Vi har fått till vana att börja dagarna tidigt, även om vi inte är lika duktiga på att avsluta kvällen innan i bra tid. Idag lämnade vi motellet strax efter 07 och satte av mot Rymdkusten. Vi lämnade småstad, åkte genom träsklandskapmed rak väg och hög hastighetsbegränsning. Fuktigheten skapade en en fräschhet i luften som jag inte känt på länge.

Efter en stund på motorvägen stannade vi på IHOP för frukost. Jag gillar den typen av morgonmål. Omelett med broccoli och avokado samt tre små pannkakor och apelsinjuice. En rejäl frukost. Vidare norrut innan vi så svängde in på parkeringen till Kennedy Space Center Visitor Complex. 

Vi betalade in oss och köpte till en tur till Launch Control Center. Det var fortfarande fyra timmar till den skulle avgå så vi hade tid att titta på annat. VI började i Raketträdgården där olika raketer visades upp. Texterna förklarade balansen mellan den militära utvecklingen med behovet av att kunna skicka med sprängmedel på raketen i förhållande till vad vetenskapen vann i förmåga att lämna jordens gravitation med samma raket. 

Vi såg en presentation där en NASA-medarbetare berättade om Mars och att målet för hans organisation nu var att ta sig dit. Till skillnad från rymdkapplöpningen som USA hade med Ryssland under kalla krigets sextiotal så låg detta projekt på en mycket längre tidsram än nio år. Framåt 2030 siktade de på att nå den röda planeten. I samma byggnad fanns två IMAX-biografer där vi i en såg en 40 minuter lång film om NASA just nu. Shuttle-programmet har avslutats och alla uppskjutningar sköts av privata bolag på mark de hyr av NASA. Nu väntade nästa steg, ta kunskapen från allt arbete med den internationella rymdstationen och åka till Mars. 

Den sista Shuttle som sköts upp och landade var Atlantis. För att markera programmets betydelse för NASA och världen hade en utställning, kallad just Atlantis, byggts. Den fokuserade helt på de dryga 30 år av regelbundna uppskjutningar och jag blev lite tagen av hur bra den var. Vi slussades in i ett rum där vi fick se en kortare film innan vi släpptes in i utställningen. Atlantis var uppställd mitt i en stor sal där vi vandrade runt och kunde fördjupa oss i många av de delar som Shuttle-programmet inneburit. Vi såg hur mat- och sovrutiner fungerade, vi såg en genomgång på hur de lagat Hubble-teleskopet och vi tränade att landa i simulatorn.

Klockan närmande sig 2:20p och vi tog plats i väntområdet för vårt köpta tillägg Lauch Controll Center. Något sent blev vi upplockade och turguiden presenterade sig i mikrofonen. Bussen tog oss runt på det enorma området samtidigt som vi fick höra berättas om det vi körde förbi. Vi stannade utanför den vita byggnad som är så ikonisk i sin design. Eftersom LCC är ett säkerhetsklassat område följdes vi hela tiden av två vakter när vi vallades runt i huset. När NASA skulle börja skjuta upp raketer i samband med Rymdkapplöpningen kom de fram till att de behövde en plats där de kunde övervaka och styra uppskjutningen. Resultatet blev byggnaden vi nu stod i. Foajén var fylld med detaljer att titta närmare på. Allt från en väldigt stor karta till modeller av de två typer av farkoster som skjutits upp, från en miniutställning i hur tekniken har utvecklats sedan 60-talet till en vägg med märken från alla rymduppdrag som anläggningen hanterat.

Vi fick gå in i Avfyrningsrum 4 där alla uppskjutningar sedan ”nystarten” efter Columbia-katastrofen. Känslan av att stå där var mäktig. Jag har ett intresse för rymden som både gör sig uttryck i att jag gillar Star Trek och att jag sett någon uppskjutning när de tv-sänts. Att i den kontext få stå på platsen där de räknar ner från tio är svår att översätta till skrivna ord.


Vi var i LCC i ungefär en timme innan det var dags att åka vidare. Turen fortsatte runt området där vi passerade Lauchpad 39A/B där nu SpaceX skjuter upp med jämna mellanrum. Tipset här blir att sitta på vänster sida i bussen. Majoriteten av det vi åkte förbi fanns på förarsidan och hade enklast fotograferats därifrån. Vi hade satt oss på andra sidan i tron att det var bättre, enbart baserat på magkänsla. Den känslan är inte alltid rätt.

Jag har varit på Kennedy Space Center en gång tidigare. Jag tror det var 2010 och innan Shuttle-programmet lades ner. Besöksdelen såg då väldigt annorlunda ut, men även verksamheten. Då var det NASA, en stor och statlig organisation, som var den enda aktören. Nu är rymden kommersialiserad  och det är business att kunna sälja budtjäst till ISS eller biljetter för astronauter. Rymden är inte längre något svårnåeligt och dyrt, den blir mer tillgänglig när det går att göra business på den.

Vi släpptes av vid utställningen tillägnad Saturn V och månen. En raket i full storlek, som var tänk att användas till Apollo 18 innan Apollo-programmet lades ner, låg horisontellt monterad och inne i lokalen fanns små stationer att besöka som alla beskrev antingen dåtiden, Apollouppdragen eller månen. Imponerande att se. Vi tog sista bussen tillbaka till besöksstationen och hann in i en uppskjutningssimulator innan området stängde för dagen.

Vi åkte in mot Orlando. Vi hade inget bokat boende, bara en grundplan på att först äta och sedan ordna med boende för natten. Mat som var rund, billig och sund fick bli vår målbild och vi hittade en Goodfellas efter en stunds letande. Servitören rekommenderade att kombinera vitlök till den ost och broccolipizza jag valt. Så fick det bli, absolut en bra kombination kunde jag konstatera efter att ha satt i mig maten.

I samma korsning låg ett Holiday Inn som vi snabbt bokade online. Det låg inte mer tanke bakom än att det var nära där vi var just då. Ibland kan det vara alldeles nog så. Imorgon ska vi åka karusell.