Det var skönt att sova inne. Att vakna och det var inte kallt, att vakna och kläderna du sätter på dig är torra istället för kalla och daggfuktiga. Jag var från och med idag och någon dag framåt i matlaget varför det vara var att gå upp och laga frukost. Vi åt inne i det gemensamhetsutrymme som fanns bredvid rummen. Vi rev tältet och gav oss iväg mot stan.
Idag skulle vi åka helikopter en bit upp på Fox Glacier, däruppå vandra och sedan flyga tillbaka. En halvdagstur. Vi samlades i dalstugan och väntade. Morgonen var frisk men fantastisk solig. Av regnet som föll igår och inatt fanns inte ett spår, förutom att snötäcket hade byggts på lite på topparna. Himlen var nu blå och solen värmde. Funderingen låg dock på hur varmt det skulle vara på den flytande isen. Jag slog ett snabbt öga i souvenirbutiken. Där fanns mössor att köpa. Jag gjorde så för att vara på den säkra sidan. Vi ropades upp och minuten senare satt vi på en buss ner mot helikopterstationen. Det var en riktigt gammal buss, en sådan rund med trädetaljer i taket och dålig tomgång. Bussturen var bara två minuter lång och slutade vid en vit byggnad med en stor avspärrad asfaltsbelagd yta utanför. Vi tilldelades skor, en modell av skinn med med rejäl sula. Vi fick en tjocksocka att fylla ut eventuellt överblivet utrymme med. Som vanligt med vinterskor och kyla arbetade jag enligt luftvärmeprincipen. Hellre en stor sko med luft kring foten som värms upp än en kall fot i en liten sko. Vi delades upp i grupper. Där var vi nio från gruppen och tillsammans med övriga turister var vi tjugotre modiga själar uppdelat på fyra turer med helikoptern. Jag hamnade i grupp tre och trodde för ett ögonblick att det skulle ta väldig lång tid innan vi kom upp i luften för den sju minuter långa turen mot glaciärens mitt. Det var inte så illa. Två maskiner flög oss upp på den eviga isen vilket gjorde att vi alla kom upp väldigt snabbt. Turen upp var spektakulär. Vi flög över regnskog som övergick i glaciär. Vi såg stora vattenfall komma från berget och sedan rinna in under glaciären. Vi såg de spetsiga formationerna som bildas i början av glaciären där hastigheten är upp till fem meter per dygn. Piloten girade kraftigt och vi alla ombord kände g-krafterna slita i oss. Vi landade mjukt på isen och samlade oss med de andra.
Alla tilldelades halkskydd i form av trecentimeters-piggar som spändes under skon. Vi fick även låna vandringsstavar. Den totala massan turister delades upp på de två guiderna. I princip var det vi svenskar samt en familj på fyra från Australien. De presenterade sig kort och nämnde att de aldrig sett snö förr. Jag trodde det var sant. För mig av snö alltid varit en helt naturlig del, dels för att att vi bor i kalla Sveige. Dels på grund av stugan i fjällen som familjen förfogar över. När jag tänkte två sekunder längre insåg jag dock att det så konstigt egentligen. Man kommer från olika ställen i världen. Jag har heller inte sett allt, det är därför jag reser liksom de gjorde. Vi följde vår guide och vandrade upp för den totalt tretton kilometer långa Fox Glaciären. Det var ett storslaget landskap. Isen formades och förändrades ständigt. Dels av sin färd ner mot havet, dels av gravitationen själv som bidrog till en högre hastighet i början av glaciären och en långsammare närmare slutet. Detta gjorde att isen pressades uppåt och skapade grottor. Grottor som sedan vi kunde titta in i. Vi hade ett fantastiskt väder och lyssnade uppmärksamt när guiden berättade om att isen här var två hundra meter tjock, att glaciären av varit mycket större tidigare och att den definieras av den ständiga isen. Den smälter inte på sommaren, processen är likadan året om, om så i lite mindre skala på sommaren.
Det var lätt att ta sig fram. Halkskydden var lätta att använda och när de användes rätt kunde vi klättra uppför nästan alla underlag. Vi hittade en grotta som bildats av just skillnaden i hastighet, is hade pressats uppåt och skapat ett välvt tak att vara under. Vi hittade håligheter att titta och gå genom och otaliga vattenvägar. Ju mer solen lyste på isen desto mer smälte den. Vattnet skulle ta vägen någonstans och på sin väg ner under glaciären skapades vattenfall och pooler av olika storlekar. Vi följde glaciärernas svar på Grand Canyon, en stor avin dör vattnet snirklat sig fram och skapat en djup spricka som hela tiden växte. Timmar gick och när vi var på väg tillbaka var landskapet väldigt förändrat. Smältvatten for fram nästan överallt. Upp till tio centimeter is försvinner varje dag, och det är den ständiga förändringen som är det jag tar med mig som det tydligaste minnet från glaciären.
