangmat. Det blev en flottig hamburgare på Tavernan precis vid stora vägen. Detta toppades av en förrätt bestående av vitlöksbröd och Pavlova till efterrätt. Det sistnämnda är nationalrätten här i landet. Maräng och vispad äggvita tillsammans med grädde och toppat med frukt är väl ganska nära sanningen. Efter mörkrets inbrott var jag i säng. Imorgon drar vi vidare mot nya äventyr.