Det regnade under natten. Ganska kraftigt också. När jag steg ur tältet vid sju-tiden var detuppehåll och ändå ganska bra väder. Under natten hade det varit svalt och när jag tittade på bergstopparna förstod jag att det varit kallt inatt. Topparna var alldeles vita och sken lite extra nu när solen bjöd på morgonljus. Det var bara topparna som var snöklädda. Precis ovanför trädgränsen var det bart och där nere där vi var var det nästan behagligt, när jag hade både långbyxa och den blåa Kina-jackan på mig. De som drev campingen hade inte sett snö på topparna i januari någonsin vad de kunde komma ihåg. Det är lite vår tur på hela resan – regn och kallt.

Vägmilen var inte av särdeles stort antal idag varför vi skulle stanna på många ställen för att jämna ut timmarna. Första stoppet blev ara efter en knapp halvtimme. Vi vandrade djupt in i regnskogen, passerade monumentalt stora träd, följde stigen över hängbroar och kom fram till ett vattenfall med alldeles kristallklart vatten. Enligt de informationstavlor som kantade vår vandring skulle vattnet lysa turkost under soliga dagar. Idag var den stora lampan tält med ett tjock lager vattenånga som effektivt förhindrade just denna effekt. Men det storslagna i forsande vatten fanns kvar. Vi var ur vid ett högt vattenfall som störtande slutade sin resa i en forsande flod.

Vi lämnade och styrde mot Haast, en liten by precis på gränsen till obygden. Söderöver fanns egentligen inte så mycket mer av civilisation. Vägen var återigen smal, brant och kurvig. På vissa ställen hade vi en vägg av vegetation på ena sidan bussen och en brant ravin ett stup, på den andra. Vi stannade till vid DoC – Department of Conservation. De hade ett center i Haast och vi passade återigen på att titta på en liten informationsfilm om området. Den var överförd från någon form av analog lagringsmedia, typs VHS, vilket märktes tydligt på vissa ställen när bilden hoppade och ljudet försvann. Att det kom upp en meny som liknade de inspelade skivorna vi har på Firman stärkte min teori om att detta vi nu såg var ett resultat av att spelaren de hade tidigare, bandbaserad, skulle bytas ut och det fanns bara en DVD-spelare att köpa. Bortsett från den tekniska sidan så av filmen intressant och gav, precis som förra filmen vi såg, en bra introduktion till naturtypen i området vi nu styrde mot. För nu har vi lämnat fjordlandet och kommit närmare ekvatorn på vår färd mot Nordön. Regnskogen härskar och överallt är vegetationen tät. Varenda träd med självaktning är klätt i mossa och skogarna är nästan helskuggade nere vid marknivå. Vi gick en tur som tog oss in i ett sankmarkslandskap. Längs den gångbro där vi torrskodda kunde beskåda vegetationen stod vattnet minst tredecimeterdjupt. Detta var vad jag kunde se iallafall. Risken är väl stor att det var bara mjukt och tomt under. Vi fick ganska brutalt förevisat varför det kallas regnskog. När vi var ungefär längst bort innan den lilla gångstigen vände kom regnet. Och det var inget stilla augustifall som fuktade luften. Det vräkte ner. Alla som gick ökade takten och så småningom var en hel turistgrupp från Sverige på snabbmarsch genom naturområdet. Vi hittade skydd under en vägbro och blev stående där tills regnet avtog. Det gick rätt fort. Vi var nere vid havet och i och med det har vi nu sett både öst- och västhavet från Nya Zeeland. Det blåste och var verkligen inte inbjudande till ett bad. Vi åkte över Nya Zeelands längsta ensidiga bro.

En bit in på eftermiddagen kom vi fram till Fox Gacier. Den lilla byn som ligger vid foten av berget har man , på sant Nya Zeelänskt logiskt vis, döpt till Fox Glacier Town. Det regnade när vi anlände men jag och min tältkamrat var övertygad om att sova i tält var den enda rätta vägen. Det av bara vi som tyckte det. Ett tält var uppslaget när vi satte oss ner och åt middag. Under kvällen, mellan regnskurarna passade vi på att se lite mer av staden. Fox Glacier Town är en liten by, omöjlig att gå vilse i. Längs gatan som löper genom byn ligger mängder av bodar där äventyrslystna turister kan mättas. Det går att flyga, gå, och säkerligen även cykla på glaciären som ligger bara någon halvminut med helikopter bort. Vi spatserade någon meter på Storgatan innan vi vände åter. Regnet och den kalla kylan hade fått mig att börja fundera på att även jag försöka få ett rum att sova i istället. Jag erbjöds plats, så även min tältkamrat och vi tog den. Det skulle bli skönt att sova i värmen och undan från regnet en natt. Det var länge sedan.