Jag stannade vid något tillfälle och smakade på det rena, klara vattnet. I ryggsäcken hade jag fortfarande den mugg som jag packat inför förra landet. I allmänhet har jag haft bra bra saker med mig, allt har tjänat sitt syfte. Jag trodde det var överdrivet med både ficklampa och pannlampa. Det visade sig redan vid första campingen i Australien vara felaktigt. Pannlampan är ovärderlig när det gäller att leta sig fram i mörkret som inföll så tidigt som sju vissa kvällar. Nu på Nya Zeeland har ficklampan blivit en väl fungerande taklampa i tältet. Muggen, den lilla blåa låsa som jag spontanköpte i samband med att av fick ryggsäcken passade precis när det gällde att snabbt ta lite av det rinnande vatten, smaka, och skicka vidare till de andra i gruppen. Jag fyllde mina två vattenflaskor innan det var dags att åter stiga ombord på helikoptern som tog oss tillbaka till basstationen. Den gamla blå bussen tog oss tillbaka till dalstugan efter att vi lämnat tillbaka kängorna och återtagit våra egna.
Lunchen klarades av efter vägkanten, rester från igår tillsammans med fräsch sallad och ostsmörgås. Sedan lämnade vi Fox Gacier och styrde mot nästa samhälle. Franz-Joseph Glacier Town. Det var ett kort tankstopp och jag passade på att gå på toaletten. Där hade jag en riktig toalettupplevelse. Stora bås var uppställda som toalettanläggning. För att komma in skulle man trycka på en knapp varefter dörren gled upp av sig själv, på sant Star Trek-manér. Dörren stängdes med en knapptryckning och låstes. En röst hördes som mörkt och mjuk förklarade att jag var välkommen in och att dörren nu var låst. Jag hade tio minuter på mig att bli klar, sedan öppnades dörren automatiskt. För att det sedan inte skulle bli tråkigt, antar jag, strömmade musik ut ur högtalaren. Det var hissmusik som skulle förhöja upplevelsen. Jag tyckte det var tokfränt. Jag satte händerna under en sensor som automatiskt tryckte tvål i näven. Flyttade händerna åt höger och en ny sensor kände av min närvaro. Vatten kom och det spolade i toaletten. Nästa station till höger var torkningen. Varm luft blåste händerna torra. Allt var så hi-tec så när jag tryckte på knappen för att öppna dörren var jag inte säker på att jag skulle kliva ut i den lilla bergsstaten jag klivit in, jag hade lika gärna kunnat vara i Borås eller Washington. Jag kom ut på samma ort som jag klivit in och tackades av rösten. Jag var inte sen med att dela upplevelsen med de andra i gruppen. Flera sprang direkt bort för att själva uppleva nästa generations toalettbesök. Vi fortsatte och kom efter en stund till nattens camp, Okarito. Vi reste tält medan vädret fortfarande var ljust och varmt. Vi låg bara en sanddyn från havet och dess vrål var en återkommande gäst i ljudmattan resten av vistelsen. Efter middag så kom skymningen ganska snabbt. Sex från gruppen plus vår reseledare bestämde oss för att gå på liten upptäcktsfärd. Inte långt från camp fanns en vandringsled som tog oss upp på ett berg. Det skulle vara en kort och enkel vandring men den var lite jobbigare än väntat. Större delen av den drygt fem kilometer långa turen var i uppförsbacke. Det är visserligen en naturlig följd av att vi skulle upp på en kulle, men detta var bland de längsta stigningarna på länge. Väl uppe var utsikten fantastisk. Solen hade precis gått ner men det kvarvarande ljuset räckte mer än väl till att se områdets där vi nu var. Vägen tillbaka genom den täta regnskogen var mörk. Vi höll modet uppe genom att gå på led och sjunga visor ur Snövit och de sju Dvärgarna. En stjärnklar natt stundade när jag lånade en extra sovsäck ur bussen. Inatt skulle jag inte frysa. Till och med den nyinköpta mössan låg i tältet när jag släkte taklampan. Bara utfall två sovsäckar inte skulle vara nog.