I vanlig ordning, om jag får säga så redan på dag tre, ringde klockan vid 07. Solen värmde redan Miami Beach när jag och Petersson iklädda träningskläder gick ner til strandpromenaden. Han ville testa sin nya klocka, jag ville komma igång, återigen, med min träning. Vi sprang norrut, höll stadigt tempo i ungefär två kilometer innan vi slog av på takten och gick en stund. Vi vände söderut och löpte två kilometer i den riktningen vilket gjorde att vi fick en tur på ganska precis en halvmil. Frukost klarades av på samma ställe som dagen före innan vi packade oss ifrån hotellet och gav oss ut på vägarna.
Första stoppet på resan var avklarat och målet för dagen låg ungefär fem timmar sydväst. Längs I-95 vidare på 1 kom vi så småningom ut bland Florida Keys, dessa små öar som ibland bara är en väg breda. Key West finns i slutet av vägen men vägen dit är spektakulär, eller iallafall intressant ur ett transportteknik perspektiv. Vägen löper på broar mellan öarna och det är den enda vägen ut.
Jag hade räknat med sol så solkräm i ansiktet och långärmad lätt tröja var min attackerna för att undvika att bränna mig. Hatten, den jag köpt i början av Australienresan och som varit med mig på några utflykter sedan dess, hade packats ner just för dagar som dessa; Att åka cab i solen är intensivt men också en häftig känsla. I början av vår färd hade jag hamnat i fel fil vid en högersväng. Jag insåg mitt misstag lite sent men ställde mig pikande och blinkande beredd på att svänga. Jag såg att bilen som kom i filen förstod min avsikt och släppte in mig. Jag vred ut mustangen och accelererade ur korsningen. När jag såg att den vänlige bilisten även han tagit sig genom korsningen kunde jag, just tack vara att vi var nercabbade, sträcka upp en tackande näve i luften. När jag såg honom vinka tillbaka inifrån sin Lexus hade vi bondat på något sätt. Han låg bakom mig i någon mile innan hans färd inte delade fil med min längre.
Solen höll i sig större delen av dagen men med ungefär en timme kvar tornade molnen upp sig. Det stod inte på förrän regnet öste ner. Farten gjorde att vi iallafall i början klarade oss hyfsat. När skylten om ett framförvarande vägbygge gjorde sig synlig längs vägkanten tog Petersson beslutet att stanna vid vägkanten och, under tio väldigt långa sekunder, fällde han upp suffletten. Det mesta i bilen blev påtagligt blött men en effektiv AC fick kupén torr innan vi anlände Motellet i Key West, naturligtvis bandande i solsken.
Southwinds Motell är ett komplex med tre huskroppar och en betydande mängd parkeringsplatser. Vi tilldelades ett rum, parkerade bilen utanför och packade in lite snabbt. Nu var målet Mat.
När jag var i Key West första gången hamnade jag och mitt resesällskap på en restaurang i mängden längs Duval Street. De serverade hamburgare, en rätt som vi båda beställde in. Det var fantastiskt gott och sedan dess har varje resa hit ner inneburit en hamburgare på restaurang Fogarty´s. Så även denna tredje gång och de första rapporterna gör gällande att även Petersson uppskattade burgaren. Kanske är en viktig ingrediens just den långa bilresan ner.
Idag skulle solen gå ner klockan 20:20, en tid till vilken vi vandrade ner till Sunset Pier för att se horisonten sluka ljuset och mörket åter göra entré. När vi så smånimong vandrade längs de förtöjda båtarna tillbaka från bryggan för en tanke in i medvetandet: Går dessa båtar att hyra tro? Ett snabbt snack med en kille i ett turistbåt gjorde gällande att det inte var något problem alls att hyra dessa båtar, hel eller halvdag.
Vi funderade en stund innan vi slog till och bokade in oss för fyra timmar imorgon förmiddag.
Johan Lindgren Schiött
Halloj!!
Vad kul att se att bloggen är igång. Jag läser med spänning. Roligt berättande med stora svep och små detaljer.