Jag sov hårt hela natten. De två sovsäckarna höll mig tempererad. Det var byxväder när vi ordnade frukost och packade oss iväg. Solen steg och temperaturen likaså.

Första stoppen blev vid Bushman Centre. Killen som drev stället, Jim, kom in i bussen och presenterade stället. Det framgick snabbt att detta var ett uttryck för Nya Zeelänsk humor och lite museieverksamhet över landets hjortindustri. Vi visades en film om problemet som var med hjort. Européerna introducerade hjorten som snabbt breder sig över landet och förstör för det liv som var här först. Gräset äts, andra djur manövreras ut och försvinner. Man bestämde sig för à tt börja skjuta av hjortar och det är detta som idag har övergått till infångande och att hjortar hålls som boskap i stora hagar. Man säljer sedan kött och skinn. Muséet visade motorsågar och hade lite information om lokala djur och träd. På området fanns även några djur, Getter företrädesvis. Humorn representerades dels av Jim, dels av att de bland annat jobbade med ett dygn som var tjugo timmar. På det sättet blev arbetsdagarna bara strax över tio timmar istället för tretton. Det var ett väldigt speciellt ställe.

Lunch skulle företas i den relativt stora byn Hakitika. Det bor sju tusen människor i stan och det är en av de största på västkusten. Där fanns en restaurang som föll några av gruppen, inklusive mig, i smaken. Jag åt en hamburgare med med den skillnad att det Ivar malt kött utan ett vanligt stekt stycke köttbit mellan bröden. Spännande. I byn fanns även ett Kiwi Centre. Vi betalade in oss och hamnade mitt i början av matning av ålarna. Det var rejäla ålar. De kan bli upp till två meter och alla v ar stora. Vissa var riktigt gamla, uppskattningsvis 120 år, och alldeles kutiga i ryggen. Ju mer kut desto äldre ål. Man lät turister och övriga intresserade mata ålarna. Det gick helt enkelt till så att vi fick en pincett med kött fastklämt i, förde den över ålarna som sträckte på sig och fångade maten. Jag matade också. I ett rum bredvid fanns två Kiwifåglar. De var väldigt skygga och kom bara ut på natten varför hela rummet var svagt belyst. Lokala lagar tillät inte att vi tog kort på fåglarna, så jag fick låta bli. Kiwi är en spännande fågel. Det ser ut som en stor klump som kommerstudsande på två ben, en lång näbb och ett huvud som verkade även vartill för att hålla balansen. Nu har jag sett dem iallafall, bockat av på listan.

Vi lämnade vi två och tydde norrut igen. Vi följde kusten tills vi kom til det lilla samhället Punakaki. Här skulle vi stanna i två nätter. Kamningen låg även hör bara en sanddyn från havet så vi kommer att ackompanjeras av vattnet även dessa dygn. Tältet restes och torkade snabbt i det torra och soliga vädret. Det var så soligt à tt vi var ett par ur gruppen som beslutade att vi skulle ner till stranden och bättra på brännan lite. Det är lite mindre än två vet kvar att maxa brunheten innan hemkomst. Vädret var skönt men vattnet var kallt. Det var en alldeles för farlig strand för att bada. Jag var bara i med fötterna. Efter att ha lagat köttbullar med potatis och sås, ett önskemål från de som kom nya till gruppen i början av januari, vandrade jag bort till områdets egentliga attraktion – pannkaksklipporna. Tidens och vattnets försorg har skapat ett eländigt vackert område där klippformationerna reser sig ur havet och står mitt i vågor som slår och vind som ilar. Det började bli mörkt så jag klarade av området ganska snabbt. På vägen tillbaka var jag in i en grotta som är öppen för allmänheten. Jag hade ficklampan med mig och det behövdes verkligen. Det fanns en del gångar men jag gick inte så långt in. Hade vi varit två eller flera hade det varit en annan grej. Jag kom iallafall så långt att det blev helt mörkt och lysmaskar hade bosatt sig i taket. Jag släckte lampan och beundrade denna underjordiska stjärnhimmel. Den sista vägen tillbaka till camp kunde jag studera den riktiga stjärnhimlen. Natten var klar och sval. Det finns stjärnor här som inte syns hemma, det skänker lite perspektiv på hur långt borta jag faktiskt är. Jag var bland de sista som lade mig och i ett ganska kompakt mörker bäddade in mig i två sovsäckar återigen.